Nappflaska, fuck no.

Det här är hundra procent pms som talar. Jag vet det. Har precis fått första mensen efter förlossningen och av erfarenhet så blev allt det värre efter att ha fått barn. Och att jag sen också har en miljon hemska amningshormoner i kroppen som hellre ser till att tuttarna funkar än bryr sig om hjärtat och hjärnan… Herregud, var ska man ta vägen?

Nu håller jag på att gå under, av en nappflaska. Eller nä, saknaden efter nappflaska som funkar rättare sagt.

Idag fick vi hem ett efterlängtat paket med ännu en variant av napp till nappflaska. Jag skojar inte om vi lätt köpt nappar, dinappar och flaskor för lätt över tusen spänn på dom här veckorna. Har nog varenda jävla napp hemma som går att köpa i Sverige. ”Det är bara tvinga bebis att ta den, till slut accepterar hon den”. Fuck you. Fuck you varenda jävla människa som säger eller tänker så. För min bebis hon accepterar ingen jävla napp. Henne går det inte att tvinga.

Första barnet ville jag amma länge. Nu ville jag amma första veckorna sen gå över till ersättning några mål om dagen, nu ikväll känner jag att jag inte vill amma alls. Tar bebisen napp? Nej. Tar bebisen nappflaska? Nej. Inte ens med bröstmjölk i? Nej. Kan man ha en nappflaska i närheten av henne utan hysteri? Nej.

Give me a break. Den här bebisen vet vad hon vill – och inte fan är de nån jävla nappflaska eller napp.

Så, slut på meddelande. God natt.

Från de till de

Känns som nyss vi hade dop för Caspian men samtidigt beställde jag nyss hem inbjudningskorten till Claras dop. Men är helt vilsen, vad gör man nu då? Fika? Mat? Dekorationer? Hur gjorde vi då? Högst oklart.

Minns mest att jag lämnade över köket till andra och bad om hjälp att fotografera, slutade med att jag fick jaga ut folk ur köket för att dom inte deltog i fikat och jag fick inte en enda bild på dekorationerna… Sååå…. Nä, hur gör vi den här gången då?

Jag kollade på Pinterest efter inspiration igår. Haha ha ha! Aldrig. Inte en chans. Vad är de för jäkla tillställningar folk ordnar? Dom måste ju planera dekorationer i månader?

Jag är mest glad att jag alls kom ihåg att boka dopet och dessutom fick ihop en inbjudan. Sen är varken gästlista eller faddrar bestämt.

Dagarna flyter fortfarande ihop och vi myser mest hela dagarna. Cappe har gjort en vecka på förskolan, Ricke jobbade en vecka och tog ledigt två till. Så rullar vi.

Bebisbubblan sprack, eller fick pyspunka

Nu är Clara 5 veckor och 4 dagar – med andra ord lite mer än en månad. Vi lär känna henne mer och mer för varje dag, hon utvecklas i raketfart och tiden går alldeles för fort. Precis som det ska med en nyfödd liten familjemedlem!

Än har vi inte blivit golvade av någon tvåbarns-chock som vi blivit varnade för. Men å andra sidan har inte vardagen börjat riktigt än, Rickard jobbar sina första pass sen hon kom nu den här veckan sen är han ledig igen. Lyxigt.

Den här kombinationen av föräldraledig, semester och sommarlov resulterar i ett härligt kaos helt utan rutiner så det här med två barn smälter som in bra tror jag.

Caspian tar fortfarande det här med syskon hur bra som helst. Han har precis kommit hem efter några dagar i stugan med farmor och farfar sen idag har han härjat runt hos mormor och morfar. Han får en stor del av uppmärksamheten, vilket är viktigt för mig. Gör allt jag kan för att han inte på något sätt ska känna sig bortglömd. Tacksam för att de flesta av våra nära tänker likadant.

Och Clara då. Vem är hon? Det är en bestämd dam med stark vilja och ännu starkare stämband…! Hon ser till att ingen missar henne då hon vill något och låter sig inte luras. Caspian var en drömbebis (skrek aldrig, var lugn och nöjd hos alla nära, fann sig i alla situationer) och det visste vi ju så väntade oss inte en lika enkel bebisperiod så hon chockar oss inte men man slås av hur olika det kan vara.

Caspian var alltid nöjd och tyst, stackarn fick lära sig att skrika med tiden. Clara chockade barnmorskan från första minuten i världen med sin stämma. Det beskriver väl en del?

Clara är mycket gnällig, hon klagar och gnyr mest hela tiden. Men hon är samtidigt inte missnöjd, hon har inte ont i magen eller andra besvär. Men hon är högljudd och visar vad hon vill så tydligt hon bara kan. Hon nöjer sig inte med vad som helst eller vem som helst. Vi ammar och det kräver sitt. Hon vill gärna ha mig för sig själv hela kvällarna och nätterna vilket inte fungerar rent praktiskt men inte minst för mitt psyke så vi ska strax introducera ett par flaskor ersättning om dagen så jag får lite andrum, tid till caspian men främst för att vi ska kunna hjälpas åt mer de dagar hon kräver mycket av oss. Det känns som en bra plan.

Hon vill bara var i famnen och i rörelse – det ska gungas, skakas, buffas, skumpas, vaggas, vyssas, sjungas osv HELA tiden. Dygnet runt.

Det är inte många minuter denna dam är i stillhet om dagarna ska jag tala om. Det tar på energin och tålamodet. Vi jobbar i skift här hemma med henne och är tacksamma för dom stunder då vi har andra i närheten som kan offra sina armar en sund. Det är krävande men man finner sig i det. Dom stunder hon är nöjd i allt det är så värt det.

Hon mår bra, inga problem med magen eller maten. Hon kräver bara extra av sin omgivning.

Vi får sova hela nätterna, jag vaknar av ett försiktigt knorrande 1-2 gånger per natt. Oftast först vid kl 03-04 vilket är tacksamt, då har man fått ett par timmars sammanhängande sömn innan. Det är väl det som gör att vi orkar med de långa dagarna med trötta armar, vi får bra med sömn.

Nu låter det kanske som att hon är hur krävande som helst och inte alls så mysig men det är hon! Hon är så go. Vill som sagt helst vara i famnen dygnet runt, hon trycker gärna in sin näsa alldeles mot ens hud och snarkar gott där medan hon sover. Hon älskar när man stryker i hennes hår och hennes knallblå ögon studerar oss nyfiket om dagarna nu. Hon är snål med sitt leende så än har bara jag hunnit se det en gång. (Grät en flod av lycka av att se henne le, vissa stunder med att hon är missnöjd så mycket så har det känts som att det där leendet aldrig skulle komma. Att vi inte kan göra henne glad. Desperata tankar i tunga tider ni vet. Så lättnaden när hon log, åh. Jag blir tårögd av att ens skriva om det. Hormoner, yup.)

Under livets första månad händer det massor med en människa. Det är häftigt.

Nu fick jag ihop en liten uppdatering. Kanske blev lite negativ ton över det men det var inte meningen, tanken var bara att dela med mig av hur olika våra barns första tid är. Hur krävande det känns till och från . Men mest ville jag bara presentera Clara lite mer, det lilla vi har hunnit lära känna henne.

Clara med tre ord: bestämd, nära och nyfiken.

Fotograferat 1 månadsbilderna, jag tycker hon vuxit massor men det tycker inte Rickard haha! Men det gör hon såklart, idag vägde hon ganska precis 1 kg mer och var ca 5 cm längre än då hon föddes.