Äntligen april!

Om tre veckor har vi sovit första natten i huset. Lördag och tre veckor är första morgonen i huset. Även första dagen jag pendlar till jobbet i Sunderbyn men det är inte lika kul att se framemot hähä.

Staplarna med flyttkartongerna står uppradade lite här och var. Dom har stått packade ett tag nu, vi började packa ganska tidigt för vi har ingen riktig tid till det nu när vi båda jobbar samtidigt. Jobbar jag är Rickard ledig, är jag ledig jobbar Rickard. Vi hade storslagna planer på att hinna röja igenom förrådet innan flytten så vi slipper släpa med oss saker som inte används. Men vi prioriterade att kunna arbeta båda två istället, det mår vi alla bättre av – inte minst ekonomin inför flytten.

Jag mår himla mycket bättre nu när vi båda jobbar lika mycket och är lika mycket med barnen. Föräldraledig är inget för mig, det är klart nu. Första gången var inte bara att det var första barnet utan nej, jag trivs inte med att vara föräldraledig på heltid.

MEN jobba just nu är inte jättejättekul det heller. Jobba på sjukhus under Covid-19 stormen som river över hela världen, wow. Det är omtumlande. Jag börjar vara så mätt på information, direktiv, förändringar, rutiner, riktlinjer, rekommendationer. Det tar aldrig slut. Det uppdateras hela tiden. Och då jämför jag inte på något sätt mitt jobb som undersköterska på Ortopedavdelning här uppe i norrbotten med alla som står i fronten på akutmottagningar, infektionsavdelningar, intensivvårdsavdelningar och nya Covid-avdelningar i hårt drabbade områden – inte minst runtom i världen.

Jag är lyckligt lottad från de flesta förändringarna så här långt men har flera kollegor som påverkas mycket. Här har två ortopedavdelningar blivit en, två ganska olika personalgrupper ska samarbeta under dessa förvirrande-omständigheter. Och med oss ska fysioterapeuter i omvårdnaden av patienter. En del av våra sjuksköterskor och undersköterskor kommer att arbeta på Covid-akuten man har öppnat upp på Sunderbyn. Så småningom kanske vi även bemannar Covid-avdelningar. Vem vet. Vi kan bara vänta och se. Det är mycket förändringar även om jag är kvar på min vanliga avdelning och inte direkt berörs av allt det här med Corona. Det tar energi och skapar frustration. Det är inte särskilt kul att gå till jobbet.

Ska försöka återkomma kring Corona senare, just nu känns det bara för övermäktigt.

Men jag måste ändå nämna en positiv sak med allt det här, att vi uppmanas till att inte hälsa på varandra eller gå ut i onödan. Mitt introverta inre ÄLSKAR det här. Inga krav på att man ska umgås. Inga förväntningar på att man ska göra ditt och datt. Jag mår så gott av att slippa allt det där, bara få sitta hemma och bara vara. Umgås fullt ut med enbart min man och våra barn, inga krav på att man ska umgås med andra.

Nu ska jag återgå till min småbarns-lördag där Rickard har gått och lagt sig med Clara medan jag och Caspian sitter i soffan och tittar på skärmar. Vi ska försöka att jag sover i Caspians rum i natt, måste ta tag i det här med att sluta amma då jag ska pendla till jobbet en månad hade det varit skönt att kunna sova hos mina föräldrar de gånger jag jobbar kväll före morgonpass. Så, önska oss lycka till. Någon timmes sömn utan amning är målet. Ett steg i taget. Som med så mycket annat just nu. Bara vänta och se.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *