Rop på hjälp

Jag skrev precis mitt första inlägg på en mammagrupp. Jag, Lisa, har precis skrivit ett inlägg i en mammagrupp på Facebook. Jäklar.

Trodde nog aldrig den dagen skulle komma. Kan delta i trådar och kommentera nån gång ibland (oftast inte för att jag tycker folk är idioter och föräldrar är hemska varelser) men nu blev ett ett inlägg. Satt i 15 minuter och formulerade om det men till slut klickade jag på ”publicera” innan jag kunde ändra mig.

Nu börjar kommentarerna ploppa upp och jag är löjligt nervös för vad folk kommer att skriva.

Jag skrev ett inlägg om vår kamp med den här jävla nappflaskan. Efter 10 veckor har vi fortfarande inte gjort några större framsteg. Vi har gått från totalpanik till halvpanik ungefär. Eller två tredjedels-panik.

Hon kan nu äta sig mätt då vi koppmatar henne med ersättning men det är inte protest-fritt. Vi har snart testat allt och alla nappflaskor som finns.

Så nu börjar tålamodet och hoppet ta slut. Och därför blev det ett litet rop på hjälp i mammagruppen där jag efterfrågar dom där tipsen man kanske inte ska tipsa om. För jag är beredd att testa så stort sett allt. Alla tips man kan googla fram har vi redan testat.

Clara, vår älskade lilla vän, vår lilla utmaning. En envis kämpe som inte ger upp i första taget. Eller aldrig. Vi får se.

Dubbelt så många barn

Livet springer fram här, vi firar en månad som familj på fyra nu i veckan. Och så fort man anpassar sig! Känns som dom alltid varit två, lillasyster är så självklar att det känns som hon alltid varit här. Cappe verkar ha varit brorsa hur länge som helst, allt är naturligt för honom. Är nog jag som har mer besvär med att ta till mig den nya vardagen.

Vi föräldrar börjar så småningom få ordning på vardagen. Eller vardag och vardag, vi haft besök fyra nätter och nu till veckan väntar ännu mer besök så riktigt vardag är det väl inte heller.

Ikväll har jag varit själv ett par timmar första gången. Kvällarna brukar vara rätt kämpiga med 3års-trots men ikväll tror jag att Caspian kände av att jag var lite nervös så han har varit snäll och hjälpsam med lillasyster fram till han somnade. Var förberedd på strid men slapp det. Jag blir förvånad över hur omtänksam och förstående en 3åring kan vara, dom förstår så mycket mer än man tänker sig.

Så nu ligger jag i sängen med ett bebis i babynestet bakom min rygg och en svettig storebror klistrad på min arm. Det är trångt, svettigt och riktigt jäkla obekvämt men det är ändå den bästa platsen jag kan tänka mig just nu.

Än har inte bebisbubblan spruckit.

23 juni 2019, kl 02.05

Så overkligt att hon äntligen är här, trots att vi har väntat och längtat i en mindre evighet så förstår man inte riktigt att hon är här nu.

Hahaha, kan eventuellt bero lite på några dagars lurendrejeri med regelbundna värkar i två dygn fram och tillbaka till att förlossningen bara tog 1,5 timme… Återkommer med rapport sen, är bizzy med sömnbrist och såriga bröstvårtor ett par dagar framöver.

3655 gram och 49,5 cm kärlek.

Lillasyster Clara, som vi har längtat efter dig!

Mammagrupper

Både det bästa och sämsta som finns. Facebookgrupper med mammor. Ett rent helvete. Antingen mammor som har fått barn eller hormonella monster till gravida kvinnor som oftast inte har några barn men ändå är proffs på barnuppfostran.

Kan inte nån leta fram statistik som visar samband mellan mammagrupperna på Facebook och jourcentraler/akuters ökade belastning? Det måste finnas ett samband. För jäääklar vad sjukvården blir belastade pga hysteriska mammor.

För er som inte är invigda i mammagruppernas universum så finns det hur många grupper som helst på Facebook som riktar sig till föräldrar/mammor. Pappagrupperna finns men är i jämförelse en fis i rymden. Jag är med i flera, mest för underhållningens skull om jag ska vara ärlig. Mitt facebookflöde är ett enda stort frågetecken kring om man ska skratta eller gråta när man läser inläggen som flyter runt där.

Reflekterat mycket nu kring hur olika grupperna ser ut idag mot för när jag gick med i dom för ca 3 år sen. Var med i några gravidgrupper då jag väntade Caspian, då var dom ganska lugna. Enstaka inlägg där trådstartaren uppmanades att åka till akuten för minsta lilla. Idag verkar det vara standard svaret på de mesta. Ont i tån? Akuten! Ont i själen? Akuten! Sand i skorna? Besök jourcentralen!

Nu när jag är gravid igen så är grupperna helt hysteriska. Visst en del är trevliga och man får mycket råd osv men… Skrik och panik, hysteri och hybris. Sitt ner i båten alla morsor, vad fan sysslar ni med?

Det är med gravidgrupp var kanske trevligt första gången för att då ville man veta och höra allt men nu sitter jag mest och scrollar igenom grupperna och tänker vad håller ni på med? Just nu, slutet av graviditeten, det börjar planeras BB-packning och bäddas vagnar. De flesta packar som om dom ska på utlandssemester utan tillgång till rinnande vatten. Vagnen bäddas som om juni är det nya januari.

Föräldrar är det värsta jag vet. Mammor är hemska.

När jag var yngre kunde det pratas om att man skulle skaffa barn samtidigt som ens vänner för att kunna uppleva det tillsammans, hjälpas åt, vara gravida samtidigt och uppfostra barnen lika. Idag är jag så glad att jag slipper det. Vi uppfostrade våran hund samtidigt som ett par kompisar som tog en valp från samma kull, där och då insåg jag att jag inte skulle vilja uppfostra ett barn samtidigt som några vänner. Visade sig att vi hade helt olika syn på hunduppfostran, så även sen vad gäller barnuppfostran.

Att skaffa barn utan att ens vänner har det kan många gånger kännas trist, inte ha någon i ens omkrets som riktigt förstår vad man går igenom som förälder i alla dessa faser men samtidigt, tror fasen min lilla umgängeskrets hade blivit ännu mindre om vi alla skaffat barn samtidigt.

Att bli mamma är på många sätt skitsvårt. Höra allas råd, plocka ut det som är vettigt och passar en själv, våga tro på det man själv tänker är rätt, våga testsa, våga gå emot strömmen, kunna säga ifrån åt andra vuxna, ta hjälp av familj – säga emot familj. Kan hålla på hur länge som helst.

Hitta sin roll som förälder är skitsvårt. Man vet inte hur det är före man är där och knappt då vet man vad man sysslar med. Men jag är jäkligt glad över att jag idag är säker nog på vem jag är som mamma att jag kan scrolla förbi i facebookgrupperna och inte ta åt mig av all skit som skrivs.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt, slogs bara av att hela mitt facebookflöde är fullt av hormonella, bitchar till morsor som klankar ner på osäkra mammor som gör allt för att göra rätt.

Finns det något rätt sätt att vara mamma på? Tveksamt. Säg till ifall det finns det, för jag har garanterat inte koll på vad som är rätt och fel i den här föräldravärlden. Men vet ni vad jag har koll på? Att jag är den bästa mamman för mitt barn.

Morsdag

Vi är rätt dålig på allt som ska firas hemma hos oss, födelsedagspresenterna kommer ofta sent eller inte alls. Namnsdagar minns vi aldrig. Morsdag och farsdag brukar mest bli pikar om var ens present är, ett grattis och sen är det bra.

Men ibland, då jäklar. Finaste presenten är sånt man verkligen vill ha och nu är visst dom här drömmiga ljusstakarna mina!

Nu får dom stå i hallen så inte en jävel missar dom. Sååå fina.

Vilken man jag har som slår till med en rejäl present när man som mest behöver det, morsdag i år kändes som något att fira. Att man orkar med den här kombinationen av 3års-trotsen och helvetesgraviditeten är värt att fira. Flera gånger om.

Galet ändå. Min tredje morsdag. Den här gången har jag dessutom två(!!!) barn, om än det ena inte flyttat ut ur magen än. Men snart. Väldigt snart.

Vi är så redo för dig nu bebis! Idag ska storebrorsan ordna en leksak till vagnen samtidigt som han ska köpa en racerbil i morsdagspresent åt sin mamma. Sen så, då är de bara komma bebis! Välkommen!

Kontakt med förlossningen

Var aldrig i kontakt med dom då jag väntade Caspian före efter 3-4 timmar med värkar. Hade hoppats på samma sak nu men nej, idag svalde jag den lilla stoltheten och slog en signal dit. Ett 4 minuters samtal med en barnmorska kan verkligen vara det man behöver.

Var till min barnmorska imorse och även den här gången hade bebis väldigt höga hjärtljud. Var ju samma sak förra gången. Nu tyckte jag själv att jag inte stressat dit och bebis rörde sig inte speciellt mycket så blev fundersam. Barnmorskan var lugn och tyckte inte att det var någon fara, hon räknade ut att 160-165 var medel vilket är okej. Men från början låg det på 180-190.

Kom hem och la mig i soffan, fortsatte fundera på det där. Och så när jag scrolla igenom alla mina mamma/gravidgrupper på Facebook så dök det upp ett inlägg av en kvinna, gravid i v 39 som låg på förlossningen pga höga hjärtljud hos sin bebis. Om dom inte lugnade sig skulle hon eventuellt få igångsättning. Hjärtljuden där låg på 160 skrev hon då jag frågade.

Sååå självklart börjar man googla lite och med Rickard bortrest så är katadtrotankarna nära till hands. Läste flera som fått noga kontroller och eventuellt ingångsättning/snitt beroende på vecka. Skrev till en preggovän som förstår varför jag inte riktigt litar på min egen barnmorska (hon har bland annat gett felaktig information tidigare vid flera tillfällen), Så hon tyckte också att ringa förlossningen kunde vara lugnande. Bara att få höra från en annan barnmorska att jag inte ska oroa mig över dom här hjärtljuden.

Och det var lugnande! Dom där 4 minuterna tog ner min egen puls en hel del, kändes bra att få höra att det är normalt och varför det kan vara så. Att hjärtljuden är höga fast bebis är lugn, fick bra information om ctg vs doppler (att med ctg får man en kurva där värdera kan sticka iväg rejält men med doppler hör man bara en bråkdel, dvs troligen prickade barnmorskan in en topp på ”kurvan” då det var högt men sedan gick ner).

Så nu känns det bättre.

Och allt annat kändes bra det här besöket hos barnmorskan imorse mot för förra gången. Måttet på hur magen växer var mycket bättre och bebis är fixerad. Vilket jag misstänkte för haft såna jävla ilningar och tryck neråt så förstod att bebis lagt sig startklar. Skönt! Enda smått negativa var urinprovet som ska följas upp.

Sen bokade vi in de sista besöken hos barnmorskan, eftersom det snart är semester för dom och så. Fick dessutom en tid efter beräknat datum, blev först lite irriterad av att ha det datumet i min kalender men nu känns det peppande. Att ha alla besök planerade ger en bra överblick av att det är slutspurt nu.

Och så fort Rickard rest klart med jobbet (den här veckan och ett dygn nästa vecka) sen ska alla husmorsknep testas. Promenader, Leos lekland, putsa fönster – allt för psyket haha! Sen att bebis kommer när den är redo, såååklart att det är så! Men känns peppande att snart inte behöva ta det lugnt för att inte starta förlossningen, nu behövs det snart inte undvikas. Idag lugnar jag mig när sammandragningarna blir jobbiga för att inte starta något men snart, snart, snart är vår efterlängtade bebis redo att vräkas.

Kände mig enorm idag, kan snart inte köra bil pga magen. Jobbigt när ens omkrets konkurrerar ut ens längd på benen…

Jäklar vad jag skriver. Har för mycket fritid, speciellt då jag är ensam hemma. Skulle kunna skriva en roman varje lyxdag (Rickard på jobb och Caspian på förskolan).

Vattengympa för flodhästar

Haha, ungefär så jag känner mig. Som en flodhäst. Föreställer mig att vi har lika charmiga kurvor just nu jag och flodhästarna.

Hursomhaver. Den briljanta idéen med att börja röra fläsket så här i slutet på evighetsgraviditeten med vattengympa påbörjades igår. Första passet av fem. Spännande.

Sista passet kommer alltså vara strax innan beräknat, får se om bebis stannar inne till dess eller inte.

Många känslor på en timme – ena stunden kändes de bra, nästa olidligt, tredje obekvämt och den fjärde kändes det som ett spinningpass.

Det är mycket förlossnings förberedande så mycket avslappningsövningar med andning som fokus, superbra – minns hur värdefullt det var att kunna slappna av under förlossningen. Sen en del pulshöjande, rena träningsövningar. Och dom gick bra, har mina fysiska krämpor som såklart gör sig påminda men ändå positiv till hur bra det kändes att faktiskt använda musklerna. Var ett tag sen sist hehehehe.

Tror det skulle vara 18 stycken i gruppen så det är många okända människor man ska dela pool med, visa sig i sin kanske minst charmiga tillstånd. Och det var aaaalldeles för mycket parövningar med okända människor för min smak. Gillar verkligen inte det. Går dit med Petra, en gammal kollega och numera vän, hon ska ha barn i början på augusti – men såklart ”ta en ny partner du inte haft innan” på. Varenda. Jävla. Övning.

Så tjafsade runt på okända människor under de flesta övningar, något jag inte uppskattar, inte minst första tillfället man ser människorna.

Men i det stora hela – så glad att jag testar detta! Det var väldigt kul och alla avslappnande övningar är så skönt nu i slutet då kroppen är spänd mest hela tiden. Ligga i varmt vatten och inte känna sig som den där flodhästen jag relaterar till var skönt.

Så nu är de bara 4 av 5 pass kvar. Jag personligen hoppas att bebis dyker upp nån gång vid pass 3 eller 4. Men är ju sällan barn lyssnar har jag lärt mig…. #livetmed3åring. Så vi får väl se.

Inte alltid on top

Semestern var super, tänkte slänga ihop ett inlägg om det men har behov av att klaga först. Och klaga kommer alltid i första hand, eller hur?

Vill beklaga mig över att nu börjar livet som gravid vara lite för mycket. Nu har vi kommit till de stadiet där allt är förjävla tungt. Vända sig i sängen är ett projekt som kräver både planering och återhämtning efter. Allt som landar på golvet får fan ligga kvar. Glömmer jag smöret till mackorna på bänken, ja då får de bli torra mackor. Behöver jag knyta skorna ska ärendet vara värt besväret.

Uugh. Det är tungt nu. Kände mig inte ens så här höggravid i v 37 med Caspian, idag går vi in i v 34 och veckorna som är kvar känns som en eviiiigheeeeeeeet ska jag ta och tala om. Vecka 37 med Caspian sprang vi på Jokkmokks marknad i snö och femtio minusgrader. Nu har jag redan börjat vila för att orka med personalfest med jobbet i v 37, tror bestämt de behövs 3 veckors vila inför det.

Och vet ni vilken fantastisk idé man kan gå med på då? När de känns tungt så inåt helvete? Varför inte börja gå på vattengympa?!? Johorå! På tisdag kör vi! En timmes gympa i 5 veckor! Vilken himla bra idé….. Hahaha! Till mitt försvar har jag velat gå på vattengympa redan med Caspian men inte haft någon att gå med och jag är ingen som tar mig dit ensam. Så nu är en kompis ville ha sällskap så hänger jag på, en rolig grej. Skulle de sen bli att jag inte orkar, fine, då har jag iallafall testat på det. Sen att hon är cirkus 8 veckor mindre gravid ger väl mig handikapp på övningarna? Eller hur?

Men i övrigt så rullar dagarna på. Varit hemma en vecka nu efter semestern och dom dagarna har vara smälts ihop. Varit så trött. Och ont i händerna. Like always.

Var till barnmorskan igår och det var faktiskt första gången som allt inte var perfekt. Min vikt är super, fick beröm och uppmaning att fortsätta hålla min hälsosamma diet – min barnmorska känner inte mig. Alls. Hehehe.

Men sen var mitt blodvärde ganska lågt trots järntabletter. Pulsen var högre men dom två kan höra ihop. Bebis hade ganska hög puls hen också. Sf-måttet (måttet på hur magen växer) hade planat ut rejält sen sist och hoppat ner en hel kurva. Meeen barnmorskan var inte orolig och jag själv känner att bebis har lagt sig långt nere i magen nu (det har blivit mindre tryck mot lungorna och uppe på magen) och barnmorskan kunde känna att bebis ligger med huvudet neråt. Sen är barnmorskan rätt dålig på att mäta, hon hittar aldrig rätt ytan höftar rätt bra på måtten. Så jag är inte direkt orolig, tråkigt att allt inte var på topp men vi håller ju koll. Tillbaka om 2 veckor igen, nu börjar dom tätare besöken.

Så. Nu har jag gnällt klart för stunden. Nu ska jag återgå till att göra ingenting en stund. En lång stund.

Gräsänka i mammas omsorg

Börjar nästan bli tradition det här med att flytta in hos mina föräldrar när Rickard är bortrest. Så här är vi.

Barnet tvingar mormor, morfar och moster att leka med hans bilar. Försöker dom slingra sig stirrar han dom djupt i ögonen, höjer rösten och pekar med hela handen ”du MÅSTE leka med mina bilar NU”.

Själv brer jag ut mig i soffan, försöker virka det mina händer orkar och blir bortskämd av mamma som serverar godsaker med jämna mellanrum. Stödstrumporna skaver och bebisen sparkar i revbenen. Cappe vilar med moster. Mamma styr upp påskmiddag.

Vi kom igår och skulle vara här en natt men det var lite för bekvämt här så dom blir inte av med oss så enkelt. Glad påsk på er!

Jag är inte de minsta avundsjuk på alla pimpel och skoter bilder som kväver en på sociala medier den här helgen, jag tänker inte spendera någon tid alls utomhus på hela påskhelgen. Tar igen solandet på Rhodos till helgen. Puss!