Farmors dag

26 juni kommer alltid vara farmors dag. Tror det var en av de första födelsedagarna jag lärde mig utantill. Förra året firade vi hennes 90-årsdag, hennes vardagsrum svämmade över av blommor och hon strålade. Att ha med det sjätte barnbarsbarnet Clara 3 dagar gammal var den bästa födelsedagspresenten jag haft med mig. Och Clara fick en stor plats hos min farmor, sista tiden var hon den hon helst pratade om.

Jag är uppvuxen med en farmor som ständigt var på språng, hon och hennes gubbe pendlade friskt mellan hennes boendet, hennes stuga, hans boende, hans stuga. Och däremellan dansade dom runt i Spanien. Det var inte före bara några år sedan hon började lugna ner sig och först efter att hennes livskamrat försvann som hon behövde oss. Innan dess hade vi aldrig riktigt lärt känna varandra.

Vi lärde känna varandra som mest under de fyra senaste åren då det blev väldigt viktigt för mig att farmor skulle lära känna min son. Det var viktigt för mig på något vis att dom fick en bra relation direkt, det fanns ingen tid att slösa. Det blev viktigt för mig att dom fick en relation och där med fick vi också det.

Det var på flera sätt fint att få ro om henne under de sista åren. Tidigare sågs vi bara vid jul, födelsedagar och efter att hon rest – då hon alltid hade med sig presenter hem till mig och min lillasyster. Oftast halsband eller prydnader, för det mesta var det gräsligt fula presenter men som jag värdesätter högt idag. Vid andra tillfällen man får presenter fick jag oftast böcker, inte ovanligt att jag fick samma i både födelsedagspresent och julklapp samma år. Till slut skickade hon alltid med kvitto för hon visste att jag skulle behöva byta boken hon köpt.

Min farmor var skarp. Även om hon glömde saker och hörde illa så det kunde bli hur tokigt som helst så var hon skarp. Hon hade sylvassa kommentarer och hårda åsikter. Hon svor högt och tydligt. Kommer nog alltid minnas hennes sätt att säga ”men vafaan”, ”så fan heller” och ”i helvete heller”. Och hur hon högg emot direkt det var något.

Hon var en tävlingsmänniska och en riktigt dålig förlorare som älskade att spela kort nästan in i det sista. Vi var mycket i farmors stuga under min uppväxt och ibland var vi där tillsammans allihopa. Där var kortspelet heligt, varje kväll skulle avslutas med ett parti femhundra. Farmor var den som lärde oss alla spelreglerna men när hon blev äldre och det började glömma bort lite regler – ja, då ändrade hon på dom. Allt till sin egen fördel.

Min farmor hade en vass tunga, hon kastade ur sig fräcka kommentarer och skrattade gott åt dom själv. Ett av mina sista minnen med farmor är då min pappa frågar ifall hon ska ha en kaka till kaffet och hon tittar ner på hans mage och snäser någonting i stil med ”ja, men de behöver då inte du”. Sen skrattade hon gott och log åt oss.

Jag är så glad att jag tog mig tid till att vara hos henne senaste åren. Att jag tog chansen att lära känna henne ännu mer och att jag såg till att min son fick en relation till henne. Min mamma har berättat att farmor tyckte om då vi hälsade på för Caspian alltid ville ge henne en kram då vi sa hej då. Den där kramen som jag själv är uppvuxen med, farmors hejdå-kram.

Idag är farmors födelsedag. För ett år sedan firade vi som sagt hennes 90-årsdag med stora blomsterbuketter i hennes vardagsrum men idag satte vi istället ner hennes urna i minneslunden och satte våra buketter i en mängd av andras blommor. Det kändes fint att göra det på hennes dag, som om det var nån jäkla cirkel som slöts idag. Att nu är det verkligen slut, nu har hon fått ro på riktigt. Men samtidigt så är det en känslokrock. Det tog fem minuter att sänka ner urnan, sen åt vi jordgubbstårta och barnen lekte. Så lätt, så enkelt. Så som jag tror farmor hade velat ha det.

Men nu när jag ska gå och lägga mig så sköljer sorgen över mig. Jag saknade att ha farmor med då barnen fyllt år och jag önskar att vi bara kunde få ta en sista promenad tillsammans, en sån irriterande långsam farmor-promenad, bara en sista gång. Jag saknar henne.

När hon dog var lättnaden större än sorgen. För sista tiden var som ett enda stort moln av oro kring hur hon hade det. Pappa som besökte henne en två, tre, fem gånger om dagen sista halvåret. Sista veckorna var tunga. Det var en stor lättnad då hon väl somnade för gott. Och jag har nog inte känt sorg speciellt mycket före idag. Ikväll är sorgen tung i bröstet.

Jag ville inte fira din födelsedag utan dig, jag ville inte se det sista av dig sänkas ner i ett hål i marken. Jag ville sitta i din soffa, äta torra mandelkubb och dricka kaffe ur kantstötta kaffekoppar. Jag önskar att jag hade kunnat krama om dig idag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *