Barnens personligheter

Det har varit helt tyst här sedan dopet, tänkte att jag skulle skriva en liten sammanfattning om Claras första fyra månader här för nån vecka sedan då hon passerade den mållinjen men jag har inte orkat. Jag har inte orkat så speciellt mycket alls, kändes lite som luften gick ur mig efter dopet i. Vet inte om det är att den här jävla vinterns ankomst påverkar mig så eller om det bara allmänt har varit lite tufft.

För tvåbarnslivet är ju dubbelt av vad livet med ett barn var. Jag säger inte att jag är överväldigad eller överraskad, jag var förberedd på all planering som krävs och så vidare. Men man orkar ju inte alltid. Och det har varit så senaste veckorna, inte riktigt känt mig helt hundra. Allt har krävt lite extra kraft.

Föräldraledig kan vara riktigt jävla tufft. Den som jobbar gör ju sitt, behöver sin sömn och är trött efter jobbet. Men den som är föräldraledig jobbar dygnet runt, alla dagar i veckan.

Clara har dessutom varit extra mammig här under senaste utvecklingsprånget vilket inte alls varit så kul. Hon är ju mammas tjej i vanliga fall också, jag är hennes trygga punkt och det är mig hon tyr sig till – inte konstigt, det är jag som är med henne hela tiden och vi ammar. Men det har varit extra tufft när inte pappa alls kunnat avlasta, varken dag eller natt. Hon har skrikit så fort jag lämnat rummet för att gå på toa. Fått smyga förbi när jag velat ha en sekund utan henne i famnen. Sovit riktigt kasst för hon har velat amma hela nätterna.

Men nu är utvecklingssprånget över och man märker stor skillnad på henne. Hon är gladare och tryggare, pappa börjar återigen vara intressant. Storebror är en riktig höjdare, som hon strålar när han är i närheten. Hans bus och eviga låtande älskar hon.

Hon har börjat intressera sig för att ta sig fram här i världen så skulle inte vara förvånad om hon kryper eller tar sig fram på annat vis inom en snar framtid. Hon är oerhört nyfiken, la upp en bild på instagram idag med texten ”Har nog aldrig träffat en liten människa som är så nyfiken som den här är” och det är så sant. Hon missar inte mycket. Hon är intresserad av att ta på allt, smaka, kasta. Caspian var inte lika nyfiken då han var så här liten, han var så försiktig. Det är inte Clara, hon tar det hon vill ha, hon hugger tag i och tar för sig.

Idag slogs jag av att jag älskar henne så det gör ont. Senaste veckorna har jag verkligen känt hur kärleken för henne vuxit sig starkare, det är klart att den alltid funnits men ju mer hon som person växer fram desto starkare blir den. Jag älskar den här lilla bestämda, envisa, nyfikna, högljudda och busiga tjej.

Jag är så nyfiken på att få följa hennes resa, vem hon kommer bli och hur hon kommer att ta för sig. För dom är så himla olika hon och Caspian. Han som alltid varit snäll och relativt lugn i sitt sätt, han är en funderare och förhandlare. Clara verkar som sagt vara väldigt bestämd, hon vet vad hon vill och hon ska ha de då hon vill ha det. Deras relation till varandra kommer vara så kul att följa.

Det blir mycket prat om Clara och mycket bilder på henne, såklart – storebror sitter ju knappt still och märker han att man tar en bild skyndar han sig med att göra en grimas. Men Caspian är också i en härlig utveckling nu, han intresserar sig för nya saker. Just nu är bokstäver och ord väldigt kul. Han börjar intressera sig för spel och memory. Han argumenterar och förhandlar om ALLT. Han är klok och har ett jäkla minne, man får passa sig för vad man säger – han minns vad man har sagt så plötsligt har man målat in sig i ett hörn i nån diskussion och kommer inte därifrån haha!

Caspian är en försiktig kille som gärna observerar och funderar, det har han alltid varit. Det märktes inte minst idag då det var öppet hus på förskolan, han står gärna bara och observerar vad dom andra gör. Sen när han hittar någon han vill och kan då gör han det fullt ut. Då finns inga gränser. Han är modig och vågad. Men har saker han är rädd för också, hoppa från gardinstången skulle han lätt göra men hämta posten när det är mörkt ute skulle han aldrig göra.

Ja, nu vet ni det. Ville bara kika in och säga hej när jag för en gångs skull inte däckade samtidigt som barnen. Håller mig kanske vaken en hel timme till om jag har tur. Jag är ensam hemma med barnen då Rickard är på jobbresa. Jag tycker om att få vara själv med barnen, det är som att jag får bekräftat att jag är en bra mamma som lyckas ro i land vardagen helt på egen hand. Det är en prövning att få allt att gå ihop, räcka till för Caspian samtidigt som Clara mer eller mindre alltid hänger på min arm. Men jag älskar det. Älskar såklart vardagen tillsammans med Rickard mer, jag saknar honom när han är borta. Barnen saknar honom. Caspian suckade redan högt av att pappa inte kommer hem ikväll heller och då kommer vi inte se honom först om 6 dagar… Lång dagar för en liten kille.

Hur kämpigt det än kan kännas i mellan åt så älskar jag varenda minut av livet med barn. Det ger mer än det tar. Hur jävlig min dag än är, hur slut jag än känner mig så räcker ett nöjt leende från Clara och ett gulligt god natt från Caspian för att allt det där tunga ska glömmas bort helt.

Caspian är fantastisk på att säga gulliga saker. Han älskar att ge komplimanger. Han är så full av kärlek. Idag somnade han efter att ha kramat om mig ordentligt och berättat för mig hur fin jag är, att det är mysigt att sova vid mig och att det var jätteroligt att jag var till hans förskola idag på Öppet hus. Jag blir lika förvånad varje gång han slänger ur sig så fina ord, det kan vara långa utlägg om alla han tycker om eller vad som har varit bra med dagen. Det är som att han vet hur mycket det stärker mig efter en tung dag, att höra att han har det bra och att han tycker om mig. Världens bästa Cappe.

Clara Lilly Marie

Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.

Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.

Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.

Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.

Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.

Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!

En vecka

Idag är det en hel vecka sen lillasyster kom. En vecka som gått galet fort men samtidigt har det ju hänt mer den här veckan än på flera månader.

Förlossningsberättelse kommer senare.

Har varit tvåbarnsmamma i sju dagar och just nu sitter jag i lekpark ensam med båda barnen. För två veckor sen hade jag sagt att den tanken kändes läskig men idag känns det helt naturligt. Som att dom alltid varit två.

Caspian har hittills skött allting så himla bra. Han är så omtänksam och snäll, det lyser om honom av stolthet. Väntar på avundsjuka och bakslag men än så länge ingenting mer än små tjafs – såklart.

Första natten hemma var hemsk. Hon skrek oavbrutet så gott som hela natten. Det var inte många minuter vi fick sova. Då kändes det som att två barn var överväldigande. Hon skrek. Caspian vakna. Hon skrek lite till. Efter timmar grät Caspian för att han var så trött. Hon skrek ännu mer. Men efter den natten har det ordnat till sig.

Tänkte bara kika in och säga hey, jag har klarat en vecka som mamma till två utan en enda gnutta panik! Den här veckan har varit helt fantastiskt, första veckan som en familj på fyra. Jag älskar det.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.