Såklart jämför jag graviditeterna en del, även om jag gjort denna resa en gång tidigare så pendlar det mycket mellan att allt känns bekant till att allt känns nytt. Det är samma sak men en helt ny situation. Och dom här graviditeterna känns helt olika fastän dom kanske inte är det.
Första gången kändes ju alla motgångar i graviditeten som de värsta, men att vara gravid och ha ett barn att ta hand om är inte en dans på rosor. Med första barnet var jag som de flesta andra väldigt ambitiös som fotade och antecknade massor. Nu andra gången finns det varken tid eller ork till det. Med Caspian skrev jag fristående anteckningar nu har jag köpt en färdig bok man fyller i korta svar på frågor. Alltid något.
Jag letade fram mina gamla anteckningar från första graviditeten och jämförde lite med det jag har från nu. Det kommer nog bli ett jäkligt långt inlägg och för de flesta kanske rätt ointressant, men det får bli så.
Här kommer en jämförelse, graviditet nr 1 och graviditet nr 2.
Första trimestern, vecka 1-12
Graviditet nr 1
Vi fick veta att jag var gravid i vecka 4, det var ett mycket svagt sträck och vi var inte riktigt säkra på om det ens var ett positivt test. Tog ett test för att jag fick en känsla av att jag borde göra det. Rickard var på jobbet och fick se det svaga sträcket då han kom hem. Sen googlade och testade vi massor, tog flera tester några dagar i rad och ja, sträcket blev tydligare. Graviditeten var inte superplanerad men samtidigt väntad och efterlängtad.
Det var skitläskigt att väl stå där och ha det där testet i handen som det stod ”gravid 1-2 veckor” på. Ingen av våra vänner hade barn. hur skulle omgivningen reagera. Man vet inte vad de innebär att ha barn före man har det, så att stå där med det framför sig var spännande men samtidigt så läskigt.
Graviditet nr 2
Den här graviditeten var mer planerad. Jag har länge velat ha ett syskon men Rickard har velat vänta, när han väl kände sig redo gick det fort. Blev gravid direkt. Kände mig dessutom gravid direkt. Tog några dagar längre innan det gick att se på test, väldigt svagt den här gången också. Men nu tog jag ett digitalt test direkt dagen efter jag fått första svaga sträcket. Det visade ”gravid 1-2 veckor” och jag överraskade Rickard med att lägga stickan med en liten body i en låda som Caspian hade fått måla på.
Graviditet nr 1
Med första barnet var det läskigt att tänka på hur våra nära och kära skulle reagera. Detta mest för att inga av våra vänner har barn och de flesta vill nog resa och annat innan dom ens börjar tänka på barn. Men vi ville inte det, de var det här vi ville. Jag hade föreställt mig många gånger hur jag skulle avslöja för mina föräldrar att jag var gravid, hur mina bästa vänner skulle få veta. Sen när jag väl stod där och var gravid tyckte jag det var skitläskigt.
För mina då två närmsta vänner var jag mer eller mindre tvungen att berätta för i vecka 7 då dom skulle bo hemma hos oss och sen skulle vi bila ner till Falun tillsammans. Och jag var såååå trött. Helt sinnessjukt trött. Så jag berättade för dom, var så nervös. Men dom blev väldigt glada, det kändes så skönt att äntligen dela hemligheten med några. Det blev lite mer verkligt då.
Resten av våra nära och kära fick vänta till vecka 12/13 med att få veta, dels för att jag var jättenervös för att berätta men också för att vi ville ordna presenter till dom. Vi hade ett foto på Lexie tillsammans med ett par babyskor vi ville trycka och ge bort till vissa och till de blivande farföräldrarna och morföräldrarna ville vi ge kaffekoppar med deras nya titlar på. Sen visade det sig såklart när vi skulle trycka fotot att det inte gick så smidigt som tänkt och muggjävlarna fanns inte i butik, så fick beställa dom. Så det dröjde lite. Men det gjorde inget för mig, jag behövde lite mer tid att samla mig. Tyckte det var jätteläskigt att berätta. Rickard längtade efter att berätta medan jag vill draaaa uuuut på det, kände mig inte alls bekväm.
Graviditet nr 2
Då den andra graviditeten var planerad och mina absolut närmsta vänner visste det, nästan så att vi räknade dagar tillsammans tills jag kunde ta ett test och se om det lyckats på första försöket. Och det gjorde det.
Så den här gången gick de flesta veta direkt, så fort Rickard hade fått veta berättade vi till de närmsta. Jag resonerar så att eftersom jag visste att de var fler än vi som skulle bli glada för den här graviditeten och om det skulle ske något olyckligt så ville jag ha deras stöd – eller åtminstone förståelse. Så jag ville att de närmsta skulle veta, hade känt att jag svek dom ifall jag blev gravid och fick missfall utan att dom visste om det. Jag visste att dom ville vara med från start och vi ville dela med oss av glädjen. Så i vecka 4-5 fick de flesta veta.
I vecka 6 berättade vi för våra föräldrar, den här gången fick dom nya muggar med sina titlar på då deras gamla var välanvända. Och Caspian fick avslöja för dom genom att ha en tröja som jag hade tryckt upp ”Caspian, storebror 2019” på i Blixten McQueen-anda.
Graviditet nr 1
Med Caspian så var första trimestern en enda stor dimma av trötthet. Jag var så fruktansvärt trött. Brukar försöka beskriva gravid-trötthet som att du är så trött att till och med andas är för ansträngande. Eftersom den här graviditeten var hemlig fick jag gott bita ihop och jobba på. Cyklade till och från jobbet, landade helt förstörd på soffan efteråt. Sov all min fritid. Jag mådde lite illa men inte alls så farligt, det värsta var tröttheten. Jag kände mig trygg i graviditeten, var en vecka då symtomen avtog som jag kände mig lite nojjig men det gick över ganska fort.
Graviditet nr 2
Den här graviditeten har sedan start kallats för helvetesgraviditeten Första trimesten var hemsk. Den var lång och den var hemsk. Jag var trött här också men inte lika trött. Däremot började illamåendet direkt, jag har än så länge (v 35 idag) inte behövt kräkas något men haft ett fruktansvärt jobbigt illamående. Kan ibland tänka att kräkas hade varit skönt, då hade illamåendet inte varit helt i onödan. Men det har de varit nu, det är många gånger jag inte kunnat äta utan fått gå och lägga mig istället då det lindrat lite. Tabletter mot illamående har inte hjälpt.
Jag fick foglossning kring v 20 med Caspian och efter graviditeten blev det ett bestående problem, så jag har haft smärta i mitt bäcken sedan 2015. Den här graviditeten började besvären förvärras redan i vecka 7. I vecka 9 började jag dessutom få ont i en handled och misstänkte direkt karpaltunnelsyndrom, var sjukskriven från jobbet och låg hemma med handen i en värmepåse. Det var de enda som lindrade, inte ens det helt. Barnmorskan trodde mig inte. I vecka 10 fick jag bekräftat att jag hade karpaltunnelsyndrom. Så sedan dess kan jag inte anstränga mina händer utan att få värk, jag kan inte sova utan att händerna domna bort och ilar. Beskrivit smärtan tidigare, det helvetet is still going strong och jag hoppas slippa detta efter förlossningen men med den här turen – inte förvånad om det blir kvar det med.
Den här graviditeten är jag trygg i mig själv men jag har varit mycket mer orolig än första gången. Den här gången vet jag vad vi går miste om ifall det händer något. Den här gången är det inte bara ett barn till mig och Rickard, den här gången är det ett syskon till den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill så gärna att allt går som det ska så att vi kan få träffa den här lilla människan vi alla tre längtar efter så mycket. Så jag har varit väldigt orolig. Och min oro samt att jag mådde så dåligt i början gjorde att vi bokade ett privat ultraljud i vecka 10. Jag ville veta att allt såg okej ut och om det var en eller två bebisar, lite för att det skulle kunnat förklarat mitt mående.
Så i vecka 10 hälsade vi på bebis första gången, en liten krabat som sparkade på med ett tickande hjärta. Ultraljudet var över på 5 minuter men lättnaden var så stor. 30 mil enkel väg, 5 minuter, 3 suddiga bilder och 800 kr fattigare. Men hjärtat så mycket rikare.
Andra trimestern, vecka 13-27
Graviditet nr 1
Nu var inte graviditeten någon hemlighet längre och det blir mer och mer verkligt. Minns att jag till och med tog tester ganska långt in i graviditeten bara för att försäkra mig om att det inte var någon dröm utan att jag verkligen var gravid. För då tröttheten avtog hade jag inte så många symtom. Var fortsatt trygg i mig själv och graviditeten, hade en vecka då jag var väldigt orolig efter att ha haft en liten blödning men det var bara en normal blödning som kan uppstå. Men det satte såklart igång hela katastrofkarusellen i huvudet.
Magen började synas i vecka 17 och jag berättar för mina kollegor då. Jag börjar även känna bebisens rörelser i vecka 17, små lätta sparkar. I vecka 18 köpte vi barnvagnen då den vi ville ha var på kampanjpris. I vecka 19 hade vi rutinultraljud. Det var skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Längtade efter att få se att det verkligen fanns någon i magen men samtidigt livrädd för att någon skulle vara fel. Hade inte ens tänkt på att något kunde vara fel före strax innan vi skulle in på undersökningen. Vi fick flyttat vårt datum, från 25 februari till 3 mars. En flyttning som vi inte trodde på eftersom jag tagit positivt test så tidigt. (Sen kom han 24 februari så vi hade rätt hela tiden). I vecka 20 kom den berömda foglossningen, det blir jobbigare att arbeta och kring vecka 24 syns bebisen sparkar utanpå magen.
Graviditet nr 2
Magen har avslöjat graviditeten redan sedan vecka 7-8 för den som tittat noga då jag blev väldigt svullen. Kring vecka 14 syns det att det är en bebismage. I den andra trimestern lever jag på hoppet om att illamåendet ska ge med sig men det dröjer några veckor innan det gör de, nånstans i mitten av trimesten lättar det. Kring vecka 16 börjar jag känna rörelser men inte lika tydligt som med Caspian.
Caspian blir mer och mer intresserad av graviditeten, han pratar med magen och frågar mycket kring bebis. Han är väldigt medveten om att han ska bli storebror och att den liten bebis ska flytta in hos oss. Efter vecka 19 mår jag väldigt bra, orken är tillbaka och illamåendet mycket lättare. Jag arbetar och har väldigt kul på jobbet. Det är kämpigt att vara gravid och samtidigt hålla tempo med 3-åringen hemma. Speciellt då Rickard reser en del med jobbet och jag blir hemma ensam med barn och hund. Foglossningen blir värre. Kring vecka 26 är sömn något jag inte sett till på ett tag, jag har svårt att sova pga foglossning och karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar väldigt mycket och jag sover inte långa stunder. Är vaken mest hela nätterna. Det blir tungt att jobba.
Tredje trimestern, vecka 28-43
Graviditet nr 1
Jag vill ha närhet och sällskap i den sista trimestern. Tycker inte om att vara ensam, blir lätt nedstämd. Vecka 29 är jobbig rent psykiskt, det börjar vara sista arbetsveckorna och jag är trött. I vecka 32 slutar jag arbeta. I vecka 33 börjar sammandragningarna som kommer att pågå resten av graviditeten. Vi har köpt allt vi ska och nu väntar vi bara. Jag mår ganska bra utöver sammandragningarna, i vecka 37 springer vi på jokkmokks marknad. Sen har jag inga anteckningar från vecka 33-39 men de flöt på, vi väntade och längtade. Den 23 februari hade vi tid hos barnmorskan och hon var helt säker på att vi skulle ses på besöket 2 veckor senare, gick därifrån bitter och irriterad på henne som inte gett minsta hopp om att det snart var på gång. Sent på kvällen senare kom första värken. Som följdes av regelbundna värkar direkt.
Graviditet nr 2
Jag slutar arbeta i samband med tredje trimestern, jag behöver ledigheten. Jag sover väldigt dåligt, mår illa igen och foglossningen gör sista arbetsdagarna till riktiga utmaningar. Kroppen säger ifrån och är så tacksam för att jag tar ut min semester inför graviditetspenningen.
I vecka 30 blir jag överraskad med en babyshower och i vecka 32 åker vi till Rhodos. Nu återstår bara en lååång väntan. Jag har påbörjat vattengympa nu i vecka 34/45 och ser det som ett sätt att fördriva tiden fram till beräknat datum. Jag mår illa igen och har en hel del onda sammandragningar. Det är tungt att röra sig och gå och lägga sig är inte ens de skönt längre, det är besvärligt att hitta en bra sovställning – antingen gör händerna ont och domnar eller så gör foglossningen ont.
Siffrorna säger att det snart är dags, idag säger appen att det är 40 dagar kvar och över 85,7% passerat. Men i dagligt tal så låter 25 juni jävligt långt borta.
Förlossning
Förlossningen med Caspian gick superbra, kunde inte önskat mig en bättre förlossning med första barnet. Den tog inte för lång tid och gick inte för fort, ingenting stannade upp eller gick för snabbt. Jag är så glad över den.
För den som vill ha en sammanfattning av den: Värkarna började sent den 23 februari, började klocka dom vid midnatt och dom var regelbundna från start. Jag fick inte sova nånting den natten, vandrade runt i lägenheten, såg serier och badade. Rickard var tvungen att försöka sova för att om de avtog skulle han arbeta 12 timmar dagen efter. Men vid kl 06 åker vi in, då är jag så trött av att inte ha fått sova något. Och från det vi stiger in på förlossningen så ja, då är förlossningen igång. Det händer saker hela tiden, det är inget som stannar till något utan tiden går väldigt fort. Inget går för fort eller för långsamt. Det är en superfin vinterdag och det är så lugnt. Jag är lugn, Rickard är lugn.
Klockan 14.29 föds Caspian, 47 cm och 3065 gram. Och jag är sååå nyfiken på hur stor syskonet kommer att vara. Och vilken tid på dygnet det kommer att starta. Och hur det kommer att vara.
Jag är väldigt motiverad och peppad inför förlossningen, enda jag är något rädd för det är ett eventuellt kejsarsnitt för det vill jag inte. Jag vill inte att någon skär upp min mage och ger mig ett ärr jag sedan måste ta hand om hela sommaren. Jag vill verkligen inte det.
* * *
Nu inför andra förlossningen är det mer praktiska saker som kan vara stressande att inte ha kontroll över, till exempel hur det löser sig smidigast med Caspian för att inte han ska bli påverkad. Är det kväll/natt, vem kan komma och vara med honom? Ska dom komma hit eller ska han hämtas? Är han på förskolan, vem vet var dom ska hämta honom? Hur ska han få sin packning med sig? Är Rickard på jobbet, hur ska det lösa sig? I värsta fall – Är Rickard på jobbresa, vem följer med mig och vem kan ta Caspian då? Och det här med andra barnet, hur fort kommer det att gå? Kommer man vara hemma för länge? Kommer man hinna med smärtlindring? Kommer det uppstå skador om det går för fort?
Är mest sånt praktiskt som snurrar i mitt huvud nu inför den här förlossningen. Jag är tveksam till att det kan bli lika bra som första förlossningen men hoppas ju såklart på det. Jag känner mig förberedd i mig själv men som sagt, de praktiska är ju oklart in i det sista. Vem som hämtar och är med Caspian blir ju beroende på när det drar igång så vi kan inte direkt förbereda någon eller göra upp en plan. Den enda planen jag har det är att mamma är informerad om vilka datum Rickard är bortrest nu i maj ifall att det skulle dra igång så ska hon följa, men där är det återigen – hur ska hon ta sig till sjukhuset? Hur tar jag mig till sjukhuset om jag är själv? Kör jag? Får jag skjuts? Hur beställer jag en taxi till förlossningen?
Gud, förstå huvudvärken och stressen allt det här praktiska kan ge en. Första gången var det ju bara Lexie vi behövde hjälp med och hon klarade ju sig en hel arbetsdag innan någon behövde titta till henne.
Summan av det här inlägget:
Graviditeterna är nog ganska lika men att den här andra är tyngre i och med mer illamående och dom här jävla händerna som gör ont. Och att ha en 3-åring som nu har sina sista månader av full uppmärksamhet av sina föräldrar, det är kämpigt. Försöker verkligen vara Caspians mamma till tusen procent nu under graviditeten, för snart måste han dela mig med någon annan.
Nu är jag glad att Rickard ville vänta med syskon, att Caspian kan vara med oss i det här så medveten som han är är härligt. Älskar att höra hans funderingar och förväntningar på hur livet som storebror kommer att bli. Jag är glad för att bli mamma igen men jag tror jag är gladast över att kunna göra honom till storebror.
Sista veckorna, längtan och nyfikenheten är väldigt stor. Vem är det som vi väntat på? Blir det verkligen en lillasyster som barnmorskan gissade på eller kommer Olofsson-generna att vinna och det blir en lillebror ändå? Kommer hen att vara lik Caspian?
Vem du än är, så längtar vi efter dig.
