Ett år med Clara

Hade nyss besök av Ida som utbrast ”tänk att för ganska exakt ett år sedan målade du naglarna”, en sån rolig grej att minnas! Och det stämmer, för ett år sen satt jag och målade naglarna. Jag var trött och sur för att den där jäkla bebisen aldrig ville komma ut, så jag målade naglarna och tyckte det var viktigt. Det var lördag kväll och jag hade haft värkar sen torsdag kväll. Men sen visade det sig ju att när bebisen väl ville ut så gick det fort. Två timmar på förlossningen så hade vi henne i våra armar.

Och det där är så talande för Clara. Det beskriver hur det här året har varit, känslorna den där kvällen för ett år sen är ungefär samma känslor som präglat hela det här året. Det har varit det längsta, mest utmanade, tuffaste och jobbigaste året samtidigt som tiden har gått väldigt fort, det har hänt hur mycket som helst och glädjen slår allt. Det har varit de längsta och kortaste 365 dagarna någonsin, på en och samma gång.

Det här kommer bli ett långt inlägg, eller kort om du scrollar jäkligt fort.

Det har verkligen varit ett tufft och utmanande år. Att räcka till för två barn är en konst. Sen att dom här två barnen är väldigt lika men samtidigt varandras motsatser på så många punkter är också en utmaning. Dom har samma glimt i ögonen och är fortfarande rätt lika till utseende, men så mycket mer likheter finns inte mellan dom. Det har varit vårt fjärde år som föräldrar men tillvaron har varit helt ny. Det har verkligen satt oss på prov som föräldrar och jag är så stolt över oss som klarat det här året tillsammans, att vi har hittat våra knep och sätt att få vardagen att gå ihop även de gånger då det har varit riktigt tufft.

Det är lätt att fastna i allt som har varit tufft eftersom med Caspian hade vi ingen tuff bebistid, han har så gott som aldrig varit en utmaning före nu. Den här fyraårs-trotsen är vår första utmaning med honom. Med Clara har det funnits utmaningar från dag ett. Allt från att vi gick runt och gungade, skakade och skumpade på henne hela dagarna första månderna för att hon skulle vara nöjd. Hon ville aldrig vara stilla. Det fick inte vara stilla eller tyst. det var bara att glatt gunga henne i famnen även fast armarna var så trötta att dom höll på att gå av.

Sen månaders desperata försök till att få henne att dricka ur nappflaska. Vi testade varenda tips vi kunde googla fram, allt vi fick höra, med hjälp av bvc, med icke rekommenderade smaksättar-metoder, vi försökte med allt till orken tog slut. Jag ville sluta amma, vi behövde kunna hjälpas åt då jag höll på att kvävas av amning och ett närhetstörstande spädbarn som hängde på mig dygnet runt. Men det gick inte. Vi försökte allt, vi gav inte upp, vi blev överkörda av vår viljestarka dotter.

Hon kräver fortfarande ständig närvaro av oss, inte lika mycket kroppsnärhet men vi är aldrig mer än någon meter i från henne. Det tillåter hon inte. Vi har jobbat i skift med henne sen hon föddes, de enda pauserna är då hon sover i barnvagnen. Annars är det alltid en av oss som är med henne, dygnet runt.

Det kräver mycket av en relation och jag är evigt tacksam för att vi har den relation vi har. Annars hade vi nog inte orkat det här, vi hade inte delat säng fortfarande och vi hade absolut inte suttit i ett nyköpt hus i en ny ort. det har varit tufft för mig med amning och närhet samtidigt som det för Rickard varit tufft att vilja avlasta men inte kunnat. Han har gjort allt han kunnat men han hade velat göra så mycket mer. Hjälplöshet är också tufft. Hon är väldigt mammig och har varit det sen start, det kan stundvis vara mysigt men för det mesta så det jobbigt. Både för mig och Rickard. Och henne eftersom jag måste gå ifrån även om hon inte vill.

Clara har alltid haft bråttom med allt, hon har (utan att låta skrytig eller på något sätt tycka att detta är något positivt:) varit tidig med allt. Sitta, greppa, stå, krypa, klättra. Ätit själv sen hon var fyra månader, krypit sen hon var kanske fem månader, stått sen hon var sju månader, klättrat, gått till och från saker sen hon var nio månader. Hon är oerhört nyfiken och lättlärd, hon snappar upp direkt hur det är vi gör saker. Allt från koppla in dammsugaren, ställa in i diskmaskinen till torka oss på toaletten – hon härmar allt och lär sig direkt. Hon har alltid varit framåt, hon vill alltid mer. Hon kan själv. Även det hon inte kan, vilket gör att vi har agerat livvakter sen hon kunde börja åla sig framåt.

Hon klättrar i skåp, fastnar inne i lådor, stänger in sig själv i olika rum, slänger saker i toaletten, ramlar ner från altanen, ramlar ner från soffan, ställer sig i soffan och vill ställa sig på bordet, sliter i gardiner, äter hundmat, klättrar in i tvättmaskinen, kliver upp i diskmaskinen, klättrar in under barnvagnen, fastnar under möbler, fastar hängande i leksakslådor, lindar allt hon hittar runt halsen, stoppar ALLT i munnen, klämmer sig i lådor. Det här är då bara saker som jag kommer på på rak arm, allt det här har hänt typ senaste två veckorna. Hon hittar på saker hela tiden, hon har ständigt nya påhitt på gång. Och har haft det sen hon började kunna röra på sig.

Hur hinner hon det om man alltid behöver vara i närheten av henne? Det undrar vi också! Man tappar kollen på henne i någon minut och hon har hunnit göra något.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst och som jag skrev, det är lätt att fastna i allt som varit tufft. Men det är det som varit utmärkande för det här året, vi har mött många motgångar och utmaningar. Vi var beredda på att inte få ett lika ”enkelt” barn som första gången, sån tur har man inte två gånger hehehehe. Men jag tror inte man kan vara beredd på livet med en high need baby/plusbarn före man står där.

HNB (high need baby) och plusbarn kan låta som hokuspokus för de flesta, de kan låta som ursäkter och försök till någon påhittad diagnos på livliga barn. Jag köper de. Men jag vet också att jag stött på det begreppet tidigare, tänkt precis de ovanstående och då Clara var två veckor gammal grät jag av lättnaden av att få en förklaring. Jag brukar undvika att tala om det här mest för att jag inte orkar med okunskapen och det jag nämnde ovan, att de låter som ursäkter och diagnos. Men jag hoppas att fler och fler får kunskap om vad plusbarn innebär. Googla lite hörrni.

Jag läste en bok om plusbarn och tårarna föll av lättnad. Att det fanns ett begrepp, en förklaringsmodell för varför det kändes så annorlunda med den här bebisen mot för första. Att dom första veckorna kändes hur långa som helst, dom krävde så mycket av oss som vi inte väntat oss. Det var inte bara att hon var mer missnöjd än vad Caspian varit, det var inte att vi plötsligt hade två barn som var tufft, det var inte babyblues. Utan allt i Claras person stämde med HNB punkterna. Det förklarade varför tillvaron kändes som den gjorde där i början. Många har sagt ”hon är inte lika missnöjd nu som tidigare” eller ”är hon snällare nu?” och jag orkar inte ens ge respons, i början blev jag ledsen men nu ignorerar jag det helt. Hon var inte missnöjd, hon hade bara högre krav för vad som gjorde henne nöjd. Hon var snäll hela tiden.

Det som hjälp mig mest i tuffa stunder är beskrivningarna av plusbarn som (helt icke rätt citerat men ungefär så här:) ”barn som behöver extra allt, extra tröst, extra aktivering, extra närhet, extra ansträning osv” och ”dom är inte bekväma med att vara hjälplösa spädbarn, dom är fast i en kropp som inte kan göra allt dom vill”. Och det har stämt på Clara. Hon blev mer nöjd med livet så fort hon kunde fästa blicken och se omkring sig, hon blev lugnare när hon kunde sitta upp, hon blev lycklig av att kunna krypa och så har det bara fortsatt. För allt nytt hon lär sig desto bekvämare känns hon med sig själv. Som att hon växer ikapp sin personlighet på något vis.

Är det någon som fortfarande läser eller har jag tappat tråden helt? Haha!

Nu är hon ett helt år gammal och man har aldrig tråkigt med henne. Det är alltid något spännande på gång. Hon är nyfiken, alert och tuff. Hon bangar inte för att testa gränserna. Hon är inte rädd. Hon har glimten i ögat och busar mycket, hon har humor och tycker om att göra allt hon inte får. Clara är en stark tjej med skinn på näsan som inte låter någon bestämma vad hon ska göra, det är svårt att lura eller distrahera henne. Hon är medveten och klok. Nu fyller hon 1 år, hon har slutat amma, hon sover själv i egen säng och hon går. Det har hänt mycket bara de senaste månaderna.

Det har varit ett långt och kort år på samma gång, Clara är liten men har alltid varit en stor person. Att hon började sitt liv genom att lura oss med regelbundna värkar i två dygn innan hon kom till världen snabbt är så beskrivande för henne. Vi trodde att hon var på väg flera gånger, så när vi tröttnat då bestämde hon sig för att komma direkt. Hon bestämde redan innan hon tagit sitt första andetag. Familjens lilla chef.

Det har varit ett år fyllt av kärlek, jag älskar denna tjej mer och mer för varje dag. Caspian längtade så mycket efter att bli storebror och han är den bästa. Han är klok och förstående. Han står ut med mycket men han älskar att vara storebror. Dom älskar att vara med varandra även om vi redan märkt av den där ljuvliga syskonkärleken. Det är svårt att tänka sig att livet innan Clara har existerat. Det är så självklart att hon ska vara med oss. Hon kompletterade familjen.

Så, nu har jag skrivit klart.

Clara 23 juni 2019, 3655 gram och 49 cm.

Clara 23 juni 2020, cirka 7500 gram och 72 cm. Typ.
Mini-Clara med den stora personligheten.

2 Svar på “Ett år med Clara”

  1. Så härligt att läsa om ett plusbarn som sover i egen säng ❤️ Hoppet finns alltså.

    Emma säger:
    1. Oj, har helt missat din kommentar så här kommer ett sent svar. Men kan ge lite mer hopp, hon sover fortfarande i egen säng! Vågar knappt skriva det men det är sant. Även om sömnen är som den är så sover hon bäst i egen säng. Det finns alltid hopp även då det inte verkar så. Kram!

      Lisa säger:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *