Färdig kämpat på jobbfronten

I söndags var det med blandade känslor när jag tömde mina skåp, lämnade mina pennor, slängde pennfacket i soporna, lämnade tillbaka fleecetröjan med ”Ortopeden” broderat på ryggen, spritade av den gröna ”undersköterska” skylten och lämnade tillbaka den innan jag tog med mig arbetsskorna hem.

Lättnad över att inte behöva kämpa på jobbet mer nu. Sorgligt att inte umgås mer med mina härliga kollegor och inte veta om det var mitt sist pass där någonsin eller inte. Tacksam för att jag haft en så rolig arbetsplats, hade jag inte haft det hade jag nog inte orkat kämpa så här länge.

Kändes tidigt att gå hem redan i mitten av vecka 29 men nu med facit i hand helt rätt. Har haft fruktansvärt jävla ont i händerna måndag och tisdag. Knappt kunnat använda händerna alls. Fått ha skena hela tiden, den skaver och håller handleden helt rak så man blir rätt handikappad i vad man kan göra med den på. Tagit två dagar att skriva det här inlägget för jag orkar inte ens hålla i telefonen när det är som värst.

Idag är det lite lättare men det känns i båda handlederna så fort jag gör något. Så är extra tacksam över att jag hade möjlighet att sluta jobba så här tidigt, kropp och själ behövde det. Tredje trimestern är här med buller och bång.

En graviditet delas in i tre trimestrar och man säger att den första och sista brukar påminna om varandra. Och det stämmer den här graviditeten. Allt helvete från första månaderna gör sig påminda nu så kan bara be och hoppas på att det inte blir lika tungt som det var i början.

Men nu tar vi ett litet påsklov jag och min lilla familj. Från idag och en vecka framåt är vi lediga allihopa. Förhoppningsvis kan det ladda upp batterierna en del för sen jobbar Rickard borta i fem dygn… Huugh. Men nu ser jag framemot en vecka tillsammans så får jag ta fram en katastrofplan för dom dagarna sen.

Klagomål i förväg

Såg precis ”imorgon är de fredag!!” bilder på Facebook. Yey. Ser inte framemot helgen. Jobbar min sista helg, fint att träffa kollegor en sista gång men samtidigt… Fyfan vad jag får ont i magen av att tänka på dom här 3 passen jag har kvar.

Det är så jäkla tungt att jobba nu, känns som jag gör ett uruselt jobb. Speciellt kvällarna, sitter och vilar varenda sekund som blir över. Går på toaletten 45 ggr per pass, ibland enbart för att få sitta ner lite. Händerna värker efter varje pass. Byta om är ett jävla projekt. Förra helgen åkte jag buss och att ta mig från avdelningen, ner i källaren och byta om, upp igen, ut till bussen, byta buss i stan, gå från bussen. Ångest. Vill bara gråta när jag till slut kommer hem och ska upp för trapporna.

Jaha? Vad är de här då? Ett klaga i förväg inlägg? Ja de verkar inte bättre.

Jag ser så mycket framemot nästa vecka då arbetandet är över. Få vila när jag behöver och inte känna att jag saktar ner nån annan, nackdelen med teamwork på jobbet.

Idag har jag suttit på vårdcentralen hela förmiddagen (3 timmar totalt) och gjort bort andra glukosbelastningen och ett besök till barnmorskan. Nu har vi börjat boka in dom sista besöken där man går varannan vecka även som omföderska, hittills har jag knappt varit dit, så nu känns det som att det börjar närma sig även på den fronten.

Om 20 dagar är vi på Rhodos om allt går enligt plan. Tänker ligga som en strandad val, gravid i vecka 32 och svettas med en glass i handen mest hela tiden. Det ser jag framemot nu, inte helgen.

Snart färdigjobbat

Precis checkat ut från jobbet för två lediga dagar. Sen har jag bara helgen och nästkommande helg kvar. 6 arbetspass innan gravid/föräldraledighet.

Det ska bli så otroligt skönt. Räknar glatt ner timmarna nu.

Men samtidigt ganska tråkigt, har så jäkla kul på jobbet och jag vet inte om det här är mina allra sista veckor här eller om vi ses igen jag och ortopeden. Min anställning avslutas under min ledighet så faktum är att jag inte har något arbete att gå tillbaka till efter min ledighet. Den känslan är sjuk.

Men räknar mig samtidigt inte till arbetslös för det, planen är att jag tar upp mina studier i januari. Läste en termin nu under hösten sen blev det för mycket med alla jäkla gravidkrämpor. Och skulle jag inte hittat någon studiemotovation så är det nog inga problem ändå, förstår inte hur undersköterskor kan bli arbetslösa. Vill man jobba finns det jobb överallt.

Bland de klokaste beslut jag tagit i mitt vuxna liv var då jag sa upp min fasta tjänst hos kommunen för ett vikariat i regionen. Varit vikarie mer än ett år nu och jag är så glad att jag tog det beslutet, hamnade på en så himla fin arbetsplats och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns lite sorgligt att säga hej då till mitt fina ortopedgäng nästa vecka.

Sådärja, nu börjar de väl bli nå

Nu tror jag det börjar bli lite ordning, nästan förstått mig på allting. Känner mig jäkligt gammal. Skulle skriva en presentation (utifall nån ny stackare hittar hit) och fick en gnutta åldersnoja av att tänka tillbaka på att bloggandet följt med mig sen kanske… 2007? Kan det varit då jag skaffa den först bloggen? Det är 12 år sen mina vänner! TOLV ÅR! Hör ni hur länge det är? Känns ju som det var nyss jag var 12 år gammal själv.

Jag har tänkt ta upp bloggandet en tid nu och när jag väl tänkte ta tag i det så hade bloggen kraschat. Eller temat hade låst sig. Eller nånting. Kom inte åt den och enklast var att bara radera allting.

Och det känns bra. Jag har tröttnat på sociala medier, vill ha tillbaka mitt egna lilla space. Speciellt nu då jag är gravid igen så finns det tusentals grejer man vill tjata, skryta, fundera och gnälla över men känns inte som sociala medier är mitt ställe för de. Så då dammar jag av bloggen igen.

Det lär bli en hel del vardagsgnäll, graviditetskrämpor, bebisbilder, djupa funderingar och allt annat oplanerat man kan slänga ihop i ord när man är frustrerad.

Nytt men gammalt

Kommer att återuppta bloggandet, den gamla bloggen kraschade och det var ett tag sedan jag var här och fixade. Så återkommer när jag lyckats få ihop nån form av utseende – och förstått mig på hur man gör inlägg, för herrejävlar vad uppdaterat det här var. Känner mig gammal.

Men på återseende! Snart tillbaka.