Jag är som ovan med det här inre lugnet jag känt ett tag nu. Jag brukar allt som oftast bära på en inre längtan efter något mer, något annat, något nytt. Jag brukar alltid ha någon liten plan framåt. Jag brukar längta efter en utbildning, ett nytt jobb, en ny bostad eller ha en barnlängtan. Men inte nu. Just nu känner jag inget av det där. Jag har landat och är himla nöjd med vardagen som den är.
Nej okej, jag längtar nog efter nästan allt det där jag nämnde men den stora skillanden är att jag inte längtar efter att något ska ske nu. Ingenting behöver ske nu, just nu är jag nöjd. Det är som att min själ har någon form av ro just nu, den längtar ingenstans.
Till och med det där med barn känns lugnt. Något som jag sällan eller aldrig har känt. Jag har alltid velat ha barn och brukade känna lite avundsjuka när bekanta lagt upp graviditets avslöjanden på sociala medier. Men inte nu. Vi har jämngamla barn med ett par kompisar och dom har precis gått ut med att dom väntar sitt tredje barn och jag kände verkligen ingenting. Glad för deras skull – såklart. Men för min egen del, ingenting, ingen stress, ingen press, ingen avundsjuka. Ingenting. Jag vill gärna ha ett eller två barn till men inte nu.
Jag är nöjd med jobbet. Känner ingen stress till att byta arbetsplats, jag har massor av tid kvar att utforska andra ställen. Jag har bra arbetstider, jobbar lite helg och trivs fantastiskt bra. Okej, jag ljuger lite om jag säger att jag inte har kollat jobbannonser eller utbildningar men även där är den stora skillnaden att jag vill inte göra något nu. Inte just nu.
Jag har till och med börjat vänja mig vid tanken om att jag snart är 30 år gammal. Istället för att känna någon slags stress kring det så känns det jäkligt skönt. Börjar ju snart ha vuxit i min mentala ålder. Känner mig liksom helt klar med det här 20-nånting-livet.
En annan sak som jag kommit till insikt med och accepterat är det här med vänskap. Jag har liksom gett upp det där för nu. Insett och accepterat att hitta nya nära vänner efter att man har passerat 18 år är helt jävla omöjligt. För mig i alla fall. Det är inte menat att jag ska skaffa några nya vänner, hur självklart det än känns så går det snart över. Tina kommer liksom få dras med mig tills vi är hundra år gamla för några andra vänner kommer jag inte lyckas skrapa ihop.
Har tröttnat på det där. Att gång på gång glida ifrån människor.
Och just nu har jag accepterat att så är fallet, jag är en ensam jävel men jag är väldigt nöjd med min tillvaro ändå. Jag har mitt lilla, lilla nätverk av människor men jag är himla nöjd med det. Ju färre människor i sin närhet desto mindre man kan förlora? Kanske blir mitt nya ledord i livet, vem vet.
Vet egentligen inte var jag ville landa med det här, har väl skrivit ett och annat inlägg likt det här tidigare tror jag. Men det tåls att upprepas, att jag är nöjd med tillvaron hör inte till vanligheterna. Kanske helt enkelt behöver upprepa det för min egen skull, för att reflektera över att jag inte behöver mer än det jag har just nu. Det jag har är alldeles nog. Längta efter mer kan jag göra en annan gång – inte nu.