Min bästa vän har blivit mamma. Hon som har varit med på hela min väg med föräldraskap. Hon som har hört mitt gnällande och klagande i flera år. Hon som har lyssnat på mitt skrytande och funderande. Hon har hört när jag känt mig otillräcklig och hon har hört min frustration över allt och ingenting. Och nu får jag på något sätt ge igen, vara den som lyssnar på henne. Även om jag kanske kommer med många oönskade råd och troligtvis har klagat alldeles för mycket på vissa saker så är det nu min tur att få hålla hennes hand och lyssna på henne istället. Medan hon såklart håller min fortfarande medan jag har börjat irra runt i skol korridorer och ishallar istället för val av nappflaska och hur man får bort bebisbajs bäst.
När jag var liten fanns nånstans alltid en dröm om att en dag ha barn samtidigt som en bästa kompis och att barnen sen skulle bli vänner och hålla ihop livet ut. Att vara gravid samtidigt som sin bästis och dela det med varandra. Sen rulla barnvagn tillsammans och dricka kaffe i dyra pappersmuggar sittande på nån bänk i stan. Någon att kunna ringa om allt, kunna passa varandras barn i tid och otid, hämta och lämna på förskolan samtidigt.
Men vilken jävla dröm. Haha!
Hela det här med hennes graviditet nu och spädbarns tid har gjort att jag gått igenom mina egna erfarenheter, sett tillbaka mer eller mindre frivilligt. Och det känns ofta så himla längesen men det är ju inte det. Gravid- och spädbarnstid med Caspian vill jag minnas som ganska problemfri medan Claras är ett obearbetat kapitel fullt av utmaningar. Men det var varierade ju så mycket båda gångerna. Men gemensamt för båda är att det är väldelade kapitel mellan mig och Tina, hon var med båda gångerna i med- och motgångar.
Nu får jag bearbeta en del under tiden, hur mina känslor och upplevelser varit mot hur hennes är. Skillnader och likheter. Vilket är väldigt nyttigt. Den här kvinnan är den bästa jag vet, jag älskar henne oerhört. Hon är den klokaste jag känner och hon förstår mig så himla bra. Om det finns en människa i hela världen där jag aldrig känner att mina känslor eller tankar är fel, skamliga eller hemska så är det hos henne. Hon har varit min klippa sen för alltid. Och nu allt eftersom hon upplever saker som mamma så får jag ge igen lite av allt hon gett mig i form av stöd, att få uppleva hennes spädbarnstid gör att jag får ”checka” av att jag inte varit eller är helt dum i huvudet ändå. Bara ibland. Vilket man ofta känner som nybliven förälder.
Allt jag ville kika in och skriva här var egentligen det här: vi pratade sist vi sågs om vilken skillnad det är för henne nu som blir mamma några år senare och har både syskon och bästa vänner som har barn som kan dela med sig av erfarenheter och tips. Medan jag faktiskt stod väldigt ensam när jag blev mamma första gången. Hade ingen i min närhet att fråga om sånt där svårt som man undrar över. Eller kanske framför allt de där lätta som man skäms lite över att behöva fråga. Eller bara behöver få bekräftat av någon.
Jag har inte tänkt på det riktigt utan så men ja, egentligen så var ju bebistid nummer ett en ganska vilsen tid. Ett stort sökande utan facit på vad som var rätt eller fel. Och nu är det som att mitt facit på något sätt kommer, när jag kan dela med mig till henne och få bekräftat vad som är och inte är som jag minns det. Vilket ger mig en liten lättnad i att pulsen stiger bara jag tänker tillbaka på graviditet och spädbarnstid med Clara. Det var inte så jäkla enkelt med Caspian heller. Jag var ung och vilsen. Och jävligt ensam i så mycket. Det ger mig lite tröst så här i efterhand, jag har aldrig tänkt på det så.
Och kan ju passa på att trycka in här också att hennes barn landade på jorden och tog ett stort kliv rakt in i mitt hjärta. Det här med att jag inte kommer kunna ge hennes barn samma uppmärksamhet som hon har kunnat ge mina eftersom hon inte haft något eget barn att dela uppmärksamheten med det stämmer inte. Känner redan nu att han har bara tagit en lika stor del av mitt hjärta som mina egna barn. Kanske var det de här som fyllde mitt hjärta med det där tomrummet det stod ”ska vi ha ett till barn?” på. Jag tror att det kanske nu bara hänger en skylt på det rummet i mitt hjärta med hans namn på. Känner sån kärlek för denna lilla människa.
Den där drömmen fanns bara i en en naiv tonårings hormonella hjärta. Men se så himla bra det kan bli ändå, även om det blir helt jävla tvärtom. Vännen är gravid sex år senare och 90 mil bort. Men jag skulle inte byta det mot något alls.