Förlossningsberättelse

Sådärja. Till slut lyckas jag få ner förlossnings berättelsen. Något en del säkert finner helt ointressant medan andra är som mig och älskar dom. Oavsett så – here we go, här kommer min andra förlossning.

Men först, wow. Föda barn är det häftigaste som finns och jag har nu haft två helt fantastiska förlossningar. Två helt olika upplevelser men så fina. Den här andra var väldigt intensiv men vilken upplevelse.

Många vill prata tid när de kommer till förlossningar, vilket i sig inte säger något om hur förlossningen gått eller upplevts. Men för er som gillar det så jämförelse första och andra förlossningen: Med Caspian började värkarna till natten den dagen han föddes och vi var på förlossningen i 7 timmar innan han kom. Nu med lillasyster Clara började värkarna på torsdag kväll och hon är född natten till söndag, vi var på förlossningen i 2 timmar.

Magen 11 juni

Torsdag 20 juni

Hade mycket sammandragningar dom sista veckorna men nu blev dom ondare. Cirka kl 21.00 fick jag värkar som kom regelbundet, inte så starka men dom höll på till ca 23.30, precis då vi började fundera på om det var på riktigt så slutade det helt. Fick inte ihop mycket sömn alls den natten, hade många jobbiga sammandragningar, allt var obekvämt och vid varje sammandragning vaknade jag och hoppades att värkarna skulle starta om. Så vaknade tröttare än innan natten.

Fredag 21 juni  – Midsommarafton

Jag vaknade med värkar kl 06.00, dom var regelbundna ca 7-8 minuter men inte heller nu särskilt onda. Vi var hemma hela dagen och skulle fira dagen efter med min familj. Tog oss ut för att binda en blomsterkrans till Caspian som tradition för midsommar. Fick stanna upp lite medan vi var ute och gick av värkarna, sen vilade jag på sängen en hel del under dagen. Värkarna tog krafter men själva förlossningen kändes långt bort.

Kring middagstid kände jag att värkarna ökat något men främst att de tagit mycket av mitt tålamod och jag orkade inte riktigt med mig själv. Så pratade med mina föräldrar om att Caspian skulle åka dit och sova, inte för att förlossningen var på gång utan för att jag behövde få fokusera på mig själv istället för honom och förhoppningsvis få lite sömn. Så min pappa hämtade honom efter vi ätit middag.

Efter klockan 20 blev värkarna mer onda och det blev jobbigt. Ju mer klockan blev desto mer ångest började bubbla upp, jag var helt slut i kroppen och skulle inte kunna sova den här natten heller. Hur skulle jag då orka med när förlossningen väl startade? Vid 21 ringde jag förlossningen och berättade om ångesten inför natten, att jag inte trodde förlossningen var särskilt nära men att jag inte skulle kunna sova med värkarna som var och önskade en sovdos.

Vi blev välkomnade in för undersökning och sovdos så klockan 22 var vi inne på förlossningen. Undersökningen visade att att bebisen mådde väldigt bra, var öppen 3 cm och att förlossningen var på gång – men inte riktigt än. Jag fick välja sovdos och sen vi åkte hem igen. Glad över att bebis mådde bra och att förlossningen närmade sig. Men gladast över den lilla burken med tabletter som barnmorskan skrivit ”God natt” på.

Sovdos innebär en härlig kombination av tabletter och en injektion Bricanyl för att lindra sammandragningarna/värkarna. Smärtlindring i tablettform av Alvedon och Morfin, sen en insomningstablett. Den natten sov jag 7 timmar i sträck vilket verkligen behövdes! Så glad i efterhand att vi åkte in för det eftersom det dröjde ännu en hel dag med värkar innan det startade på riktigt. Gick från att ha slut tålamod och ork till att vakna peppad på förlossning av sovdosen.

22 juni  

Ännu en hel dag med värkar, de var nu ondare än innan men fortfarande hanterbara. Vi åkte till Boden som planerat och firade midsommar med min familj. Caspian stannade kvar där hos mormor och morfar, vi åkte hem vid kl 16 och plöjde igenom ett par tusen avsnitt.

Klockan 21.00
Värkarna blev starkare och starkare. Vi förstår att nu är det på riktigt. Måste börja fokusera och andas ordentligt genom värkarna nu. Det blir svårt att hitta en bekväm ställning. Det går ganska snabbt då värkarna börjar bli jobbigare, jag kramar sönder Rickards händer vid varje värk och håller på att svettas ihjäl. Men det är fortfarande hanterbart.

Klockan 22.30
Nu börjar jag fantisera om lustgas och annan smärtlindring. Det börjar vara riktigt jobbigt att ta värkarna hemma, får lite lätt ångest inför varje värk vilket jag minns från förra förlossningen. Jag är sjöblöt i svett och tänker att jag ska kontakta förlossningen, ta en dusch och sen åka in…

Klockan 23.00
… Men jag tar mig knappt från sängen till badrummet. Värkarna gör så ont, blir tårögd och får lite lätt panik av att ta mig upp. På väg till badrummet kommer det kanske tre värkar väldigt tätt, måste stanna många gånger på den korta sträckan. Det blir ingen dusch. Istället ringer jag förlossningen och vi är välkomna in direkt.

23 juni

Klockan 00.00
Vi kommer in på förlossningen och träffar barnmorskan. En väldigt speciell kvinna som både jag och Rickard får en bra känsla av direkt. Hon är rolig, rak och erfaren. Känns som vi blir ett bra team tillsammans. Vi får en förlossningssal direkt och jag kopplas upp för CTG undersökning. Koll av bebisens hjärtljud och värkarnas styrka, den undersökning som aldrig fungerar på mig. Oklart varför. Hon justerar dosorna ett par gånger men nej, inga utslag alls för värkar trots att jag nu verkligen måste andas genom dom.

Klockan 00.30
Första undersökningen görs, det är från nu förlossningen räknas enligt journalen. Barnmorskan är erfaren och känner av värkarnas styrka vid undersökningen då CTG mätningen inte fungerade. Är öppen 5 cm och med instruktioner av barnmorskan får jag själv känna var bebisen är. Så sjukt men häftigt, behövde nog det för att förstå att förlossningen verkligen startat nu och inte skulle stanna av igen. Dagarna med värkar hade tagit på tålamod och hopp. Barnmorskan är väldigt rak på och slänger ut frågan:

”Vill du föda barn nu?”
”Ja?”
”Då gör vi det!”


Där och då är allt väldigt omtumlande. Från att ha tappat en del av hoppet om att förlossningen var på gång till att nu är vi mitt i det. Nu är bebis på väg. NU är bebis på väg. Jag och Rickard kramar om varandra, nu jäklar händer det.

Barnmorskan går ut en stund och jag byter om. Sedan kommer hon tillbaka med sin plan av förlossningen. Hon föreslår att jag börjar med lustgasen direkt, himla bra idé för värkarna är hemska. Efter de vill hon sätta pvk på handen och ta hål på hinnorna så att vattnet går för att sätta en elektrod på bebisen eftersom CTG mätningen inte riktigt går att lita på. Sedan föreslår hon spinal bedövning då hon läst att jag hade Epidural förra förlossningen och fick bra bedövning av den.

”Spinal bedövning är lik men håller bara cirka 2-3 timmar, det betyder att jag måste se till att bebisen är ute innan det, låter det bra?”

Ehh ja?! Står du och säger att vi kan ha våran bebis här på 2-3 timmar?! Kööör! Din plan låter underbar. Ge hit lustgasen, stick mig i ryggen, gör var du vill bara jag får min bebis!

Klockan 00.35
Hinnorna tas och jag börjar med lustgasen. Barnmorskan går ut för att kontakta narkosen angående bedövningen och undersköterskan kommer in för att förbereda, innan hon är klar har narkosläkaren kommit. Allt går så fort att jag knappt hinner med, försöker anteckna på telefonen men får knappt ner korta meningar innan det händer något nytt.

Klockan 00.50
Bedövningen är satt. Helt klart bland de värsta jag varit med om. Fyfan. Tänker inte ens försöka återbeskriva den upplevelsen, det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde känna i knäna(!!) hur nålen/slangen rörde sig i ryggen. Han lyckades inte på första försöket utan de tog några minuter innan det var klart. Tog lustgas till hela huvudet snurrade under tiden men ändå gjorde det förbannat jävla ont. Tur det gick fort även om det kändes länge.

Hemsk när den sattes men spinal bedövning – I LOVE YOU! Den verkade direkt, jag kan slappna av i kroppen och andas ordentligt. Värkarnas smärta försvinner helt och blir bara till en känsla av tryck i magen. Jag får klåda som biverkning, vilket hör till tydligen. Det kliar förbannat mycket. Överallt. Ööööverallt. Till och med på läpparna kliar det. Men det värsta med klådan var inte den i sig utan att jag var bedövad så hur mycket jag än kliar så hjälper det inte. Frustrerande men nu får jag ladda upp och slappna av en stund från värkarna.

Klockan 01.15
Undersökning igen, 9 cm öppen men bebis ligger lite för högt upp. Uppmanas att krysta vid värkarna för att hjälpa bebis neråt, jag känner värkarna som ett tryck ingen smärta direkt och det är svårt att få till krystandet. Barnmorskan vill att jag gör detta en stund sedan ska hon sätta ett värkstärkande dropp för att öka värkarna så att bebis kommer neråt innan bedövningen avtar. Lyckas krysta under ett par värkar men snart blir det svårt att slappna av. Värkarna börjar göra ont igen och jag kan inte slappna av mellan dom. Börjar ana att det är krystvärkarna som startat men jag är bedövad och vet inte riktigt.

Klockan 01.55
Barnmorskan dyker upp precis då jag börjat fundera på om det är krystvärkar eller inte. Hon ska sätta droppet men vill undersöka innan då jag säger att värkarna har ändrats något. Öppen 10 cm och bebis är på väg ut! Det blir inget dropp. Istället skyndar sig barnmorskan ut i korridoren för att ropa in undersköterskan. Rickard får sätta sig vid min sida, jag ligger på vänster sida och barnmorskan instruerar om att hon tänker lägga bebisen mellan oss.

Ännu en gång går allt väldigt snabbt, plötsligt ska bebis ut. Undersköterskan hinner knappt på plats innan det är dags, jag är inte helt säker men både jag och Rickard tror det tar 3 stycken värkar så är hon ute.

Klockan 02.05 – Flicka född!
Någon minut efter att Rickard satt sig alldeles vid mig så ligger hon där mellan oss. Tiden stannar och hon är så fin. Hon skriker och blir ombäddad med handdukar.

Hon har mörkt hår och stora kinder. Hon är så fin. Det tar en stund innan vi vet om det är en lillasyster eller inte, ingen av oss såg det kön då hon kom ut för det gick så fort. Varken jag, Rickard eller barnmorskan har sett. Det tar en stund innan vi förmår oss att vända på henne så vi ser, äntligen är vårt andra barn här, vår efterlängtade dotter.

Clara, 23 juni klockan 02.05.
3655 gram och 49,5 centimeter.

Bland de första bilderna, 45 minuter gammal.

Klocka 04.00
Två timmar susar förbi, vi hämtar andan och försöker förstå att på två timmar hände allt detta. Vi klev ju nyss ur hissen men nu ligger hon här, våran bebis, ute i världen. Hon är alldeles varm och mysig, så liten och fin.

Jag får ta den där underbara, rätt äckliga men fantastiska duschen. Exakt samma dusch som då Caspian hade fötts, samma lilla toalett/dusch. Samma ganska äckliga plaststol att sitta på, samma dusch med dåligt tryck i, samma vita handdukar att försöka undvika att blöda ner helt och hållet. Känslorna sköljer över mig mer än vad själva vattnet gör. Nu sitter jag där på stolen och är mamma till två. Omtumlande.

När jag kliver ur duschen står redan BB personal inne på salen och väntar på mig. Verkligen allt går fort. Vi får ta plats i ett dubbelrum, där väntade timmar av försök till sömn medan två bebisar väckte varandra hela tiden. Dubbelrum på BB, vem fan kom på det?

Klockan 09.00 + 15.00
Första läkarundersökningen klockan 9, hon blir godkänd och vi ska bara vänta på barnmorskan för att gå igenom journalen sen får vi åka hem. Men det blir långa timmars väntan. Först vid skiftbytet kl 15 får vi prata med henne, ett samtal som tar 5 minuter och sen får vi åka.

Längtade så mycket efter att få träffa Caspian och få visa honom att lillasyster kommit ut ur magen nu. Innan hade jag tänkt att vi skulle landa hemma innan dom fick träffas men vi åker direkt till honom.

Och deras möte är det känslosammaste med hela hennes ankomst. Men jag är ledsen, det blir ingen återberättelse av deras första möte, är så mycket känslor kring det att tårarna rinner okontrollerat då jag försöker och det känns så privat. Mina barn träffas första gången, Caspian som längtat och önskat att lillasyster ska komma i flera veckor. Han som pussat och kramat min mage i flera månader. Min fina, fina, fina, fina Caspian som blir såå glad då han ser henne första gången, han som vill ha henne i sin famn direkt. Han är omtänksam och kärleksfull från första stund. Jag och Rickard var stolta men det var inget emot storebror! Det lyser av stolthet kring honom i flera dagar.

De första två veckorna.
Första natten hemma var en utmaning. Lillan skrek mest hela tiden – hon skrek för att hon var hungrig, sen skrek hon för att hon behövde hjälp att rapa, sen när vi lyckats med det var hon hungrig igen och så rullade det på hela natten. Det var en lång natt.

Skämtat om att hon nog skrek lika mycket första natten som Caspian gjort på sina 3 år och de vi sagt det till håller med. De flesta har inget minne av att Caspian någonsin skrek som lillasyster gör, hon är högljudd och bestämd. Ingen missar när hon vill något. Det är kämpigt ibland men går oftast över ganska snabbt.

Hon mår bra, amningen fungerar och hon sover hela nätterna. Dom här två veckorna har gått fort, det känns som att hon kom nyss men samtidigt som hon alltid har varit här. Den långa, helvetes graviditeten känns långt borta.

För min del har tiden efter förlossningen varit oförskämt bra. Jag klarade mig utan besvär trots att förlossningen gick väldigt snabbt när det väl drog igång, inte en enda bristning eller liknande. Har varit ganska skonad från blödningar och annat otrevligt. Hade en dag då mjölken rann till då jag var knäckt av feber. Sen är kroppen såklart påverkade, blir lätt trött då jag är väldigt muskelsvag i rygg och mage. Sen sitter och ligger man i diverse oergonomiska ställningar vid amning av spädbarn vilket känns i kroppen på kvällarna.

Jag är försiktig med aktiviteter, det känns snabbt i kroppen. Blir trött och får lätt ont i ryggen/höfter. Från Caspian föddes så vet jag att kroppen kan vara pigg och stark nu men sedan rasa ihop, min foglossning var bra i några veckor innan det rasade och blev ett bestående besvär… Så jag är väldigt försiktig, vill inte provocera min kropp något. Önskar verkligen att slippa besvär med bäckenet nu efter. Och karpaltunnelsyndromet gör sig påmint, främst under nätterna men verkar ändå ge med sig. En dag i taget. Försöker njuta av varje minut.

Och ja, där har ni den långa versionen av förlossningen. Som tagit flera dagar att skriva, när jag väl publicerar har hon nästan hunnit bli en vecka till. Och kärleken till denna lilla tjej växer för varje dag. Hon blir finare och finare för varje dag. Clara är en bestämd dam som styr och ställer här hemma men det får hon göra ett tag, eller si så där 18 år – vi får se. Nu njuter vi av att hon är ute med oss i världen och vi har en lång ledighet tillsammans hela familjen.

En vecka

Idag är det en hel vecka sen lillasyster kom. En vecka som gått galet fort men samtidigt har det ju hänt mer den här veckan än på flera månader.

Förlossningsberättelse kommer senare.

Har varit tvåbarnsmamma i sju dagar och just nu sitter jag i lekpark ensam med båda barnen. För två veckor sen hade jag sagt att den tanken kändes läskig men idag känns det helt naturligt. Som att dom alltid varit två.

Caspian har hittills skött allting så himla bra. Han är så omtänksam och snäll, det lyser om honom av stolthet. Väntar på avundsjuka och bakslag men än så länge ingenting mer än små tjafs – såklart.

Första natten hemma var hemsk. Hon skrek oavbrutet så gott som hela natten. Det var inte många minuter vi fick sova. Då kändes det som att två barn var överväldigande. Hon skrek. Caspian vakna. Hon skrek lite till. Efter timmar grät Caspian för att han var så trött. Hon skrek ännu mer. Men efter den natten har det ordnat till sig.

Tänkte bara kika in och säga hey, jag har klarat en vecka som mamma till två utan en enda gnutta panik! Den här veckan har varit helt fantastiskt, första veckan som en familj på fyra. Jag älskar det.

Mina två graviditeter

Såklart jämför jag graviditeterna en del, även om jag gjort denna resa en gång tidigare så pendlar det mycket mellan att allt känns bekant till att allt känns nytt. Det är samma sak men en helt ny situation. Och dom här graviditeterna känns helt olika fastän dom kanske inte är det.

Första gången kändes ju alla motgångar i graviditeten som de värsta, men att vara gravid och ha ett barn att ta hand om är inte en dans på rosor. Med första barnet var jag som de flesta andra väldigt ambitiös som fotade och antecknade massor. Nu andra gången finns det varken tid eller ork till det. Med Caspian skrev jag fristående anteckningar nu har jag köpt en färdig bok man fyller i korta svar på frågor. Alltid något.

Jag letade fram mina gamla anteckningar från första graviditeten och jämförde lite med det jag har från nu. Det kommer nog bli ett jäkligt långt inlägg och för de flesta kanske rätt ointressant, men det får bli så.

Här kommer en jämförelse, graviditet nr 1 och graviditet nr 2.

Första trimestern, vecka 1-12

Graviditet nr 1
Vi fick veta att jag var gravid i vecka 4, det var ett mycket svagt sträck och vi var inte riktigt säkra på om det ens var ett positivt test. Tog ett test för att jag fick en känsla av att jag borde göra det. Rickard var på jobbet och fick se det svaga sträcket då han kom hem. Sen googlade och testade vi massor, tog flera tester några dagar i rad och ja, sträcket blev tydligare. Graviditeten var inte superplanerad men samtidigt väntad och efterlängtad.

Det var skitläskigt att väl stå där och ha det där testet i handen som det stod ”gravid 1-2 veckor” på. Ingen av våra vänner hade barn. hur skulle omgivningen reagera. Man vet inte vad de innebär att ha barn före man har det, så att stå där med det framför sig var spännande men samtidigt så läskigt.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten var mer planerad. Jag har länge velat ha ett syskon men Rickard har velat vänta, när han väl kände sig redo gick det fort. Blev gravid direkt. Kände mig dessutom gravid direkt. Tog några dagar längre innan det gick att se på test, väldigt svagt den här gången också. Men nu tog jag ett digitalt test direkt dagen efter jag fått första svaga sträcket. Det visade ”gravid 1-2 veckor” och jag överraskade Rickard med att lägga stickan med en liten body i en låda som Caspian hade fått måla på.

Graviditet nr 1
Med första barnet var det läskigt att tänka på hur våra nära och kära skulle reagera. Detta mest för att inga av våra vänner har barn och de flesta vill nog resa och annat innan dom ens börjar tänka på barn. Men vi ville inte det, de var det här vi ville. Jag hade föreställt mig många gånger hur jag skulle avslöja för mina föräldrar att jag var gravid, hur mina bästa vänner skulle få veta. Sen när jag väl stod där och var gravid tyckte jag det var skitläskigt.
För mina då två närmsta vänner var jag mer eller mindre tvungen att berätta för i vecka 7 då dom skulle bo hemma hos oss och sen skulle vi bila ner till Falun tillsammans. Och jag var såååå trött. Helt sinnessjukt trött. Så jag berättade för dom, var så nervös. Men dom blev väldigt glada, det kändes så skönt att äntligen dela hemligheten med några. Det blev lite mer verkligt då.

Resten av våra nära och kära fick vänta till vecka 12/13 med att få veta, dels för att jag var jättenervös för att berätta men också för att vi ville ordna presenter till dom. Vi hade ett foto på Lexie tillsammans med ett par babyskor vi ville trycka och ge bort till vissa och till de blivande farföräldrarna och morföräldrarna ville vi ge kaffekoppar med deras nya titlar på. Sen visade det sig såklart när vi skulle trycka fotot att det inte gick så smidigt som tänkt och muggjävlarna fanns inte i butik, så fick beställa dom. Så det dröjde lite. Men det gjorde inget för mig, jag behövde lite mer tid att samla mig. Tyckte det var jätteläskigt att berätta. Rickard längtade efter att berätta medan jag vill draaaa uuuut på det, kände mig inte alls bekväm.

Graviditet nr 2
Då den andra graviditeten var planerad och mina absolut närmsta vänner visste det, nästan så att vi räknade dagar tillsammans tills jag kunde ta ett test och se om det lyckats på första försöket. Och det gjorde det.

Så den här gången gick de flesta veta direkt, så fort Rickard hade fått veta berättade vi till de närmsta. Jag resonerar så att eftersom jag visste att de var fler än vi som skulle bli glada för den här graviditeten och om det skulle ske något olyckligt så ville jag ha deras stöd – eller åtminstone förståelse. Så jag ville att de närmsta skulle veta, hade känt att jag svek dom ifall jag blev gravid och fick missfall utan att dom visste om det. Jag visste att dom ville vara med från start och vi ville dela med oss av glädjen. Så i vecka 4-5 fick de flesta veta.

I vecka 6 berättade vi för våra föräldrar, den här gången fick dom nya muggar med sina titlar på då deras gamla var välanvända. Och Caspian fick avslöja för dom genom att ha en tröja som jag hade tryckt upp ”Caspian, storebror 2019” på i Blixten McQueen-anda.

Graviditet nr 1
Med Caspian så var första trimestern en enda stor dimma av trötthet. Jag var så fruktansvärt trött. Brukar försöka beskriva gravid-trötthet som att du är så trött att till och med andas är för ansträngande. Eftersom den här graviditeten var hemlig fick jag gott bita ihop och jobba på. Cyklade till och från jobbet, landade helt förstörd på soffan efteråt. Sov all min fritid. Jag mådde lite illa men inte alls så farligt, det värsta var tröttheten. Jag kände mig trygg i graviditeten, var en vecka då symtomen avtog som jag kände mig lite nojjig men det gick över ganska fort.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten har sedan start kallats för helvetesgraviditeten Första trimesten var hemsk. Den var lång och den var hemsk. Jag var trött här också men inte lika trött. Däremot började illamåendet direkt, jag har än så länge (v 35 idag) inte behövt kräkas något men haft ett fruktansvärt jobbigt illamående. Kan ibland tänka att kräkas hade varit skönt, då hade illamåendet inte varit helt i onödan. Men det har de varit nu, det är många gånger jag inte kunnat äta utan fått gå och lägga mig istället då det lindrat lite. Tabletter mot illamående har inte hjälpt.

Jag fick foglossning kring v 20 med Caspian och efter graviditeten blev det ett bestående problem, så jag har haft smärta i mitt bäcken sedan 2015. Den här graviditeten började besvären förvärras redan i vecka 7. I vecka 9 började jag dessutom få ont i en handled och misstänkte direkt karpaltunnelsyndrom, var sjukskriven från jobbet och låg hemma med handen i en värmepåse. Det var de enda som lindrade, inte ens det helt. Barnmorskan trodde mig inte. I vecka 10 fick jag bekräftat att jag hade karpaltunnelsyndrom. Så sedan dess kan jag inte anstränga mina händer utan att få värk, jag kan inte sova utan att händerna domna bort och ilar. Beskrivit smärtan tidigare, det helvetet is still going strong och jag hoppas slippa detta efter förlossningen men med den här turen – inte förvånad om det blir kvar det med.

Den här graviditeten är jag trygg i mig själv men jag har varit mycket mer orolig än första gången. Den här gången vet jag vad vi går miste om ifall det händer något. Den här gången är det inte bara ett barn till mig och Rickard, den här gången är det ett syskon till den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill så gärna att allt går som det ska så att vi kan få träffa den här lilla människan vi alla tre längtar efter så mycket. Så jag har varit väldigt orolig. Och min oro samt att jag mådde så dåligt i början gjorde att vi bokade ett privat ultraljud i vecka 10. Jag ville veta att allt såg okej ut och om det var en eller två bebisar, lite för att det skulle kunnat förklarat mitt mående.

Så i vecka 10 hälsade vi på bebis första gången, en liten krabat som sparkade på med ett tickande hjärta. Ultraljudet var över på 5 minuter men lättnaden var så stor. 30 mil enkel väg, 5 minuter, 3 suddiga bilder och 800 kr fattigare. Men hjärtat så mycket rikare.

Andra trimestern, vecka 13-27

Graviditet nr 1
Nu var inte graviditeten någon hemlighet längre och det blir mer och mer verkligt. Minns att jag till och med tog tester ganska långt in i graviditeten bara för att försäkra mig om att det inte var någon dröm utan att jag verkligen var gravid. För då tröttheten avtog hade jag inte så många symtom. Var fortsatt trygg i mig själv och graviditeten, hade en vecka då jag var väldigt orolig efter att ha haft en liten blödning men det var bara en normal blödning som kan uppstå. Men det satte såklart igång hela katastrofkarusellen i huvudet.

Magen började synas i vecka 17 och jag berättar för mina kollegor då. Jag börjar även känna bebisens rörelser i vecka 17, små lätta sparkar. I vecka 18 köpte vi barnvagnen då den vi ville ha var på kampanjpris. I vecka 19 hade vi rutinultraljud. Det var skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Längtade efter att få se att det verkligen fanns någon i magen men samtidigt livrädd för att någon skulle vara fel. Hade inte ens tänkt på att något kunde vara fel före strax innan vi skulle in på undersökningen. Vi fick flyttat vårt datum, från 25 februari till 3 mars. En flyttning som vi inte trodde på eftersom jag tagit positivt test så tidigt. (Sen kom han 24 februari så vi hade rätt hela tiden). I vecka 20 kom den berömda foglossningen, det blir jobbigare att arbeta och kring vecka 24 syns bebisen sparkar utanpå magen.

Graviditet nr 2
Magen har avslöjat graviditeten redan sedan vecka 7-8 för den som tittat noga då jag blev väldigt svullen. Kring vecka 14 syns det att det är en bebismage. I den andra trimestern lever jag på hoppet om att illamåendet ska ge med sig men det dröjer några veckor innan det gör de, nånstans i mitten av trimesten lättar det. Kring vecka 16 börjar jag känna rörelser men inte lika tydligt som med Caspian.

Caspian blir mer och mer intresserad av graviditeten, han pratar med magen och frågar mycket kring bebis. Han är väldigt medveten om att han ska bli storebror och att den liten bebis ska flytta in hos oss. Efter vecka 19 mår jag väldigt bra, orken är tillbaka och illamåendet mycket lättare. Jag arbetar och har väldigt kul på jobbet. Det är kämpigt att vara gravid och samtidigt hålla tempo med 3-åringen hemma. Speciellt då Rickard reser en del med jobbet och jag blir hemma ensam med barn och hund. Foglossningen blir värre. Kring vecka 26 är sömn något jag inte sett till på ett tag, jag har svårt att sova pga foglossning och karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar väldigt mycket och jag sover inte långa stunder. Är vaken mest hela nätterna. Det blir tungt att jobba.

Tredje trimestern, vecka 28-43

Graviditet nr 1
Jag vill ha närhet och sällskap i den sista trimestern. Tycker inte om att vara ensam, blir lätt nedstämd. Vecka 29 är jobbig rent psykiskt, det börjar vara sista arbetsveckorna och jag är trött. I vecka 32 slutar jag arbeta. I vecka 33 börjar sammandragningarna som kommer att pågå resten av graviditeten. Vi har köpt allt vi ska och nu väntar vi bara. Jag mår ganska bra utöver sammandragningarna, i vecka 37 springer vi på jokkmokks marknad. Sen har jag inga anteckningar från vecka 33-39 men de flöt på, vi väntade och längtade. Den 23 februari hade vi tid hos barnmorskan och hon var helt säker på att vi skulle ses på besöket 2 veckor senare, gick därifrån bitter och irriterad på henne som inte gett minsta hopp om att det snart var på gång. Sent på kvällen senare kom första värken. Som följdes av regelbundna värkar direkt.

Graviditet nr 2
Jag slutar arbeta i samband med tredje trimestern, jag behöver ledigheten. Jag sover väldigt dåligt, mår illa igen och foglossningen gör sista arbetsdagarna till riktiga utmaningar. Kroppen säger ifrån och är så tacksam för att jag tar ut min semester inför graviditetspenningen.
I vecka 30 blir jag överraskad med en babyshower och i vecka 32 åker vi till Rhodos. Nu återstår bara en lååång väntan. Jag har påbörjat vattengympa nu i vecka 34/45 och ser det som ett sätt att fördriva tiden fram till beräknat datum. Jag mår illa igen och har en hel del onda sammandragningar. Det är tungt att röra sig och gå och lägga sig är inte ens de skönt längre, det är besvärligt att hitta en bra sovställning – antingen gör händerna ont och domnar eller så gör foglossningen ont.

Siffrorna säger att det snart är dags, idag säger appen att det är 40 dagar kvar och över 85,7% passerat. Men i dagligt tal så låter 25 juni jävligt långt borta.

Förlossning

Förlossningen med Caspian gick superbra, kunde inte önskat mig en bättre förlossning med första barnet. Den tog inte för lång tid och gick inte för fort, ingenting stannade upp eller gick för snabbt. Jag är så glad över den.

För den som vill ha en sammanfattning av den: Värkarna började sent den 23 februari, började klocka dom vid midnatt och dom var regelbundna från start. Jag fick inte sova nånting den natten, vandrade runt i lägenheten, såg serier och badade. Rickard var tvungen att försöka sova för att om de avtog skulle han arbeta 12 timmar dagen efter. Men vid kl 06 åker vi in, då är jag så trött av att inte ha fått sova något. Och från det vi stiger in på förlossningen så ja, då är förlossningen igång. Det händer saker hela tiden, det är inget som stannar till något utan tiden går väldigt fort. Inget går för fort eller för långsamt. Det är en superfin vinterdag och det är så lugnt. Jag är lugn, Rickard är lugn.

Klockan 14.29 föds Caspian, 47 cm och 3065 gram. Och jag är sååå nyfiken på hur stor syskonet kommer att vara. Och vilken tid på dygnet det kommer att starta. Och hur det kommer att vara.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför förlossningen, enda jag är något rädd för det är ett eventuellt kejsarsnitt för det vill jag inte. Jag vill inte att någon skär upp min mage och ger mig ett ärr jag sedan måste ta hand om hela sommaren. Jag vill verkligen inte det.

* * *

Nu inför andra förlossningen är det mer praktiska saker som kan vara stressande att inte ha kontroll över, till exempel hur det löser sig smidigast med Caspian för att inte han ska bli påverkad. Är det kväll/natt, vem kan komma och vara med honom? Ska dom komma hit eller ska han hämtas? Är han på förskolan, vem vet var dom ska hämta honom? Hur ska han få sin packning med sig? Är Rickard på jobbet, hur ska det lösa sig? I värsta fall – Är Rickard på jobbresa, vem följer med mig och vem kan ta Caspian då? Och det här med andra barnet, hur fort kommer det att gå? Kommer man vara hemma för länge? Kommer man hinna med smärtlindring? Kommer det uppstå skador om det går för fort?

Är mest sånt praktiskt som snurrar i mitt huvud nu inför den här förlossningen. Jag är tveksam till att det kan bli lika bra som första förlossningen men hoppas ju såklart på det. Jag känner mig förberedd i mig själv men som sagt, de praktiska är ju oklart in i det sista. Vem som hämtar och är med Caspian blir ju beroende på när det drar igång så vi kan inte direkt förbereda någon eller göra upp en plan. Den enda planen jag har det är att mamma är informerad om vilka datum Rickard är bortrest nu i maj ifall att det skulle dra igång så ska hon följa, men där är det återigen – hur ska hon ta sig till sjukhuset? Hur tar jag mig till sjukhuset om jag är själv? Kör jag? Får jag skjuts? Hur beställer jag en taxi till förlossningen?

Gud, förstå huvudvärken och stressen allt det här praktiska kan ge en. Första gången var det ju bara Lexie vi behövde hjälp med och hon klarade ju sig en hel arbetsdag innan någon behövde titta till henne.

Summan av det här inlägget:
Graviditeterna är nog ganska lika men att den här andra är tyngre i och med mer illamående och dom här jävla händerna som gör ont. Och att ha en 3-åring som nu har sina sista månader av full uppmärksamhet av sina föräldrar, det är kämpigt. Försöker verkligen vara Caspians mamma till tusen procent nu under graviditeten, för snart måste han dela mig med någon annan.

Nu är jag glad att Rickard ville vänta med syskon, att Caspian kan vara med oss i det här så medveten som han är är härligt. Älskar att höra hans funderingar och förväntningar på hur livet som storebror kommer att bli. Jag är glad för att bli mamma igen men jag tror jag är gladast över att kunna göra honom till storebror.

Sista veckorna, längtan och nyfikenheten är väldigt stor. Vem är det som vi väntat på? Blir det verkligen en lillasyster som barnmorskan gissade på eller kommer Olofsson-generna att vinna och det blir en lillebror ändå? Kommer hen att vara lik Caspian?

Vem du än är, så längtar vi efter dig.