Jag har fått tillbaka min sömn. En för många liten detalj, något som kanske inte är så viktigt och som man kanske haft problem med länge.
Men för någon som alltid älskat att gå och lägga sig på kvällen. Njutit av att krypa ner under täcket, läst en bok och somnat direkt sedan så har det varit ett helvete att sömnen påverkats.
Första tiden undan Lexie fick jag sån ångest av att gå till sovrummet. Det kröp i hela kroppen. Att lägga sig i sängen utan att höra tassarna komma efter mig. Att inte behöva skynda mig att dra till täcket kring mina ben innan hon hoppade upp och la sig med en hård duns rakt på mina ben. Så gott som varje kväll i nästintill elva år.
Jag brukade vakna på nätterna och få dra tillbaka mitt täcke med kraft för att hon tagit över det där nere i fotänden. Jag brukade höra när hon tassade upp för att äta, hon åt alltid när hon trodde att alla sov. Hörde hur hon gick upp en vända, säkert kikade hon till att barnen också sov. Sen kom tassarna ner igen till sovrummet. Dunsen på täcket. Snarkningarna som fick väggarna att vibrera.
Kvällarna har varit det värsta sedan hon försvann. Allt det där jag nämnde ovanför har varit en sån trygghet för mig. Första månaderna utan somnade jag på en blöt kudde. Tårarna på kvällarna tog aldrig slut. Jag vaknade på nätterna och behövde inte ta i för att dra upp täcket. Behövde inte lyfta mina ben över henne för att ändra sovställning. Vaknade inte av att hon ändrade sovställning. Det var så jobbigt.
Jag löste det genom att sitta uppe sent i soffan, plöjde serier till ögonen gick i kors. Sen i sängen läste jag tills jag tappade läsplattan ur händerna.
Jag har läst så mycket böcker det här året. Långa böcker, massor utav serier av böcker. Jag har läst och läst och läst och läst.
Jag har flytt rakt in i bokens värld och läst tills jag har däckat. För att slippa känna den där paniken, ångesten som vibrerat i kroppen och utan att ligga vaken och tänka. Sen har jag sovit oroligt och vaknat massor. Många mornar har jag vaknat timmar före larmet och inte kunnat somna om.
Men jag har reflekterat nu senaste veckorna på att jag har fått tillbaka min sömn. Jag läser fortfarande länge på kvällarna för att slippa tänka och sakna. Men jag längtar efter att gå till sängen igen, jag läser med ro och lägger bort plattan i tid. Sen när jag sedan somnat så sover jag så gott. Jag sover så gott som hela nätterna utan att vakna. Jag kan somna om.
I all den här debatten om antidepressiva så måste jag bara skriva att jag är så tacksam. För mig är sömnen så viktig och jag är så glad att den är tillbaka.