Barnens personligheter

Det har varit helt tyst här sedan dopet, tänkte att jag skulle skriva en liten sammanfattning om Claras första fyra månader här för nån vecka sedan då hon passerade den mållinjen men jag har inte orkat. Jag har inte orkat så speciellt mycket alls, kändes lite som luften gick ur mig efter dopet i. Vet inte om det är att den här jävla vinterns ankomst påverkar mig så eller om det bara allmänt har varit lite tufft.

För tvåbarnslivet är ju dubbelt av vad livet med ett barn var. Jag säger inte att jag är överväldigad eller överraskad, jag var förberedd på all planering som krävs och så vidare. Men man orkar ju inte alltid. Och det har varit så senaste veckorna, inte riktigt känt mig helt hundra. Allt har krävt lite extra kraft.

Föräldraledig kan vara riktigt jävla tufft. Den som jobbar gör ju sitt, behöver sin sömn och är trött efter jobbet. Men den som är föräldraledig jobbar dygnet runt, alla dagar i veckan.

Clara har dessutom varit extra mammig här under senaste utvecklingsprånget vilket inte alls varit så kul. Hon är ju mammas tjej i vanliga fall också, jag är hennes trygga punkt och det är mig hon tyr sig till – inte konstigt, det är jag som är med henne hela tiden och vi ammar. Men det har varit extra tufft när inte pappa alls kunnat avlasta, varken dag eller natt. Hon har skrikit så fort jag lämnat rummet för att gå på toa. Fått smyga förbi när jag velat ha en sekund utan henne i famnen. Sovit riktigt kasst för hon har velat amma hela nätterna.

Men nu är utvecklingssprånget över och man märker stor skillnad på henne. Hon är gladare och tryggare, pappa börjar återigen vara intressant. Storebror är en riktig höjdare, som hon strålar när han är i närheten. Hans bus och eviga låtande älskar hon.

Hon har börjat intressera sig för att ta sig fram här i världen så skulle inte vara förvånad om hon kryper eller tar sig fram på annat vis inom en snar framtid. Hon är oerhört nyfiken, la upp en bild på instagram idag med texten ”Har nog aldrig träffat en liten människa som är så nyfiken som den här är” och det är så sant. Hon missar inte mycket. Hon är intresserad av att ta på allt, smaka, kasta. Caspian var inte lika nyfiken då han var så här liten, han var så försiktig. Det är inte Clara, hon tar det hon vill ha, hon hugger tag i och tar för sig.

Idag slogs jag av att jag älskar henne så det gör ont. Senaste veckorna har jag verkligen känt hur kärleken för henne vuxit sig starkare, det är klart att den alltid funnits men ju mer hon som person växer fram desto starkare blir den. Jag älskar den här lilla bestämda, envisa, nyfikna, högljudda och busiga tjej.

Jag är så nyfiken på att få följa hennes resa, vem hon kommer bli och hur hon kommer att ta för sig. För dom är så himla olika hon och Caspian. Han som alltid varit snäll och relativt lugn i sitt sätt, han är en funderare och förhandlare. Clara verkar som sagt vara väldigt bestämd, hon vet vad hon vill och hon ska ha de då hon vill ha det. Deras relation till varandra kommer vara så kul att följa.

Det blir mycket prat om Clara och mycket bilder på henne, såklart – storebror sitter ju knappt still och märker han att man tar en bild skyndar han sig med att göra en grimas. Men Caspian är också i en härlig utveckling nu, han intresserar sig för nya saker. Just nu är bokstäver och ord väldigt kul. Han börjar intressera sig för spel och memory. Han argumenterar och förhandlar om ALLT. Han är klok och har ett jäkla minne, man får passa sig för vad man säger – han minns vad man har sagt så plötsligt har man målat in sig i ett hörn i nån diskussion och kommer inte därifrån haha!

Caspian är en försiktig kille som gärna observerar och funderar, det har han alltid varit. Det märktes inte minst idag då det var öppet hus på förskolan, han står gärna bara och observerar vad dom andra gör. Sen när han hittar någon han vill och kan då gör han det fullt ut. Då finns inga gränser. Han är modig och vågad. Men har saker han är rädd för också, hoppa från gardinstången skulle han lätt göra men hämta posten när det är mörkt ute skulle han aldrig göra.

Ja, nu vet ni det. Ville bara kika in och säga hej när jag för en gångs skull inte däckade samtidigt som barnen. Håller mig kanske vaken en hel timme till om jag har tur. Jag är ensam hemma med barnen då Rickard är på jobbresa. Jag tycker om att få vara själv med barnen, det är som att jag får bekräftat att jag är en bra mamma som lyckas ro i land vardagen helt på egen hand. Det är en prövning att få allt att gå ihop, räcka till för Caspian samtidigt som Clara mer eller mindre alltid hänger på min arm. Men jag älskar det. Älskar såklart vardagen tillsammans med Rickard mer, jag saknar honom när han är borta. Barnen saknar honom. Caspian suckade redan högt av att pappa inte kommer hem ikväll heller och då kommer vi inte se honom först om 6 dagar… Lång dagar för en liten kille.

Hur kämpigt det än kan kännas i mellan åt så älskar jag varenda minut av livet med barn. Det ger mer än det tar. Hur jävlig min dag än är, hur slut jag än känner mig så räcker ett nöjt leende från Clara och ett gulligt god natt från Caspian för att allt det där tunga ska glömmas bort helt.

Caspian är fantastisk på att säga gulliga saker. Han älskar att ge komplimanger. Han är så full av kärlek. Idag somnade han efter att ha kramat om mig ordentligt och berättat för mig hur fin jag är, att det är mysigt att sova vid mig och att det var jätteroligt att jag var till hans förskola idag på Öppet hus. Jag blir lika förvånad varje gång han slänger ur sig så fina ord, det kan vara långa utlägg om alla han tycker om eller vad som har varit bra med dagen. Det är som att han vet hur mycket det stärker mig efter en tung dag, att höra att han har det bra och att han tycker om mig. Världens bästa Cappe.

Clara Lilly Marie

Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.

Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.

Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.

Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.

Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.

Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!

Det är tungt nu

Att hålla fast sin lilla bebis fast hon vrider sig med all styrka hon har för att slippa undan och sedan tvinga i henne något hon absolut inte vill ha. Hon visar med varenda signal hon har att hon inte vill. Hon har panik i blicken och skriker så att hon får andnöd av att hon missar att svälja. Tårarna sprutar och hon blir blöt av svett, till slut har hon skrikit sig hes. Det är en mardröm varje gång vi tvingar oss på henne med den där förbannade mjölkersättningen. Jag får så ont i magen. Mitt hjärta går sönder. 

Att amning kan vara svårt har jag läst massor om men att det kan vara lika svårt åt andra hållet, att få barnet att ta nappflaska blev en chock. Trodde alla barn tog flaska till slut. Men ingen modell av flaska fungerar, var sig det är med bröstmjök eller ersättning. Det går fortfarande åt helvete och varje försök som misslyckas tynger mig mer och mer. 

Inatt har vi sovit skit så ikväll tvingade jag på henne 15 ml ersättning innan hon somnade för natten i hopp om att extra mättnad ska ge mer ro för natten. Det var ren panik i blicken och tårar från både henne och mig. Det är så jävla jobbigt. Om hon bara kunde förstå varför. Jag önskar så att hon förstod att vi inte vill henne ont, för hennes blick säger att vi gör henne illa vid varje försök. Jag önskar så att hon förstod. 

Och jag önskar att andra också förstod utan att jag behöver säga något. Det är så svårt. Känns som att jag inte har någon rätt att må dåligt över det här, för det är så många som önskar att dom kunde amma. Att jag inte har någon rätt att må dåligt över ett ”lyxproblem”. 

Jag önskar fler förstod mig men jag vill inte klaga. Jag är trött på att förklara. Det är av helt egoistiska skäl jag/vi vill att hon tar ersättning och det tycker jag är jobbigt. Jobbigt att vara så egoistisk att jag utsätter min älskade lilla dotter för denna panik det innebär för henne. Men jag håller fast vid att med de andningspauser det skulle innebära för mig att åtminstone få ”slippa” en eller två amningsstunder per dag skulle jag bli en bättre mamma åt både henne och hennes bror, samt en bättre fru till min man. Jag skulle behöva en paus ibland, lite återhämtning, lite distans. 

Ikväll känner jag själv både panik och ångest. Dom här 3 månaderna av föräldraledighet har passerat så fort samtidigt som dom varit så långa. Jag får ångest över att de negativa fått så stort utrymme, att jag klagat och på något sätt själv ställt till det här problemet (nappflaskan) eftersom amningen fungerar. Kanske skulle jag bara hållt oss till amningen och njutit istället, kanske hade det varit bättre. Det har varit tuffa månader på flera sätt, såklart, det är inte en dans på rosor att få ett till barn. Det förväntade vi oss inte heller. Vi har varit förberedda och vi kämpar på. 

Jag anar en panik inombords över att tiden går så fort. Min föräldraledighet var tänkt att ta slut i januari då jag med Caspian upplevde det väldigt jobbigt att vara hemma länge. Men här och nu får jag ont i magen över att min ledighet snart skulle vara över, jag har rent mentalt inte hängt med. Jag har inte riktigt bearbetat det hela med att bli tvåbarnsmamma än. Jag har inte känt mig redo att börja träna något än vilket gör att jag har fruktansvärt ont i kroppen, mitt bäcken hatar mig men jag finner ingen tid och ro än för att fokusera på mig själv. Allt fokus är på barnen och inte minst den där jävla nappflaskan. Jag stressar över att jag inte hunnit med mig själv än och att jag inte är redo för att lämna över ledigheten. Jag känner mig inte alls redo, januari känns så väldigt snart. Stressen är som salt i såren, det där skavsåret som hela ersättningsprojektet har skavt upp. 

Caspian krävde mycket som bebis, närhet och trygghet. Han ville vara på min hud. Clara kräver mer, hon vill vara under min hud. 

Clara är high need. Hon kräver extra allt. Och vad jag kämpar för att ge henne det. Jag vill inget hellre än ge henne allt och lite till men jag är bara människa, jag är en människa som ska räcka till två små människor. Och för att göra det behöver jag få chans att ladda om, jag behöver chans till paus.

Jag känner mig kluven inför att publicera så här nakna och ärliga texter, jag får dåligt samvete och oroar mig för vad folk som läser ska tycka. Folk dömer. Föräldrar dömer mest. 

Oroar mig för att folk ska tycka jag är oansvarig, att jag inte ger mitt barn det de behöver, att jag är hemsk som försöker tvinga på henne ersättning, att jag inte anstränger mig nog vid försöken, att jag är för egoistisk, att jag gör ett litet problem till ett stort, att jag klagar för mycket. 

Men jag publicerar ändå. Jag behöver få utlopp för dom här tankarna, att skriva har alltid varit ett sätt för mig att sortera och bearbeta mina tankar. Jag har alltid skrivit dagbok för att få lätta på trycket inombords. Skillnaden är nu att andra tar del av det. Och i slutänden spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om mig som person eller som mamma. Men hjärnspöken är listiga ändå, dom gör mig oroliga ändå. 

Jag hade kunnat skriva flera inlägg om dagen här med allt positivt i mitt liv men jag har inte samma behov av att skriva ner det. Jag har inget behov av att sätta ord på kärlek lika mycket som jag har behov av att fånga ner jobbiga, trassliga tankar och känslor. För min skull. Och kanske kan det hjälpa andra att förstå mig eller så kanske jag kan bidra till att någon annan inte känner sig ensam med liknande tankar. Vad vet jag. 

Nu har jag fått ventilera lite. Och hjärtat känns lättare på en gång. För en timme sen kändes livet lite övermäktigt men just nu är jag så glad, jag har två fina barn som sover gott vid mig i sängen och jag skulle inte byta ut det här mot någonting annat. Jag är lycklig men stundvis är det väldigt tungt. Väldigt tungt. 

God natt. 

Koppmatning har hittills varit det lindrigast, nu kompletterar vi det med doseringsspruta. Det känns så brutalt fastän det är så harmlöst egentligen.
Kärleken till denna lilla människa bara växer och växer.
Jag är så glad att just du kom till oss. Bästa Clara.

Från de till de

Känns som nyss vi hade dop för Caspian men samtidigt beställde jag nyss hem inbjudningskorten till Claras dop. Men är helt vilsen, vad gör man nu då? Fika? Mat? Dekorationer? Hur gjorde vi då? Högst oklart.

Minns mest att jag lämnade över köket till andra och bad om hjälp att fotografera, slutade med att jag fick jaga ut folk ur köket för att dom inte deltog i fikat och jag fick inte en enda bild på dekorationerna… Sååå…. Nä, hur gör vi den här gången då?

Jag kollade på Pinterest efter inspiration igår. Haha ha ha! Aldrig. Inte en chans. Vad är de för jäkla tillställningar folk ordnar? Dom måste ju planera dekorationer i månader?

Jag är mest glad att jag alls kom ihåg att boka dopet och dessutom fick ihop en inbjudan. Sen är varken gästlista eller faddrar bestämt.

Dagarna flyter fortfarande ihop och vi myser mest hela dagarna. Cappe har gjort en vecka på förskolan, Ricke jobbade en vecka och tog ledigt två till. Så rullar vi.

Fyra veckor

Vi lär känna varandra mer varje dag och i mina ögon blir hon bara finare och finare för varje dag.

När Caspian är ledsen numera så la han berätta varför och jag hade förträngt hur maktlös man är med ett litet barn som inte kan berätta eller visa. Hade glömt hur det skär i hjärtat att se dom små tårfyllda ögonen som bedjar efter hjälp men inget av det man försöker med hjälper. Fyfan.

Igår och idag har varit jobbiga dagar. Känner mig maktlös och dålig som inte kan hjälpa henne. Just nu verkar det vara magen och vad jag än gör så duger det bara gör några sekunder. Älskade lilla vän. Paniken i dina ögon skär i mitt hjärta och jag skulle göra vad som helst för att aldrig behöva se dig eller din storebror ledsna. Vad som helst.

Dubbelt så många barn

Livet springer fram här, vi firar en månad som familj på fyra nu i veckan. Och så fort man anpassar sig! Känns som dom alltid varit två, lillasyster är så självklar att det känns som hon alltid varit här. Cappe verkar ha varit brorsa hur länge som helst, allt är naturligt för honom. Är nog jag som har mer besvär med att ta till mig den nya vardagen.

Vi föräldrar börjar så småningom få ordning på vardagen. Eller vardag och vardag, vi haft besök fyra nätter och nu till veckan väntar ännu mer besök så riktigt vardag är det väl inte heller.

Ikväll har jag varit själv ett par timmar första gången. Kvällarna brukar vara rätt kämpiga med 3års-trots men ikväll tror jag att Caspian kände av att jag var lite nervös så han har varit snäll och hjälpsam med lillasyster fram till han somnade. Var förberedd på strid men slapp det. Jag blir förvånad över hur omtänksam och förstående en 3åring kan vara, dom förstår så mycket mer än man tänker sig.

Så nu ligger jag i sängen med ett bebis i babynestet bakom min rygg och en svettig storebror klistrad på min arm. Det är trångt, svettigt och riktigt jäkla obekvämt men det är ändå den bästa platsen jag kan tänka mig just nu.

Än har inte bebisbubblan spruckit.

23 juni 2019, kl 02.05

Så overkligt att hon äntligen är här, trots att vi har väntat och längtat i en mindre evighet så förstår man inte riktigt att hon är här nu.

Hahaha, kan eventuellt bero lite på några dagars lurendrejeri med regelbundna värkar i två dygn fram och tillbaka till att förlossningen bara tog 1,5 timme… Återkommer med rapport sen, är bizzy med sömnbrist och såriga bröstvårtor ett par dagar framöver.

3655 gram och 49,5 cm kärlek.

Lillasyster Clara, som vi har längtat efter dig!

Tyskland

Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.

Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.

Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.

”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.

Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.

En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.

Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.

Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.

Mina två graviditeter

Såklart jämför jag graviditeterna en del, även om jag gjort denna resa en gång tidigare så pendlar det mycket mellan att allt känns bekant till att allt känns nytt. Det är samma sak men en helt ny situation. Och dom här graviditeterna känns helt olika fastän dom kanske inte är det.

Första gången kändes ju alla motgångar i graviditeten som de värsta, men att vara gravid och ha ett barn att ta hand om är inte en dans på rosor. Med första barnet var jag som de flesta andra väldigt ambitiös som fotade och antecknade massor. Nu andra gången finns det varken tid eller ork till det. Med Caspian skrev jag fristående anteckningar nu har jag köpt en färdig bok man fyller i korta svar på frågor. Alltid något.

Jag letade fram mina gamla anteckningar från första graviditeten och jämförde lite med det jag har från nu. Det kommer nog bli ett jäkligt långt inlägg och för de flesta kanske rätt ointressant, men det får bli så.

Här kommer en jämförelse, graviditet nr 1 och graviditet nr 2.

Första trimestern, vecka 1-12

Graviditet nr 1
Vi fick veta att jag var gravid i vecka 4, det var ett mycket svagt sträck och vi var inte riktigt säkra på om det ens var ett positivt test. Tog ett test för att jag fick en känsla av att jag borde göra det. Rickard var på jobbet och fick se det svaga sträcket då han kom hem. Sen googlade och testade vi massor, tog flera tester några dagar i rad och ja, sträcket blev tydligare. Graviditeten var inte superplanerad men samtidigt väntad och efterlängtad.

Det var skitläskigt att väl stå där och ha det där testet i handen som det stod ”gravid 1-2 veckor” på. Ingen av våra vänner hade barn. hur skulle omgivningen reagera. Man vet inte vad de innebär att ha barn före man har det, så att stå där med det framför sig var spännande men samtidigt så läskigt.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten var mer planerad. Jag har länge velat ha ett syskon men Rickard har velat vänta, när han väl kände sig redo gick det fort. Blev gravid direkt. Kände mig dessutom gravid direkt. Tog några dagar längre innan det gick att se på test, väldigt svagt den här gången också. Men nu tog jag ett digitalt test direkt dagen efter jag fått första svaga sträcket. Det visade ”gravid 1-2 veckor” och jag överraskade Rickard med att lägga stickan med en liten body i en låda som Caspian hade fått måla på.

Graviditet nr 1
Med första barnet var det läskigt att tänka på hur våra nära och kära skulle reagera. Detta mest för att inga av våra vänner har barn och de flesta vill nog resa och annat innan dom ens börjar tänka på barn. Men vi ville inte det, de var det här vi ville. Jag hade föreställt mig många gånger hur jag skulle avslöja för mina föräldrar att jag var gravid, hur mina bästa vänner skulle få veta. Sen när jag väl stod där och var gravid tyckte jag det var skitläskigt.
För mina då två närmsta vänner var jag mer eller mindre tvungen att berätta för i vecka 7 då dom skulle bo hemma hos oss och sen skulle vi bila ner till Falun tillsammans. Och jag var såååå trött. Helt sinnessjukt trött. Så jag berättade för dom, var så nervös. Men dom blev väldigt glada, det kändes så skönt att äntligen dela hemligheten med några. Det blev lite mer verkligt då.

Resten av våra nära och kära fick vänta till vecka 12/13 med att få veta, dels för att jag var jättenervös för att berätta men också för att vi ville ordna presenter till dom. Vi hade ett foto på Lexie tillsammans med ett par babyskor vi ville trycka och ge bort till vissa och till de blivande farföräldrarna och morföräldrarna ville vi ge kaffekoppar med deras nya titlar på. Sen visade det sig såklart när vi skulle trycka fotot att det inte gick så smidigt som tänkt och muggjävlarna fanns inte i butik, så fick beställa dom. Så det dröjde lite. Men det gjorde inget för mig, jag behövde lite mer tid att samla mig. Tyckte det var jätteläskigt att berätta. Rickard längtade efter att berätta medan jag vill draaaa uuuut på det, kände mig inte alls bekväm.

Graviditet nr 2
Då den andra graviditeten var planerad och mina absolut närmsta vänner visste det, nästan så att vi räknade dagar tillsammans tills jag kunde ta ett test och se om det lyckats på första försöket. Och det gjorde det.

Så den här gången gick de flesta veta direkt, så fort Rickard hade fått veta berättade vi till de närmsta. Jag resonerar så att eftersom jag visste att de var fler än vi som skulle bli glada för den här graviditeten och om det skulle ske något olyckligt så ville jag ha deras stöd – eller åtminstone förståelse. Så jag ville att de närmsta skulle veta, hade känt att jag svek dom ifall jag blev gravid och fick missfall utan att dom visste om det. Jag visste att dom ville vara med från start och vi ville dela med oss av glädjen. Så i vecka 4-5 fick de flesta veta.

I vecka 6 berättade vi för våra föräldrar, den här gången fick dom nya muggar med sina titlar på då deras gamla var välanvända. Och Caspian fick avslöja för dom genom att ha en tröja som jag hade tryckt upp ”Caspian, storebror 2019” på i Blixten McQueen-anda.

Graviditet nr 1
Med Caspian så var första trimestern en enda stor dimma av trötthet. Jag var så fruktansvärt trött. Brukar försöka beskriva gravid-trötthet som att du är så trött att till och med andas är för ansträngande. Eftersom den här graviditeten var hemlig fick jag gott bita ihop och jobba på. Cyklade till och från jobbet, landade helt förstörd på soffan efteråt. Sov all min fritid. Jag mådde lite illa men inte alls så farligt, det värsta var tröttheten. Jag kände mig trygg i graviditeten, var en vecka då symtomen avtog som jag kände mig lite nojjig men det gick över ganska fort.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten har sedan start kallats för helvetesgraviditeten Första trimesten var hemsk. Den var lång och den var hemsk. Jag var trött här också men inte lika trött. Däremot började illamåendet direkt, jag har än så länge (v 35 idag) inte behövt kräkas något men haft ett fruktansvärt jobbigt illamående. Kan ibland tänka att kräkas hade varit skönt, då hade illamåendet inte varit helt i onödan. Men det har de varit nu, det är många gånger jag inte kunnat äta utan fått gå och lägga mig istället då det lindrat lite. Tabletter mot illamående har inte hjälpt.

Jag fick foglossning kring v 20 med Caspian och efter graviditeten blev det ett bestående problem, så jag har haft smärta i mitt bäcken sedan 2015. Den här graviditeten började besvären förvärras redan i vecka 7. I vecka 9 började jag dessutom få ont i en handled och misstänkte direkt karpaltunnelsyndrom, var sjukskriven från jobbet och låg hemma med handen i en värmepåse. Det var de enda som lindrade, inte ens det helt. Barnmorskan trodde mig inte. I vecka 10 fick jag bekräftat att jag hade karpaltunnelsyndrom. Så sedan dess kan jag inte anstränga mina händer utan att få värk, jag kan inte sova utan att händerna domna bort och ilar. Beskrivit smärtan tidigare, det helvetet is still going strong och jag hoppas slippa detta efter förlossningen men med den här turen – inte förvånad om det blir kvar det med.

Den här graviditeten är jag trygg i mig själv men jag har varit mycket mer orolig än första gången. Den här gången vet jag vad vi går miste om ifall det händer något. Den här gången är det inte bara ett barn till mig och Rickard, den här gången är det ett syskon till den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill så gärna att allt går som det ska så att vi kan få träffa den här lilla människan vi alla tre längtar efter så mycket. Så jag har varit väldigt orolig. Och min oro samt att jag mådde så dåligt i början gjorde att vi bokade ett privat ultraljud i vecka 10. Jag ville veta att allt såg okej ut och om det var en eller två bebisar, lite för att det skulle kunnat förklarat mitt mående.

Så i vecka 10 hälsade vi på bebis första gången, en liten krabat som sparkade på med ett tickande hjärta. Ultraljudet var över på 5 minuter men lättnaden var så stor. 30 mil enkel väg, 5 minuter, 3 suddiga bilder och 800 kr fattigare. Men hjärtat så mycket rikare.

Andra trimestern, vecka 13-27

Graviditet nr 1
Nu var inte graviditeten någon hemlighet längre och det blir mer och mer verkligt. Minns att jag till och med tog tester ganska långt in i graviditeten bara för att försäkra mig om att det inte var någon dröm utan att jag verkligen var gravid. För då tröttheten avtog hade jag inte så många symtom. Var fortsatt trygg i mig själv och graviditeten, hade en vecka då jag var väldigt orolig efter att ha haft en liten blödning men det var bara en normal blödning som kan uppstå. Men det satte såklart igång hela katastrofkarusellen i huvudet.

Magen började synas i vecka 17 och jag berättar för mina kollegor då. Jag börjar även känna bebisens rörelser i vecka 17, små lätta sparkar. I vecka 18 köpte vi barnvagnen då den vi ville ha var på kampanjpris. I vecka 19 hade vi rutinultraljud. Det var skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Längtade efter att få se att det verkligen fanns någon i magen men samtidigt livrädd för att någon skulle vara fel. Hade inte ens tänkt på att något kunde vara fel före strax innan vi skulle in på undersökningen. Vi fick flyttat vårt datum, från 25 februari till 3 mars. En flyttning som vi inte trodde på eftersom jag tagit positivt test så tidigt. (Sen kom han 24 februari så vi hade rätt hela tiden). I vecka 20 kom den berömda foglossningen, det blir jobbigare att arbeta och kring vecka 24 syns bebisen sparkar utanpå magen.

Graviditet nr 2
Magen har avslöjat graviditeten redan sedan vecka 7-8 för den som tittat noga då jag blev väldigt svullen. Kring vecka 14 syns det att det är en bebismage. I den andra trimestern lever jag på hoppet om att illamåendet ska ge med sig men det dröjer några veckor innan det gör de, nånstans i mitten av trimesten lättar det. Kring vecka 16 börjar jag känna rörelser men inte lika tydligt som med Caspian.

Caspian blir mer och mer intresserad av graviditeten, han pratar med magen och frågar mycket kring bebis. Han är väldigt medveten om att han ska bli storebror och att den liten bebis ska flytta in hos oss. Efter vecka 19 mår jag väldigt bra, orken är tillbaka och illamåendet mycket lättare. Jag arbetar och har väldigt kul på jobbet. Det är kämpigt att vara gravid och samtidigt hålla tempo med 3-åringen hemma. Speciellt då Rickard reser en del med jobbet och jag blir hemma ensam med barn och hund. Foglossningen blir värre. Kring vecka 26 är sömn något jag inte sett till på ett tag, jag har svårt att sova pga foglossning och karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar väldigt mycket och jag sover inte långa stunder. Är vaken mest hela nätterna. Det blir tungt att jobba.

Tredje trimestern, vecka 28-43

Graviditet nr 1
Jag vill ha närhet och sällskap i den sista trimestern. Tycker inte om att vara ensam, blir lätt nedstämd. Vecka 29 är jobbig rent psykiskt, det börjar vara sista arbetsveckorna och jag är trött. I vecka 32 slutar jag arbeta. I vecka 33 börjar sammandragningarna som kommer att pågå resten av graviditeten. Vi har köpt allt vi ska och nu väntar vi bara. Jag mår ganska bra utöver sammandragningarna, i vecka 37 springer vi på jokkmokks marknad. Sen har jag inga anteckningar från vecka 33-39 men de flöt på, vi väntade och längtade. Den 23 februari hade vi tid hos barnmorskan och hon var helt säker på att vi skulle ses på besöket 2 veckor senare, gick därifrån bitter och irriterad på henne som inte gett minsta hopp om att det snart var på gång. Sent på kvällen senare kom första värken. Som följdes av regelbundna värkar direkt.

Graviditet nr 2
Jag slutar arbeta i samband med tredje trimestern, jag behöver ledigheten. Jag sover väldigt dåligt, mår illa igen och foglossningen gör sista arbetsdagarna till riktiga utmaningar. Kroppen säger ifrån och är så tacksam för att jag tar ut min semester inför graviditetspenningen.
I vecka 30 blir jag överraskad med en babyshower och i vecka 32 åker vi till Rhodos. Nu återstår bara en lååång väntan. Jag har påbörjat vattengympa nu i vecka 34/45 och ser det som ett sätt att fördriva tiden fram till beräknat datum. Jag mår illa igen och har en hel del onda sammandragningar. Det är tungt att röra sig och gå och lägga sig är inte ens de skönt längre, det är besvärligt att hitta en bra sovställning – antingen gör händerna ont och domnar eller så gör foglossningen ont.

Siffrorna säger att det snart är dags, idag säger appen att det är 40 dagar kvar och över 85,7% passerat. Men i dagligt tal så låter 25 juni jävligt långt borta.

Förlossning

Förlossningen med Caspian gick superbra, kunde inte önskat mig en bättre förlossning med första barnet. Den tog inte för lång tid och gick inte för fort, ingenting stannade upp eller gick för snabbt. Jag är så glad över den.

För den som vill ha en sammanfattning av den: Värkarna började sent den 23 februari, började klocka dom vid midnatt och dom var regelbundna från start. Jag fick inte sova nånting den natten, vandrade runt i lägenheten, såg serier och badade. Rickard var tvungen att försöka sova för att om de avtog skulle han arbeta 12 timmar dagen efter. Men vid kl 06 åker vi in, då är jag så trött av att inte ha fått sova något. Och från det vi stiger in på förlossningen så ja, då är förlossningen igång. Det händer saker hela tiden, det är inget som stannar till något utan tiden går väldigt fort. Inget går för fort eller för långsamt. Det är en superfin vinterdag och det är så lugnt. Jag är lugn, Rickard är lugn.

Klockan 14.29 föds Caspian, 47 cm och 3065 gram. Och jag är sååå nyfiken på hur stor syskonet kommer att vara. Och vilken tid på dygnet det kommer att starta. Och hur det kommer att vara.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför förlossningen, enda jag är något rädd för det är ett eventuellt kejsarsnitt för det vill jag inte. Jag vill inte att någon skär upp min mage och ger mig ett ärr jag sedan måste ta hand om hela sommaren. Jag vill verkligen inte det.

* * *

Nu inför andra förlossningen är det mer praktiska saker som kan vara stressande att inte ha kontroll över, till exempel hur det löser sig smidigast med Caspian för att inte han ska bli påverkad. Är det kväll/natt, vem kan komma och vara med honom? Ska dom komma hit eller ska han hämtas? Är han på förskolan, vem vet var dom ska hämta honom? Hur ska han få sin packning med sig? Är Rickard på jobbet, hur ska det lösa sig? I värsta fall – Är Rickard på jobbresa, vem följer med mig och vem kan ta Caspian då? Och det här med andra barnet, hur fort kommer det att gå? Kommer man vara hemma för länge? Kommer man hinna med smärtlindring? Kommer det uppstå skador om det går för fort?

Är mest sånt praktiskt som snurrar i mitt huvud nu inför den här förlossningen. Jag är tveksam till att det kan bli lika bra som första förlossningen men hoppas ju såklart på det. Jag känner mig förberedd i mig själv men som sagt, de praktiska är ju oklart in i det sista. Vem som hämtar och är med Caspian blir ju beroende på när det drar igång så vi kan inte direkt förbereda någon eller göra upp en plan. Den enda planen jag har det är att mamma är informerad om vilka datum Rickard är bortrest nu i maj ifall att det skulle dra igång så ska hon följa, men där är det återigen – hur ska hon ta sig till sjukhuset? Hur tar jag mig till sjukhuset om jag är själv? Kör jag? Får jag skjuts? Hur beställer jag en taxi till förlossningen?

Gud, förstå huvudvärken och stressen allt det här praktiska kan ge en. Första gången var det ju bara Lexie vi behövde hjälp med och hon klarade ju sig en hel arbetsdag innan någon behövde titta till henne.

Summan av det här inlägget:
Graviditeterna är nog ganska lika men att den här andra är tyngre i och med mer illamående och dom här jävla händerna som gör ont. Och att ha en 3-åring som nu har sina sista månader av full uppmärksamhet av sina föräldrar, det är kämpigt. Försöker verkligen vara Caspians mamma till tusen procent nu under graviditeten, för snart måste han dela mig med någon annan.

Nu är jag glad att Rickard ville vänta med syskon, att Caspian kan vara med oss i det här så medveten som han är är härligt. Älskar att höra hans funderingar och förväntningar på hur livet som storebror kommer att bli. Jag är glad för att bli mamma igen men jag tror jag är gladast över att kunna göra honom till storebror.

Sista veckorna, längtan och nyfikenheten är väldigt stor. Vem är det som vi väntat på? Blir det verkligen en lillasyster som barnmorskan gissade på eller kommer Olofsson-generna att vinna och det blir en lillebror ändå? Kommer hen att vara lik Caspian?

Vem du än är, så längtar vi efter dig.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.