Och dom här jävla händerna.

Jag kan inte låta bli att bli förbannad, arg och upprörd när andra hävdar sig ha karpaltunnelsyndrom och virkar en 2 meters halsduk medan en själv hade hoppats på att helvetessyndromet skulle vara över nu men man fortfarande inte ens orkar hålla i sin telefon på kvällarna.

Ser tillbaka på dom värsta veckorna då jag låg i sängen och grät för att händerna gjorde ont hela tiden. Jag fick ligga med båda handlederna i en varm vetepåse för att stå ut. Hur min man har fått massera mina händer för att jag inte visste var jag skulle ta vägen av värken. Ilande och domnade värk.

Det skulle ju vara över när graviditeten var slut. Gav mitt hopp till det. Ljuset i tunneln liksom.

Och tja, får väl se det positiva med att jag inte behöver skenorna (eller jag skulle behöva använda dom men det funkar inte när jag har en 3 månaders bebis att bära runt på, går inte med skenor) och händerna domnar inte bort helt på nätterna. Men jag har ont. Mer ont än jag vill erkänna. Så jävla trött på det.

Bära min bebis, buffa på min bebis när hon är orolig, leka med mitt barn, borsta tänderna på mitt barn, klä på honom, hålla i telefonen, diska, röra om i grytor, hälla av spagettivattnet, bädda sängen, ta på strumporna, dra vagnen upp för trappen, bära sopor, gå ut med hunden. Det gör ont vad fan jag än gör.

Jag oroar mig lite inför att börja jobba igen. Vad ska jag jobba med om händerna fortsätter göra ont? Jag har koll på att man opererar karpaltunnelsyndrom men jag har också koll på att det inte ger någon garanti. Enda garantin är fula ärr.

Jag är så trött på att ha ont i händerna. Den som verkligen har karpalsatanstunnelsyndrom vet vad jag pratar om. Ååhhhg. Uuuugh. Blä.

Saknas nån jävla krämpa nu eller?

God morgon. Klockan har nyss passerat kl 04.30 och mitt humör är redan på villovägar.

Är såååå trött. Dom här veckorna är de längsta jag varit med om. Samtidigt som det går så fort. Man blir fuckad i huvudet av det, tiden går snabbt samtidigt som allt hinner hända och man hinner tröttna en miljon gånger.

Trodde jag fått min beskärda del av krämpor och helvete för dom här veckorna. Lite naivt tänkt att nu är det ”bara” att stå ut med foglossning, karpaltunnelsyndrom och en tung mage (eventuellt lite illamående också) de sista veckorna som är kvar. Hade jag fel? Klart jag hade!

Blivit överkörd av världens jävla halsbränna nu på senaste. Fyfan. Det är det värsta jag har varit med om tror jag. Avdomnade händer är trevligt i jämförelse. Varit lite lätt senaste veckan på kvällarna, nån kväll det var svårt att somna men ändå gått bra. Nu igår var det fruktansvärt. Blev desperat och ringde Rickard som var på väg hem från jobbet på kvällen ”åk till Ica, köp det som finns mot halsbränna får googla sen, bara koooom med något” typ. Och det fanns något, tydligen uråldrigt läkemedel vars existens ifrågasattes när jag googla men jag fick ta skiten. Lite medvind där.

Men kom såklart tillbaka när jag la mig ner efter att ha suttit i soffan ett tag. Ska tilläggas att natten innan sov jag inte heller många minuter pga både halsbränna och hemska mardrömmar (också en härlig gravidgrej som jag hade med Caspian men slapp nu – trodde jag! Nu är dom härliga drömmarna också på besök. Fuck you universe.)

Så i natt har jag ”sovit” i en fotölj av kuddar i sängen. Äckligt högt under huvudet och varsin kudde på sidorna att lägga mina avdomnade armar och stötta magen mot när jag har vänt mig. Och försökt sträcka ut i ryggen för de har gjort ont som attan där pga halsbrännan. Vaknade kl 04 och behövde kissa. Lägger mig igen och dör av hunger.

Så där är vi nu. Precis hällt i mig yoghurt och ska gå tillbaka till sängen. Ska vi slå vad om att halsbrännan, fogarna, händerna eller mardrömmarna kickar in då? Jaharå. Det gör dom nog.

Ha en en trevlig dag hörrni.