Och dom här jävla händerna.

Jag kan inte låta bli att bli förbannad, arg och upprörd när andra hävdar sig ha karpaltunnelsyndrom och virkar en 2 meters halsduk medan en själv hade hoppats på att helvetessyndromet skulle vara över nu men man fortfarande inte ens orkar hålla i sin telefon på kvällarna.

Ser tillbaka på dom värsta veckorna då jag låg i sängen och grät för att händerna gjorde ont hela tiden. Jag fick ligga med båda handlederna i en varm vetepåse för att stå ut. Hur min man har fått massera mina händer för att jag inte visste var jag skulle ta vägen av värken. Ilande och domnade värk.

Det skulle ju vara över när graviditeten var slut. Gav mitt hopp till det. Ljuset i tunneln liksom.

Och tja, får väl se det positiva med att jag inte behöver skenorna (eller jag skulle behöva använda dom men det funkar inte när jag har en 3 månaders bebis att bära runt på, går inte med skenor) och händerna domnar inte bort helt på nätterna. Men jag har ont. Mer ont än jag vill erkänna. Så jävla trött på det.

Bära min bebis, buffa på min bebis när hon är orolig, leka med mitt barn, borsta tänderna på mitt barn, klä på honom, hålla i telefonen, diska, röra om i grytor, hälla av spagettivattnet, bädda sängen, ta på strumporna, dra vagnen upp för trappen, bära sopor, gå ut med hunden. Det gör ont vad fan jag än gör.

Jag oroar mig lite inför att börja jobba igen. Vad ska jag jobba med om händerna fortsätter göra ont? Jag har koll på att man opererar karpaltunnelsyndrom men jag har också koll på att det inte ger någon garanti. Enda garantin är fula ärr.

Jag är så trött på att ha ont i händerna. Den som verkligen har karpalsatanstunnelsyndrom vet vad jag pratar om. Ååhhhg. Uuuugh. Blä.

Uppdatering ang maten

Fortsättning på tidigare inläggen: fröken vann över oss igen. Efter 5 dagar med minimalt matintag gav vi upp. Det blir ingen nappflaska för henne, inte än åtminstone. Vi börjar med smakisar tidigt och ger vårt hopp till riktig mat sen. Helt otroligt att hon orkade och höll i så länge, i 5 dagar levde hon på 20-50 ml på 12 timmar. Galet för en 3 månaders som annars äter bra mycket mer var 3-4 timme. Hon är en envis kämpe som glatt log när både föräldrar och bvc suckade djupt när vi gav upp.

En lång vecka

Förra inlägget var så peppigt. Det svänger fort.

Började den här veckan med besök på bvc, det blev riktigt jobbigt bara att komma dit. Desperat och helt slut. Slut på energi, slut på idéer, slut på hopp. Tårarna rann redan nån minut efter vi stängt dörren. Det är så jävla jobbigt.

Efter förra inlägget så bestämde vi oss för att satsa igen, lördag och söndag höll vi hårt på att endast erbjuda Clara nappflaska på dagtid. Allt tjat om ”hon äter då hon blir hungrig” får en att tvivla på om vi verkligen försökt. Så jag gav mig fan på att försöka igen.

På måndag syntes det redan på kruvan att vikten dippade, då av 2 dagar med flaska. Hon äter inte med flaska, den mängd hon får i sig är så löjlig. Den energin hon får i sig gör hon av med samtidigt som vi försöker få i henne.

Vi kom fram till att hålla ut och försöka vänta ut henne till på fredag. Och idag onsdag har vi fortfarande inte nått några framsteg. Hon äter inte då hon blir hungrig. Skitsamma om hon ätit 3 klunkar på 10 timmar, hon vägrar flaska.

Imorgon ger jag mitt sista tålamod till det här sen förklarar jag mig själv återigen besegrad av denna lilla dam. På fredag har vi extra koll på bvc för att se hur mycket vikten har dippat och vår sköterska vill se hur hon är med nappflaskan.

Är så tacksam över att ha världens bästa sköterska.

Framsteg, kanske

Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.

Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.

Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.

Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.

Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.

Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.

Hon var nöjd med en nappflaska.
Hon sög på tummen.
Hon somnade själv.

Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.

Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.

Älskade yrvädret

Caspian är med farmor och farfar i stugan i helgen, fredag till söndag. Superkul för honom! Han njuter nog till tusen av att ha all uppmärksamhet riktad mot sig. Ingen bebis som distragerar eller trötta föräldrar som inte orkar leka.

Men fyfan så tråkigt det är när han inte är hemma.

Jag brottas med dåligt samvete då jag inte har tid eller ork för att ge honom det han vill ha hela tiden. Men jag är bara människa, jag orkar inte leka med honom hela dagarna, jag orkar inte alltid lyssna på hans pratande från det han vaknar till han somnar, jag blir arg när han inte lyssnar för femtioelfte gången, jag blir frustrerad då han lever om när jag äntligen fått lillasyster att somna, jag blir ledsen när jag inte orkar med honom. Jag blir det, jag är bara en människa.

Men sånt här är guld värt, en helg där han får all uppmärksamhet och vi kan ladda tålamods-batterierna. Han har nog superkul men mamman har haft tråkigt idag, lillasyster är inte alls så jäkla festlig att umgås med. Jag har saknat mitt yrväder idag och ser fram emot att han kommer hem imorgon.

Hemma bäst

Plockade undan här en kväll då Rickard jobbade och barnen hade somnade. För många är det nog en tragisk bild när man går runt ensam och städar innan man ska lägga sig. Men slogs över hur mycket jag nöjd jag är med min tillvaro.

Just där och då kanske jag inte sätter dom här orden på det men i den stora bilden så älskar jag att plocka undan leksaker överallt i hela lägenheten, det betyder att Caspian har haft en bra dag. Att disken står kvar på bänken betyder att jag la tiden på något annat efter middagen. Lägga kuddarna och filtarna på plats i soffan känns fint samtidigt som jag vet att Caspian kommer att hoppa på dom det första han gör på morgonen.

Städa med småbarn, bebis och hund i hemmet är lite som att skotta snö i snöstorm men för min själ är det skönt. Nån minut om dagen kan det gärna få vara lite ordning, även om det endast är från barnen har somnat tills vi kliver upp dagen efter igen. Dom minuterna ger min själ lite lugn, jag blir stressad när det är rörigt kring mig men att ha ordning då jag går och lägger mig och då jag kliver upp räcker långt.

Små detaljer av det finaste som finns, vårt hem. Tänk att nu är vi fyra stycken som bor här, eller fem med Lexie. Jag älskar de.

Alltid solsken hos oss, haha!

Det blev gult. Har hunnit måla ett varv med gult i husvagnen och jag är så nöjd! Hade rejäl ångest när jag klev ut från färghandeln med en liter dyrjävla färg i en nyans som kunde bli alldeles för mycket. Rickard gillar diskreta färger så från början var gult ett big no no men till slut gav han sig och jag fick välja helt själv, vet inte om det var för att jag lyckades sälja in gul eller om han tröttnade 😉

Tänker mig att i övrigt är vi väldigt inställda på vitt, grått och svart. Och tapeten längst fram i vagnen är så liten, när fönsterlister och gardiner kommer upp igen så är det inte mycket alls av väggarna som syns. Då tror jag en klar, glad gul färg blir väldigt fint mot allt det gråa.

Gardinerna blir gråa, rullgardinerna svarta, bordet svarta och på golvet blir det en grå heltäckningsmatta. Så det gula, wow! Jag tror på det.

Men nu börjar det vara dags att packa ihop projekten och ringa runt för husvagnsplats, vilket är lite bökigt när vi är sent ute. Köper man husvagn i slutet av sommaren blir det så höhö. Men i värsta fall kommer den att stå ute i vinter, det överlever den ju.

Guld i minutformat

Ikväll blev det en lugn stund med nappflaskan, vilket har hänt ungefär noll gånger tidigare. Inget skrik alls ikväll. Men då åt hon heller ingenting. Men varje gång hon inte skriker när nappflaskan kommer i närheten av munnen är en vinst. Hon satt glatt med nappen och smaskade på de dropparna som kom. Pausade någon gång och log stort till mig samtidigt som hon gurglade fram några ”ord”.

Slogs av hur små framsteg det handlar om och hur lätt hjärtat känns ikväll när det inte var en enda tår inblandad eller ett enda skrik. Men då samtidigt drack hon ingenting och med doseringssprutan fick jag bara i henne 5 ml, men – hon hade nappflaskan i munnen. Det är små framsteg men det är framsteg!

Känner mig lite lättare efter att ha skrivit av mig här, det känns kul att titta in här igen. Har massor av ork att skriva och vill dela med mig massor.

Säg hej till husvagnen!

Nu jävlar är det bara villan som saknas så har vi väl fullpott på Svenssons-livets checklista? Vi blev med husvagn för några veckor sedan och jag blir löjligt glad av bara tanken på nästa sommar när vi ska packa in barnen, hunden och orimligt mycket grejer i denna vagn för att ha våran första Svensson-semester. I love it!

Vi har tänkt på husvagn redan tidigare, Rickards föräldrar hade en vagn i stugan som vi bodde i under några år då vi var där allihopa. Då brukade vi prata om vilka projekt man kunde göra i en husvagn och hur vi skulle velat göra. Vi vill ju gärna flytta till hus nyss men det kommer att dröja ännu ett tag så det känns väldigt kul att nu ha en liten husvagn att rå om och pyssla på med.

Jag har själv endast erfarenhet av camping då jag följde med min bästa vän någon helg då vi var 14-15 år. När jag var liten hade vi farmors stuga och min dröm är att få dela den med mina barn men samtidigt kunna visa dom andra platser och uppleva saker tillsammans on the road så att säga. Rickard har campat en del med husvagn under sin uppväxt och hans föräldrar har nyligen börjat om så tanken är att vi ska följas åt någon gång ibland. Och en viktig del för mig är att husvagnen ger möjlighet att förhoppningsvis kunna knyta starka band mellan mina barn och våra kära i Falun.

Husvang, projekt för sommaren 2020! Eller….. nu!

Det är en fin husvagn som den är, eller var, vi har ju hunnit påbörja våra planer lite. Vi tänkte vara lite coola och vänta in nästa sommar så vi i lugn och ro kunde planera, samla på oss prylar och idéer. Men när vi väl stod där med nyckeln i hand och Rickard hade många lediga dagar så körde vi igång direkt. Det är så kul! Vi båda älskar att pyssla och planera. Vi har till och med sovit en natt i den. I renoveringskaoset men ändå.

Husvagnen är trevlig och fräsch i all sin enkelhet. Det är soffa fram, kök i mitten med toalett mitt emot och ännu en sittplats bak. Båda sittplatserna bäddas ner till sängar, så sovplats fram och bak. Alla luckor och hela köket var mörkt fejkträ i äkta husvagnsanda. Ganska fin träimitation, inte så där gul i tonen som de ofta är i husvagnar. Toaletten hade en brunaktig tapet med bruna blommor på, toainredningen är i den klassiska husvagns gul/beige/grönaktiga färgen. Takluckorna på toaletten och mitt i köket är gröna, därav det ocharmigt gröna ljuset. Möbelklädseln i en härlig karusell av röda nyanser, väldigt fräsch men…… Väldigt röd.

Vi hade kunnat leva med hur den såg ut original men vi ville göra den till vår. Runt alla luckor var listerna i ett annat träslag vilket skavde i ögonen rejält på oss båda. Så det första som hände var att vi slet ner luckorna ovanför soffan fram och hela köket. Grundmåla och måla vitt. Knopparna sprayade vi svarta. Stänkskyddet i köket blev också svart.

Så toaletten har nu fått helvita väggar, vi tänker att det främst kommer att fungera som klädförvaring, att kunna hänga in jackor och galonbrallor där. Då det är element där inne är tanken att ordna möjligheter att kunna hänga upp till exempel tusen blöta barnstrumpor på tork. Toaletten kan användas och den kommer göras de, främst kanske nattetid och av barnen men för att få ut mycket av utrymmet tänker vi mycket förvaring.

Köket ska få fejk-kakel och förvaringsmöjligheter på väggen. Vi tänker förvaring, förvaring, förvaring överallt. Föräldra-tänk kan det kallas. Varje pryl ska ha sin plats, gärna lätt tillgängligt och enkelt. Bänkskivan kommer att få en svart marmor-look.

Jag har klätt om soffan till mörkgrå och bordet ska få dekorplast också, troligtvis blir det svart träimitation. Dels för att det är fult men också för att vi tänker att plast skyddar själva bordet lite mot överladdade småbarn med bestick i händerna.

Nu senast har vi rivit ner gardinerna och grundmålat väggarna fram. Dom ska målas i någon festlig färg är tanken, just nu lutar det mot ljus-ljus-ljusgul men inget är bestämt. Kan ändra mig i sista sekund i kassan på färgaffären, vi får se.

Så här långt har vi kommit. När våren kommer smäller vi upp kaklet på väggen, klär in bänkskivan och klär om bordet. På golvet blir det någon form av heltäckninghistoria och längst bak i vagnen är det tänkt att sängen alltid kommer vara nedbäddad. Troligen blir det en våningssäng där överslafen blir ett litet kryp in till Caspian. Sängen kommer få en ordentlig madrass och väggarna någon mörk färg. Förmodligen någon blå/petrol. Alla rullgardiner ska bytas ut till riktiga mörkläggnings och LED-lister ska monteras för att ge ordentlig belysning.

Sen är vi redo för semester! Jag ser fram emot nästa sommar.

Det är tungt nu

Att hålla fast sin lilla bebis fast hon vrider sig med all styrka hon har för att slippa undan och sedan tvinga i henne något hon absolut inte vill ha. Hon visar med varenda signal hon har att hon inte vill. Hon har panik i blicken och skriker så att hon får andnöd av att hon missar att svälja. Tårarna sprutar och hon blir blöt av svett, till slut har hon skrikit sig hes. Det är en mardröm varje gång vi tvingar oss på henne med den där förbannade mjölkersättningen. Jag får så ont i magen. Mitt hjärta går sönder. 

Att amning kan vara svårt har jag läst massor om men att det kan vara lika svårt åt andra hållet, att få barnet att ta nappflaska blev en chock. Trodde alla barn tog flaska till slut. Men ingen modell av flaska fungerar, var sig det är med bröstmjök eller ersättning. Det går fortfarande åt helvete och varje försök som misslyckas tynger mig mer och mer. 

Inatt har vi sovit skit så ikväll tvingade jag på henne 15 ml ersättning innan hon somnade för natten i hopp om att extra mättnad ska ge mer ro för natten. Det var ren panik i blicken och tårar från både henne och mig. Det är så jävla jobbigt. Om hon bara kunde förstå varför. Jag önskar så att hon förstod att vi inte vill henne ont, för hennes blick säger att vi gör henne illa vid varje försök. Jag önskar så att hon förstod. 

Och jag önskar att andra också förstod utan att jag behöver säga något. Det är så svårt. Känns som att jag inte har någon rätt att må dåligt över det här, för det är så många som önskar att dom kunde amma. Att jag inte har någon rätt att må dåligt över ett ”lyxproblem”. 

Jag önskar fler förstod mig men jag vill inte klaga. Jag är trött på att förklara. Det är av helt egoistiska skäl jag/vi vill att hon tar ersättning och det tycker jag är jobbigt. Jobbigt att vara så egoistisk att jag utsätter min älskade lilla dotter för denna panik det innebär för henne. Men jag håller fast vid att med de andningspauser det skulle innebära för mig att åtminstone få ”slippa” en eller två amningsstunder per dag skulle jag bli en bättre mamma åt både henne och hennes bror, samt en bättre fru till min man. Jag skulle behöva en paus ibland, lite återhämtning, lite distans. 

Ikväll känner jag själv både panik och ångest. Dom här 3 månaderna av föräldraledighet har passerat så fort samtidigt som dom varit så långa. Jag får ångest över att de negativa fått så stort utrymme, att jag klagat och på något sätt själv ställt till det här problemet (nappflaskan) eftersom amningen fungerar. Kanske skulle jag bara hållt oss till amningen och njutit istället, kanske hade det varit bättre. Det har varit tuffa månader på flera sätt, såklart, det är inte en dans på rosor att få ett till barn. Det förväntade vi oss inte heller. Vi har varit förberedda och vi kämpar på. 

Jag anar en panik inombords över att tiden går så fort. Min föräldraledighet var tänkt att ta slut i januari då jag med Caspian upplevde det väldigt jobbigt att vara hemma länge. Men här och nu får jag ont i magen över att min ledighet snart skulle vara över, jag har rent mentalt inte hängt med. Jag har inte riktigt bearbetat det hela med att bli tvåbarnsmamma än. Jag har inte känt mig redo att börja träna något än vilket gör att jag har fruktansvärt ont i kroppen, mitt bäcken hatar mig men jag finner ingen tid och ro än för att fokusera på mig själv. Allt fokus är på barnen och inte minst den där jävla nappflaskan. Jag stressar över att jag inte hunnit med mig själv än och att jag inte är redo för att lämna över ledigheten. Jag känner mig inte alls redo, januari känns så väldigt snart. Stressen är som salt i såren, det där skavsåret som hela ersättningsprojektet har skavt upp. 

Caspian krävde mycket som bebis, närhet och trygghet. Han ville vara på min hud. Clara kräver mer, hon vill vara under min hud. 

Clara är high need. Hon kräver extra allt. Och vad jag kämpar för att ge henne det. Jag vill inget hellre än ge henne allt och lite till men jag är bara människa, jag är en människa som ska räcka till två små människor. Och för att göra det behöver jag få chans att ladda om, jag behöver chans till paus.

Jag känner mig kluven inför att publicera så här nakna och ärliga texter, jag får dåligt samvete och oroar mig för vad folk som läser ska tycka. Folk dömer. Föräldrar dömer mest. 

Oroar mig för att folk ska tycka jag är oansvarig, att jag inte ger mitt barn det de behöver, att jag är hemsk som försöker tvinga på henne ersättning, att jag inte anstränger mig nog vid försöken, att jag är för egoistisk, att jag gör ett litet problem till ett stort, att jag klagar för mycket. 

Men jag publicerar ändå. Jag behöver få utlopp för dom här tankarna, att skriva har alltid varit ett sätt för mig att sortera och bearbeta mina tankar. Jag har alltid skrivit dagbok för att få lätta på trycket inombords. Skillnaden är nu att andra tar del av det. Och i slutänden spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om mig som person eller som mamma. Men hjärnspöken är listiga ändå, dom gör mig oroliga ändå. 

Jag hade kunnat skriva flera inlägg om dagen här med allt positivt i mitt liv men jag har inte samma behov av att skriva ner det. Jag har inget behov av att sätta ord på kärlek lika mycket som jag har behov av att fånga ner jobbiga, trassliga tankar och känslor. För min skull. Och kanske kan det hjälpa andra att förstå mig eller så kanske jag kan bidra till att någon annan inte känner sig ensam med liknande tankar. Vad vet jag. 

Nu har jag fått ventilera lite. Och hjärtat känns lättare på en gång. För en timme sen kändes livet lite övermäktigt men just nu är jag så glad, jag har två fina barn som sover gott vid mig i sängen och jag skulle inte byta ut det här mot någonting annat. Jag är lycklig men stundvis är det väldigt tungt. Väldigt tungt. 

God natt. 

Koppmatning har hittills varit det lindrigast, nu kompletterar vi det med doseringsspruta. Det känns så brutalt fastän det är så harmlöst egentligen.
Kärleken till denna lilla människa bara växer och växer.
Jag är så glad att just du kom till oss. Bästa Clara.