Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.
Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.
Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.
”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.
Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.
En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.
Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.
Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.