Älskade yrvädret

Caspian är med farmor och farfar i stugan i helgen, fredag till söndag. Superkul för honom! Han njuter nog till tusen av att ha all uppmärksamhet riktad mot sig. Ingen bebis som distragerar eller trötta föräldrar som inte orkar leka.

Men fyfan så tråkigt det är när han inte är hemma.

Jag brottas med dåligt samvete då jag inte har tid eller ork för att ge honom det han vill ha hela tiden. Men jag är bara människa, jag orkar inte leka med honom hela dagarna, jag orkar inte alltid lyssna på hans pratande från det han vaknar till han somnar, jag blir arg när han inte lyssnar för femtioelfte gången, jag blir frustrerad då han lever om när jag äntligen fått lillasyster att somna, jag blir ledsen när jag inte orkar med honom. Jag blir det, jag är bara en människa.

Men sånt här är guld värt, en helg där han får all uppmärksamhet och vi kan ladda tålamods-batterierna. Han har nog superkul men mamman har haft tråkigt idag, lillasyster är inte alls så jäkla festlig att umgås med. Jag har saknat mitt yrväder idag och ser fram emot att han kommer hem imorgon.

Saknas nån jävla krämpa nu eller?

God morgon. Klockan har nyss passerat kl 04.30 och mitt humör är redan på villovägar.

Är såååå trött. Dom här veckorna är de längsta jag varit med om. Samtidigt som det går så fort. Man blir fuckad i huvudet av det, tiden går snabbt samtidigt som allt hinner hända och man hinner tröttna en miljon gånger.

Trodde jag fått min beskärda del av krämpor och helvete för dom här veckorna. Lite naivt tänkt att nu är det ”bara” att stå ut med foglossning, karpaltunnelsyndrom och en tung mage (eventuellt lite illamående också) de sista veckorna som är kvar. Hade jag fel? Klart jag hade!

Blivit överkörd av världens jävla halsbränna nu på senaste. Fyfan. Det är det värsta jag har varit med om tror jag. Avdomnade händer är trevligt i jämförelse. Varit lite lätt senaste veckan på kvällarna, nån kväll det var svårt att somna men ändå gått bra. Nu igår var det fruktansvärt. Blev desperat och ringde Rickard som var på väg hem från jobbet på kvällen ”åk till Ica, köp det som finns mot halsbränna får googla sen, bara koooom med något” typ. Och det fanns något, tydligen uråldrigt läkemedel vars existens ifrågasattes när jag googla men jag fick ta skiten. Lite medvind där.

Men kom såklart tillbaka när jag la mig ner efter att ha suttit i soffan ett tag. Ska tilläggas att natten innan sov jag inte heller många minuter pga både halsbränna och hemska mardrömmar (också en härlig gravidgrej som jag hade med Caspian men slapp nu – trodde jag! Nu är dom härliga drömmarna också på besök. Fuck you universe.)

Så i natt har jag ”sovit” i en fotölj av kuddar i sängen. Äckligt högt under huvudet och varsin kudde på sidorna att lägga mina avdomnade armar och stötta magen mot när jag har vänt mig. Och försökt sträcka ut i ryggen för de har gjort ont som attan där pga halsbrännan. Vaknade kl 04 och behövde kissa. Lägger mig igen och dör av hunger.

Så där är vi nu. Precis hällt i mig yoghurt och ska gå tillbaka till sängen. Ska vi slå vad om att halsbrännan, fogarna, händerna eller mardrömmarna kickar in då? Jaharå. Det gör dom nog.

Ha en en trevlig dag hörrni.

Tyskland

Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.

Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.

Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.

”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.

Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.

En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.

Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.

Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.

Färdig kämpat på jobbfronten

I söndags var det med blandade känslor när jag tömde mina skåp, lämnade mina pennor, slängde pennfacket i soporna, lämnade tillbaka fleecetröjan med ”Ortopeden” broderat på ryggen, spritade av den gröna ”undersköterska” skylten och lämnade tillbaka den innan jag tog med mig arbetsskorna hem.

Lättnad över att inte behöva kämpa på jobbet mer nu. Sorgligt att inte umgås mer med mina härliga kollegor och inte veta om det var mitt sist pass där någonsin eller inte. Tacksam för att jag haft en så rolig arbetsplats, hade jag inte haft det hade jag nog inte orkat kämpa så här länge.

Kändes tidigt att gå hem redan i mitten av vecka 29 men nu med facit i hand helt rätt. Har haft fruktansvärt jävla ont i händerna måndag och tisdag. Knappt kunnat använda händerna alls. Fått ha skena hela tiden, den skaver och håller handleden helt rak så man blir rätt handikappad i vad man kan göra med den på. Tagit två dagar att skriva det här inlägget för jag orkar inte ens hålla i telefonen när det är som värst.

Idag är det lite lättare men det känns i båda handlederna så fort jag gör något. Så är extra tacksam över att jag hade möjlighet att sluta jobba så här tidigt, kropp och själ behövde det. Tredje trimestern är här med buller och bång.

En graviditet delas in i tre trimestrar och man säger att den första och sista brukar påminna om varandra. Och det stämmer den här graviditeten. Allt helvete från första månaderna gör sig påminda nu så kan bara be och hoppas på att det inte blir lika tungt som det var i början.

Men nu tar vi ett litet påsklov jag och min lilla familj. Från idag och en vecka framåt är vi lediga allihopa. Förhoppningsvis kan det ladda upp batterierna en del för sen jobbar Rickard borta i fem dygn… Huugh. Men nu ser jag framemot en vecka tillsammans så får jag ta fram en katastrofplan för dom dagarna sen.

Bitterhetssyndrom

Den här graviditeten har jag äran att inte bara plågas av foglossning från helvetet utan även något så charmigt som karpaltunnelsyndrom (länk till 1177 för den som aldrig hört om skiten).

Läser man på lite och frågar kunniga så är det en åkomma som kan uppstå i slutet av graviditet pga vätska som trycker på nerver. Men jag hade turen att få skiten redan i vecka 8 av graviditeten. Frågade barnmorskan men hon viftade bort det och trodde inte alls det när jag nämnde karpaltunnelsyndrom (skulle visa sig sen att de mesta hon säger inte stämmer med nutid men de är ett annat kapitel).

Då hade jag redan varit sjukskriven från jobbet för att min vänstra handled gjorde fruktansvärt ont. Kunde varken belasta eller böja den. Det domnade från armbågen och ut i pekfinger och tumme. Dagen efter besöket hos barnmorskan fixade jag tid hos en fysioterapeut som gjorde några enkla undersökningar, satte sig tillbaka och frågade ”vad tror du själv att det är?” så svarade jag karpaltunnelsyndrom och fick en medlidande nickning tillbaka.

Troligen något som jag skulle få så småningom då jag haft problem med handlederna till och från. Nu triggades skiten av graviditeten. Så återstod bara ca 30 veckors lidande och förhoppningsvis försvinner det efter, finns dock inga garantier och operation är lösningen om det blir kvar.

Varför känner jag för att dra den här härliga historien idag då? Jo, för att idag är en helvetes jävla dag, rent smärtmässigt i handlederna. Den här smärtan är inte som den pga foglossningen utan det här är gnagande smärta som är konstant, hela armen känns 20 kg tyngre och jag orkar knappt hålla i telefonen med en hand. Man blir bitter av gnagande smärta. Jag blir bitter av gnagande smärta.

Är hos mina föräldrar nu i några dagar så Rickard är i Stockholm, det är av ren lathet. Här får jag hjälp att roa Caspian och pappa tar ut hunden – istället för att jag ska böka mig ut med en trotsig unge och en skitnödig hund ner för trapporna på egen hand med allt helvete som graviditeten innebär.

Japp, det här är graviditeten är ett helvete på så många sätt. Och jag är bitter idag. Med dubbla handledsstöd som skaver ska jag nu äta mammas palt till middag. Något positivt finns det ändå med den här dagen, johorå.

Ska för övrigt på en föreställning ikväll. Paltkoma är bra planerat. Jag har tvingat mina handleder till att sminka mig som om de vore party, kan ju alltid låtsas. Hej och hå!