Det har varit ett fint år. Jag blev mig själv igen. Mycket tack vare att mitt liv återigen består av hund. Oj så mycket hund det här året har innehållit. Jag är så tacksam.
I början av året vågade jag knappt tro att vi var aktuella för en valp. Sen mot våren föddes kullen och jag vågade verkligen inte tro att det skulle bli en valp till oss. Jag var så rädd att behöva bära ännu mer sorg. Vågade knappt tänka framåt eller förbereda barnen, så rädd att förlora ännu en hund – som inte ens var vår än.
Och sen blev vi erbjudna att ta emot två valpar från kullen. Det kändes för bra för att vara sant. Helt obeskrivligt hur mycket det har betytt för mig. Från att knappt vågat tro att jag snart skulle ha en hund igen till att plötsligt ha två.
Jag har nog svävat på små valpmoln hela året. Att känna lycka igen, oj så fint. Tänk att man kan förlora den känslan helt ett tag.
Jag har hittat en helt ny gemenskap genom som här valparna. Visade sig att jag där i början av året inte bara hittade en kennel jag fick bra intryck av, det visade sig finnas en fin uppfödaren där som sedan blivit till en vän, ett fint samarbete som fodervärdar och det har gett mig ett helt nytt intresse inom hundutställning. Och med allt det sociala sällskap som hör till där. Jag har fått med mig så mycket mer än bara två valpar det här året.
Nu känner jag mig dock som Madicken där på taket med paraplyt i handen, lite halvt redo att ge mig ut i utställningsvärlden och se om det finns någon plats för oss där.
Det har varit ett år fullt av hund och jag ser så mycket framemot nästa år. Kom igen 2026, jag är redo.
