Hade med mig den tyngsta packningen jag någonsin burit när vi åkte till stugan.
När Clara frågade om hon fick krama Lexie för att sedan ta upp urnan i famnen en stund så brast mitt hjärta åter i tusen bitar.
Har skjutit på det här hela sommaren. Men nu behövde hon få begravas innan snön kommer. (Tror hon hade varit skitsur på oss ifall hon behövt vara ute i snön en enda gång till).
Jag vet att hon är lika nära (långt bort) oavsett om hennes urna står kvar hemma eller är begravd. Men det var ändå roligt, riktigt jobbigt att faktiskt göra det. Så definitivt. Att hon är borta, inte längre hemma.
Det var en tung packning att ta med. Aldrig har vägen till stugan känts så lång. Aldrig har luften där varit så svår att andas och det totala mörkret på natten har jag aldrig känt mig så i ett med.
Spänd i hela kroppen. Försökte ta djupa andetag men det gick inte.
Brukar sova så gott där, finns ingen mer lugn och fridfull plats. Men inte i natt. Jag har aldrig sovit så dåligt där som i natt. Gick ut klockan fem på morgonen och tårarna bara rann. Sorgen är fortfarande så tung. Fruktansvärt tung.
Men nu är hon begravd. Barnen sa hej då. Jag bet ihop. Nu är det gjort. Nu ligger hon och vilar i frid tillsammans med dom andra. Och det känns bra, nånstans.
Själv väntar jag fortfarande på någon som helst frid. Paniksorgen bor fortfarande inombords. Sex månader har gått och än så länge har inte tiden gjort ett jävla skit. Sorgen är fortfarande ett öppet sår.
Men det ger någon slags tröst att min finaste vilar på den finaste plats jag vet.