Förlossningsberättelse

Sådärja. Till slut lyckas jag få ner förlossnings berättelsen. Något en del säkert finner helt ointressant medan andra är som mig och älskar dom. Oavsett så – here we go, här kommer min andra förlossning.

Men först, wow. Föda barn är det häftigaste som finns och jag har nu haft två helt fantastiska förlossningar. Två helt olika upplevelser men så fina. Den här andra var väldigt intensiv men vilken upplevelse.

Många vill prata tid när de kommer till förlossningar, vilket i sig inte säger något om hur förlossningen gått eller upplevts. Men för er som gillar det så jämförelse första och andra förlossningen: Med Caspian började värkarna till natten den dagen han föddes och vi var på förlossningen i 7 timmar innan han kom. Nu med lillasyster Clara började värkarna på torsdag kväll och hon är född natten till söndag, vi var på förlossningen i 2 timmar.

Magen 11 juni

Torsdag 20 juni

Hade mycket sammandragningar dom sista veckorna men nu blev dom ondare. Cirka kl 21.00 fick jag värkar som kom regelbundet, inte så starka men dom höll på till ca 23.30, precis då vi började fundera på om det var på riktigt så slutade det helt. Fick inte ihop mycket sömn alls den natten, hade många jobbiga sammandragningar, allt var obekvämt och vid varje sammandragning vaknade jag och hoppades att värkarna skulle starta om. Så vaknade tröttare än innan natten.

Fredag 21 juni  – Midsommarafton

Jag vaknade med värkar kl 06.00, dom var regelbundna ca 7-8 minuter men inte heller nu särskilt onda. Vi var hemma hela dagen och skulle fira dagen efter med min familj. Tog oss ut för att binda en blomsterkrans till Caspian som tradition för midsommar. Fick stanna upp lite medan vi var ute och gick av värkarna, sen vilade jag på sängen en hel del under dagen. Värkarna tog krafter men själva förlossningen kändes långt bort.

Kring middagstid kände jag att värkarna ökat något men främst att de tagit mycket av mitt tålamod och jag orkade inte riktigt med mig själv. Så pratade med mina föräldrar om att Caspian skulle åka dit och sova, inte för att förlossningen var på gång utan för att jag behövde få fokusera på mig själv istället för honom och förhoppningsvis få lite sömn. Så min pappa hämtade honom efter vi ätit middag.

Efter klockan 20 blev värkarna mer onda och det blev jobbigt. Ju mer klockan blev desto mer ångest började bubbla upp, jag var helt slut i kroppen och skulle inte kunna sova den här natten heller. Hur skulle jag då orka med när förlossningen väl startade? Vid 21 ringde jag förlossningen och berättade om ångesten inför natten, att jag inte trodde förlossningen var särskilt nära men att jag inte skulle kunna sova med värkarna som var och önskade en sovdos.

Vi blev välkomnade in för undersökning och sovdos så klockan 22 var vi inne på förlossningen. Undersökningen visade att att bebisen mådde väldigt bra, var öppen 3 cm och att förlossningen var på gång – men inte riktigt än. Jag fick välja sovdos och sen vi åkte hem igen. Glad över att bebis mådde bra och att förlossningen närmade sig. Men gladast över den lilla burken med tabletter som barnmorskan skrivit ”God natt” på.

Sovdos innebär en härlig kombination av tabletter och en injektion Bricanyl för att lindra sammandragningarna/värkarna. Smärtlindring i tablettform av Alvedon och Morfin, sen en insomningstablett. Den natten sov jag 7 timmar i sträck vilket verkligen behövdes! Så glad i efterhand att vi åkte in för det eftersom det dröjde ännu en hel dag med värkar innan det startade på riktigt. Gick från att ha slut tålamod och ork till att vakna peppad på förlossning av sovdosen.

22 juni  

Ännu en hel dag med värkar, de var nu ondare än innan men fortfarande hanterbara. Vi åkte till Boden som planerat och firade midsommar med min familj. Caspian stannade kvar där hos mormor och morfar, vi åkte hem vid kl 16 och plöjde igenom ett par tusen avsnitt.

Klockan 21.00
Värkarna blev starkare och starkare. Vi förstår att nu är det på riktigt. Måste börja fokusera och andas ordentligt genom värkarna nu. Det blir svårt att hitta en bekväm ställning. Det går ganska snabbt då värkarna börjar bli jobbigare, jag kramar sönder Rickards händer vid varje värk och håller på att svettas ihjäl. Men det är fortfarande hanterbart.

Klockan 22.30
Nu börjar jag fantisera om lustgas och annan smärtlindring. Det börjar vara riktigt jobbigt att ta värkarna hemma, får lite lätt ångest inför varje värk vilket jag minns från förra förlossningen. Jag är sjöblöt i svett och tänker att jag ska kontakta förlossningen, ta en dusch och sen åka in…

Klockan 23.00
… Men jag tar mig knappt från sängen till badrummet. Värkarna gör så ont, blir tårögd och får lite lätt panik av att ta mig upp. På väg till badrummet kommer det kanske tre värkar väldigt tätt, måste stanna många gånger på den korta sträckan. Det blir ingen dusch. Istället ringer jag förlossningen och vi är välkomna in direkt.

23 juni

Klockan 00.00
Vi kommer in på förlossningen och träffar barnmorskan. En väldigt speciell kvinna som både jag och Rickard får en bra känsla av direkt. Hon är rolig, rak och erfaren. Känns som vi blir ett bra team tillsammans. Vi får en förlossningssal direkt och jag kopplas upp för CTG undersökning. Koll av bebisens hjärtljud och värkarnas styrka, den undersökning som aldrig fungerar på mig. Oklart varför. Hon justerar dosorna ett par gånger men nej, inga utslag alls för värkar trots att jag nu verkligen måste andas genom dom.

Klockan 00.30
Första undersökningen görs, det är från nu förlossningen räknas enligt journalen. Barnmorskan är erfaren och känner av värkarnas styrka vid undersökningen då CTG mätningen inte fungerade. Är öppen 5 cm och med instruktioner av barnmorskan får jag själv känna var bebisen är. Så sjukt men häftigt, behövde nog det för att förstå att förlossningen verkligen startat nu och inte skulle stanna av igen. Dagarna med värkar hade tagit på tålamod och hopp. Barnmorskan är väldigt rak på och slänger ut frågan:

”Vill du föda barn nu?”
”Ja?”
”Då gör vi det!”


Där och då är allt väldigt omtumlande. Från att ha tappat en del av hoppet om att förlossningen var på gång till att nu är vi mitt i det. Nu är bebis på väg. NU är bebis på väg. Jag och Rickard kramar om varandra, nu jäklar händer det.

Barnmorskan går ut en stund och jag byter om. Sedan kommer hon tillbaka med sin plan av förlossningen. Hon föreslår att jag börjar med lustgasen direkt, himla bra idé för värkarna är hemska. Efter de vill hon sätta pvk på handen och ta hål på hinnorna så att vattnet går för att sätta en elektrod på bebisen eftersom CTG mätningen inte riktigt går att lita på. Sedan föreslår hon spinal bedövning då hon läst att jag hade Epidural förra förlossningen och fick bra bedövning av den.

”Spinal bedövning är lik men håller bara cirka 2-3 timmar, det betyder att jag måste se till att bebisen är ute innan det, låter det bra?”

Ehh ja?! Står du och säger att vi kan ha våran bebis här på 2-3 timmar?! Kööör! Din plan låter underbar. Ge hit lustgasen, stick mig i ryggen, gör var du vill bara jag får min bebis!

Klockan 00.35
Hinnorna tas och jag börjar med lustgasen. Barnmorskan går ut för att kontakta narkosen angående bedövningen och undersköterskan kommer in för att förbereda, innan hon är klar har narkosläkaren kommit. Allt går så fort att jag knappt hinner med, försöker anteckna på telefonen men får knappt ner korta meningar innan det händer något nytt.

Klockan 00.50
Bedövningen är satt. Helt klart bland de värsta jag varit med om. Fyfan. Tänker inte ens försöka återbeskriva den upplevelsen, det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde känna i knäna(!!) hur nålen/slangen rörde sig i ryggen. Han lyckades inte på första försöket utan de tog några minuter innan det var klart. Tog lustgas till hela huvudet snurrade under tiden men ändå gjorde det förbannat jävla ont. Tur det gick fort även om det kändes länge.

Hemsk när den sattes men spinal bedövning – I LOVE YOU! Den verkade direkt, jag kan slappna av i kroppen och andas ordentligt. Värkarnas smärta försvinner helt och blir bara till en känsla av tryck i magen. Jag får klåda som biverkning, vilket hör till tydligen. Det kliar förbannat mycket. Överallt. Ööööverallt. Till och med på läpparna kliar det. Men det värsta med klådan var inte den i sig utan att jag var bedövad så hur mycket jag än kliar så hjälper det inte. Frustrerande men nu får jag ladda upp och slappna av en stund från värkarna.

Klockan 01.15
Undersökning igen, 9 cm öppen men bebis ligger lite för högt upp. Uppmanas att krysta vid värkarna för att hjälpa bebis neråt, jag känner värkarna som ett tryck ingen smärta direkt och det är svårt att få till krystandet. Barnmorskan vill att jag gör detta en stund sedan ska hon sätta ett värkstärkande dropp för att öka värkarna så att bebis kommer neråt innan bedövningen avtar. Lyckas krysta under ett par värkar men snart blir det svårt att slappna av. Värkarna börjar göra ont igen och jag kan inte slappna av mellan dom. Börjar ana att det är krystvärkarna som startat men jag är bedövad och vet inte riktigt.

Klockan 01.55
Barnmorskan dyker upp precis då jag börjat fundera på om det är krystvärkar eller inte. Hon ska sätta droppet men vill undersöka innan då jag säger att värkarna har ändrats något. Öppen 10 cm och bebis är på väg ut! Det blir inget dropp. Istället skyndar sig barnmorskan ut i korridoren för att ropa in undersköterskan. Rickard får sätta sig vid min sida, jag ligger på vänster sida och barnmorskan instruerar om att hon tänker lägga bebisen mellan oss.

Ännu en gång går allt väldigt snabbt, plötsligt ska bebis ut. Undersköterskan hinner knappt på plats innan det är dags, jag är inte helt säker men både jag och Rickard tror det tar 3 stycken värkar så är hon ute.

Klockan 02.05 – Flicka född!
Någon minut efter att Rickard satt sig alldeles vid mig så ligger hon där mellan oss. Tiden stannar och hon är så fin. Hon skriker och blir ombäddad med handdukar.

Hon har mörkt hår och stora kinder. Hon är så fin. Det tar en stund innan vi vet om det är en lillasyster eller inte, ingen av oss såg det kön då hon kom ut för det gick så fort. Varken jag, Rickard eller barnmorskan har sett. Det tar en stund innan vi förmår oss att vända på henne så vi ser, äntligen är vårt andra barn här, vår efterlängtade dotter.

Clara, 23 juni klockan 02.05.
3655 gram och 49,5 centimeter.

Bland de första bilderna, 45 minuter gammal.

Klocka 04.00
Två timmar susar förbi, vi hämtar andan och försöker förstå att på två timmar hände allt detta. Vi klev ju nyss ur hissen men nu ligger hon här, våran bebis, ute i världen. Hon är alldeles varm och mysig, så liten och fin.

Jag får ta den där underbara, rätt äckliga men fantastiska duschen. Exakt samma dusch som då Caspian hade fötts, samma lilla toalett/dusch. Samma ganska äckliga plaststol att sitta på, samma dusch med dåligt tryck i, samma vita handdukar att försöka undvika att blöda ner helt och hållet. Känslorna sköljer över mig mer än vad själva vattnet gör. Nu sitter jag där på stolen och är mamma till två. Omtumlande.

När jag kliver ur duschen står redan BB personal inne på salen och väntar på mig. Verkligen allt går fort. Vi får ta plats i ett dubbelrum, där väntade timmar av försök till sömn medan två bebisar väckte varandra hela tiden. Dubbelrum på BB, vem fan kom på det?

Klockan 09.00 + 15.00
Första läkarundersökningen klockan 9, hon blir godkänd och vi ska bara vänta på barnmorskan för att gå igenom journalen sen får vi åka hem. Men det blir långa timmars väntan. Först vid skiftbytet kl 15 får vi prata med henne, ett samtal som tar 5 minuter och sen får vi åka.

Längtade så mycket efter att få träffa Caspian och få visa honom att lillasyster kommit ut ur magen nu. Innan hade jag tänkt att vi skulle landa hemma innan dom fick träffas men vi åker direkt till honom.

Och deras möte är det känslosammaste med hela hennes ankomst. Men jag är ledsen, det blir ingen återberättelse av deras första möte, är så mycket känslor kring det att tårarna rinner okontrollerat då jag försöker och det känns så privat. Mina barn träffas första gången, Caspian som längtat och önskat att lillasyster ska komma i flera veckor. Han som pussat och kramat min mage i flera månader. Min fina, fina, fina, fina Caspian som blir såå glad då han ser henne första gången, han som vill ha henne i sin famn direkt. Han är omtänksam och kärleksfull från första stund. Jag och Rickard var stolta men det var inget emot storebror! Det lyser av stolthet kring honom i flera dagar.

De första två veckorna.
Första natten hemma var en utmaning. Lillan skrek mest hela tiden – hon skrek för att hon var hungrig, sen skrek hon för att hon behövde hjälp att rapa, sen när vi lyckats med det var hon hungrig igen och så rullade det på hela natten. Det var en lång natt.

Skämtat om att hon nog skrek lika mycket första natten som Caspian gjort på sina 3 år och de vi sagt det till håller med. De flesta har inget minne av att Caspian någonsin skrek som lillasyster gör, hon är högljudd och bestämd. Ingen missar när hon vill något. Det är kämpigt ibland men går oftast över ganska snabbt.

Hon mår bra, amningen fungerar och hon sover hela nätterna. Dom här två veckorna har gått fort, det känns som att hon kom nyss men samtidigt som hon alltid har varit här. Den långa, helvetes graviditeten känns långt borta.

För min del har tiden efter förlossningen varit oförskämt bra. Jag klarade mig utan besvär trots att förlossningen gick väldigt snabbt när det väl drog igång, inte en enda bristning eller liknande. Har varit ganska skonad från blödningar och annat otrevligt. Hade en dag då mjölken rann till då jag var knäckt av feber. Sen är kroppen såklart påverkade, blir lätt trött då jag är väldigt muskelsvag i rygg och mage. Sen sitter och ligger man i diverse oergonomiska ställningar vid amning av spädbarn vilket känns i kroppen på kvällarna.

Jag är försiktig med aktiviteter, det känns snabbt i kroppen. Blir trött och får lätt ont i ryggen/höfter. Från Caspian föddes så vet jag att kroppen kan vara pigg och stark nu men sedan rasa ihop, min foglossning var bra i några veckor innan det rasade och blev ett bestående besvär… Så jag är väldigt försiktig, vill inte provocera min kropp något. Önskar verkligen att slippa besvär med bäckenet nu efter. Och karpaltunnelsyndromet gör sig påmint, främst under nätterna men verkar ändå ge med sig. En dag i taget. Försöker njuta av varje minut.

Och ja, där har ni den långa versionen av förlossningen. Som tagit flera dagar att skriva, när jag väl publicerar har hon nästan hunnit bli en vecka till. Och kärleken till denna lilla tjej växer för varje dag. Hon blir finare och finare för varje dag. Clara är en bestämd dam som styr och ställer här hemma men det får hon göra ett tag, eller si så där 18 år – vi får se. Nu njuter vi av att hon är ute med oss i världen och vi har en lång ledighet tillsammans hela familjen.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.

Babyshower

Efter en riktig jävla jobbig vecka var jag nog ännu mindre förberedd på en babyshower än innan. Och det har helt klart varit på topp 3 över saker jag aldrig förväntat mig att få vara med om. Men mina fina vänner överraskade mig i fredags.

Det har varit en lång vecka och fredag var en lång dag redan innan jag steg in genom dörren i Boden. Jag måste vara bland de tråkigaste i världen att överraska, tror inte jag verkade det minsta glad ut. Grät av dåligt samvete på kvällen över att jag inte alls verkade så glad som jag faktiskt blev. Överraskad och glad. Hade inte alls förväntat mig det. Att dom skulle lyckas samla ihop mina favoriter och styra upp en babyshower jag uppskattade (dvs utan lekar och annat helvete). Den var helt perfekt, det var bara jag som inte var de hähä…

Jag gillar inte överraskningar, det har varit en jävlig vecka, det var sent på eftermiddagen och jag var inställd på att jag skulle få middag. Sååå…. Kliva in genom dörren efter Leos lekland med Caspian och inse att det inte alls skulle bli nån mat…. Heh, preggo humöret var inte på topp nej.

Men dom hade pyntat så fint och styrt upp ett mysigt fika, allt i rosa. Så nu har bebis lite press på sig att verkligen vara en lillasyster och inte ha lurat oss på ultraljudet.

Största överraskningen var såklart att Tina och Lo från Falun stod där i hallen när jag klev in. Hade inte förväntat mig att se dom före i slutet av sommaren, så det var verkligen kul! Sen stannade dom hela helgen så vi fick några dagar ihop, även om jag inte varit den roligaste att umgås med. Fyfan.

Dom lyckades planera utan att jag misstänkt något. Mest kanske för att jag aldrig tänkt att nån i min närhet skulle ta sig tid att planera något sånt. Men något ska man visst ha lillasyster till! Hon hade verkligen ordnat det i min stil. Enkelt men lagom. Anade inte en babyshower men anade nånting, eventuellt en hjärnblödning hos Rickard som absolut ville städa hela förmiddagen, ville hämta varor på Willys efter kl 16, skulle ha med kameran för att ”filma i bilen inför utställningar i sommar” och han skulle absolut göra 2 kg tacos under helgen. Inte helt normalt för att vara han. Och min mor brukar inte skriva och fråga ifall vi ska komma på middag och än mindre ha en bestämd tid för det. Så jag reflekterade över att folk betedde sig konstigt men å andra sidan gör jag också de, är en dryg preggo valross för de mesta numera.

Jag hoppas dom förstod att jag blev glad på hjärtat på riktigt och eventuellt får jag skicka ut skriftliga ursäkter för att ha förstört alla deras tänkta ”suprise”-klipp från när jag öppnade dörren som världens bittraste med en son i handen som vägrade gå in genom dörren av chock. Såg alla mobiltelefoner som sänktes i ett ”neheee…..”-suckande. Förlåt!

Glad över att ha dessa människor i mitt liv. Glad över att mina barn kommer att ha så fina förebilder i sin närhet. Älskade vänner, ni är få men ni är bäst.

Det blev en jättefin helg även om jag inte alls är på topp, haft så fruktansvärt ont i händerna hela veckan och tröttheten är plågsam. Börjat må illa igen och sover jättedåligt. Helvetesgraviditeten fortsätter.

Men nu är det bara ca 70 dagar kvar tills vi får se om det är en lillasyster som gömmer sig i magen. Jag längtar så mycket efter att få hålla denna lilla människa i mina armar.