Och dom här jävla händerna.

Jag kan inte låta bli att bli förbannad, arg och upprörd när andra hävdar sig ha karpaltunnelsyndrom och virkar en 2 meters halsduk medan en själv hade hoppats på att helvetessyndromet skulle vara över nu men man fortfarande inte ens orkar hålla i sin telefon på kvällarna.

Ser tillbaka på dom värsta veckorna då jag låg i sängen och grät för att händerna gjorde ont hela tiden. Jag fick ligga med båda handlederna i en varm vetepåse för att stå ut. Hur min man har fått massera mina händer för att jag inte visste var jag skulle ta vägen av värken. Ilande och domnade värk.

Det skulle ju vara över när graviditeten var slut. Gav mitt hopp till det. Ljuset i tunneln liksom.

Och tja, får väl se det positiva med att jag inte behöver skenorna (eller jag skulle behöva använda dom men det funkar inte när jag har en 3 månaders bebis att bära runt på, går inte med skenor) och händerna domnar inte bort helt på nätterna. Men jag har ont. Mer ont än jag vill erkänna. Så jävla trött på det.

Bära min bebis, buffa på min bebis när hon är orolig, leka med mitt barn, borsta tänderna på mitt barn, klä på honom, hålla i telefonen, diska, röra om i grytor, hälla av spagettivattnet, bädda sängen, ta på strumporna, dra vagnen upp för trappen, bära sopor, gå ut med hunden. Det gör ont vad fan jag än gör.

Jag oroar mig lite inför att börja jobba igen. Vad ska jag jobba med om händerna fortsätter göra ont? Jag har koll på att man opererar karpaltunnelsyndrom men jag har också koll på att det inte ger någon garanti. Enda garantin är fula ärr.

Jag är så trött på att ha ont i händerna. Den som verkligen har karpalsatanstunnelsyndrom vet vad jag pratar om. Ååhhhg. Uuuugh. Blä.

Uppdatering ang maten

Fortsättning på tidigare inläggen: fröken vann över oss igen. Efter 5 dagar med minimalt matintag gav vi upp. Det blir ingen nappflaska för henne, inte än åtminstone. Vi börjar med smakisar tidigt och ger vårt hopp till riktig mat sen. Helt otroligt att hon orkade och höll i så länge, i 5 dagar levde hon på 20-50 ml på 12 timmar. Galet för en 3 månaders som annars äter bra mycket mer var 3-4 timme. Hon är en envis kämpe som glatt log när både föräldrar och bvc suckade djupt när vi gav upp.

En lång vecka

Förra inlägget var så peppigt. Det svänger fort.

Började den här veckan med besök på bvc, det blev riktigt jobbigt bara att komma dit. Desperat och helt slut. Slut på energi, slut på idéer, slut på hopp. Tårarna rann redan nån minut efter vi stängt dörren. Det är så jävla jobbigt.

Efter förra inlägget så bestämde vi oss för att satsa igen, lördag och söndag höll vi hårt på att endast erbjuda Clara nappflaska på dagtid. Allt tjat om ”hon äter då hon blir hungrig” får en att tvivla på om vi verkligen försökt. Så jag gav mig fan på att försöka igen.

På måndag syntes det redan på kruvan att vikten dippade, då av 2 dagar med flaska. Hon äter inte med flaska, den mängd hon får i sig är så löjlig. Den energin hon får i sig gör hon av med samtidigt som vi försöker få i henne.

Vi kom fram till att hålla ut och försöka vänta ut henne till på fredag. Och idag onsdag har vi fortfarande inte nått några framsteg. Hon äter inte då hon blir hungrig. Skitsamma om hon ätit 3 klunkar på 10 timmar, hon vägrar flaska.

Imorgon ger jag mitt sista tålamod till det här sen förklarar jag mig själv återigen besegrad av denna lilla dam. På fredag har vi extra koll på bvc för att se hur mycket vikten har dippat och vår sköterska vill se hur hon är med nappflaskan.

Är så tacksam över att ha världens bästa sköterska.

Framsteg, kanske

Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.

Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.

Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.

Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.

Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.

Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.

Hon var nöjd med en nappflaska.
Hon sög på tummen.
Hon somnade själv.

Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.

Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.