Idag efter jobbet vinkade jag hej då till min familj som åkte iväg på semester – flera mil bort, fyra nätter, utan mig. Det är blandade känslor kring det, jag vill såklart att dom passar på att göra saker då möjligheten finns eftersom jag jobbar hela sommaren och framförallt Caspian behöver att det händer något. Men samtidigt vill jag ju inte vara utan dom och jag blev ganska ledsen först när dom planerat att åka på djurpark bland annat.
Jag vill ju vara med då Clara är första gången på djurpark. Jag vill se Caspian vara på djurpark nu när han är äldre än han var sist. Jag vill ju inte missa en minut av deras upplevelser egentligen. Men nu blev det så här istället. Och nu känns det okej.
Det känns okej nu för att jag vet att dom kommer ha roligare på den här mini-semestern än dom skulle haft hemma på dagarna medan jag jobbar. Det känns okej för att jag vet att Clara ändå är för liten för att minnas det här. Det känns okej för att jag vet att jag kommer få följa med Caspian fler gånger på djurpark. Det känns okej för att jag vet att jag behöver få vara ensam en stund.
Jag behöver få lite ledigt från mina barn, ja. Den moderna morsan vågar erkänna det. Erkänna att ungarna kan vara skitjävlajobbiga och att man vill vara utan dom en stund. Jag saknar dom till tusen så fort dom inte finns i närheten men jag vet också att en liten paus gör underverk för föräldraskapet.
Nu behövde jag en paus och bara ha mig själv att tänka på. Jag ska jobba och sen bara försöka ta det lugnt. Jag ser framemot några timmars lyssnande på podcasts och försöka ställa i ordning i det som så småningom ska bli gäst/kontor/sy-rum. I lugn och ro. Jag fick min nya symaskin av mamma igår och är så glad för den.
Och medan jag är hemma, tänker på mig själv och ingen annan, pysslar på i kaosrummet och jobbar lite så blir mina barn bortskämda med uppmärksamhet av pappa, farmor, farfar – och farfars föräldrar. Så det går ingen som helst nöd på dom.