Jag brukar ha rätt kass julkänsla i vanliga fall, inte för att jag inte tycker att julen är mysig och kul utan för att världens fokus ligger på shopping, instagrambilder och skryt. Spyyyyr.
Men tidigare i år såg jag faktiskt fram emot julen för en liten stund. Förra året firade vi tillsammans med mina föräldrar och Rickards samtidigt hemma hos oss, det var jättemysigt och Caspian var så himla nöjd. Så i år såg jag framemot att fira första julen i huset, vi kommer få vårt nya köksbord inför julen och jag såg framemot allt julstök med mat. Julpyssel med barnen, baka och ställa ut en julgran i trädgården. Samla båda familjerna. I år är första julen jag tar ut föräldrapenning för att vara hemma, tanken var att kunna göra allt det där. Men nu vet jag inte ens om det blir något firande, kanske bara blir en julkorv på OkQ8 med lite julmust till.
Nu verkar ju covid hålla ett stenhårt grepp om allt vad julen innebär. Och att familjen har förändrats sen förra året, så mycket som saknas i år. Det känns så jävla tråkigt. Så jävla. Tråkigt. Inte alls så där mysigt som i början av året.
Man ska undvika att träffa varandra, man ska inte gå i butiker, det blir ingen skyltsöndag, vi kommer inte samla hela familjerna, vi kommer inte att åka mellan dom heller på grund av covid.
Och nu i veckan har brevlådan svämmat över av reklam för att det är dags att framkalla julkort. Jag har inte tagit några julbilder. Julkänslan när gräsmattorna fortfarande är gröna och termometern visar plusgrader är som bortblåst. Måste ta tag i det där med julkort nån dag här, men det känns också så himla tråkigt i år. Har inte köpt några julkläder eller julklappar, så julkorten blir nog tagna i sommarkläder och redigerade svartvita. Yey, merry christmas.
Allt känns tråkigt i år. Corona året.
