Vår bestämda, starka, vackra och älskade lilla vän har passerat två månaders sträcket och checkade av milstolparna galant. Och jag känner verkligen att vi checkar av dom här två månaderna och klappar oss på axeln. Jag är redo att lämna de första spädbarns månaderna bakom mig.
Vid två månader har man ett mamma-samtal på bvc då hormonnivåerna i kroppen är crazy vid två månader efter förlossning. Och förra inlägget här, jaaaa.. Hormoner it is. Med Caspian var det samtalet som en liten notis, igår blev det ett ganska långt samtal.
Efter samtalet slogs jag över hur trygg jag är som mamma. Jag har koll på läget även om det ibland (för det mesta(alltid)) är en karusell som snurrar alldeles för fort. Även när jag inte har koll så har jag koll på varför jag inte har det – om nu någon alls förstod vad jag menade där, grattis.
Vad jag vill säga med det här inlägget är oklart, ville nog bara kika in och säga hej. Jag fick beröm på mamma-samtalet på bvc för att jag vågar uttrycka och reflektera. Tänker att den här bloggen nog har en del med det att göra, att här lyckas jag åtminstone få ner en rad eller två som får ner mina tankar och känslor till något man kan förstå hyfsat.