Clara Lilly Marie

Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.

Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.

Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.

Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.

Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.

Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!

Uppdatering ang maten

Fortsättning på tidigare inläggen: fröken vann över oss igen. Efter 5 dagar med minimalt matintag gav vi upp. Det blir ingen nappflaska för henne, inte än åtminstone. Vi börjar med smakisar tidigt och ger vårt hopp till riktig mat sen. Helt otroligt att hon orkade och höll i så länge, i 5 dagar levde hon på 20-50 ml på 12 timmar. Galet för en 3 månaders som annars äter bra mycket mer var 3-4 timme. Hon är en envis kämpe som glatt log när både föräldrar och bvc suckade djupt när vi gav upp.

En lång vecka

Förra inlägget var så peppigt. Det svänger fort.

Började den här veckan med besök på bvc, det blev riktigt jobbigt bara att komma dit. Desperat och helt slut. Slut på energi, slut på idéer, slut på hopp. Tårarna rann redan nån minut efter vi stängt dörren. Det är så jävla jobbigt.

Efter förra inlägget så bestämde vi oss för att satsa igen, lördag och söndag höll vi hårt på att endast erbjuda Clara nappflaska på dagtid. Allt tjat om ”hon äter då hon blir hungrig” får en att tvivla på om vi verkligen försökt. Så jag gav mig fan på att försöka igen.

På måndag syntes det redan på kruvan att vikten dippade, då av 2 dagar med flaska. Hon äter inte med flaska, den mängd hon får i sig är så löjlig. Den energin hon får i sig gör hon av med samtidigt som vi försöker få i henne.

Vi kom fram till att hålla ut och försöka vänta ut henne till på fredag. Och idag onsdag har vi fortfarande inte nått några framsteg. Hon äter inte då hon blir hungrig. Skitsamma om hon ätit 3 klunkar på 10 timmar, hon vägrar flaska.

Imorgon ger jag mitt sista tålamod till det här sen förklarar jag mig själv återigen besegrad av denna lilla dam. På fredag har vi extra koll på bvc för att se hur mycket vikten har dippat och vår sköterska vill se hur hon är med nappflaskan.

Är så tacksam över att ha världens bästa sköterska.

Framsteg, kanske

Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.

Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.

Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.

Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.

Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.

Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.

Hon var nöjd med en nappflaska.
Hon sög på tummen.
Hon somnade själv.

Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.

Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.