Senaste veckorna känns overkliga. Helt otroligt så mycket skit som kan flyga i luften, hur enorm besvikelse man kan känna och samtidigt vara så ursinnigt förbannad. Samtidigt som man är förtvivlad över orättvisor och äcklad av rövslickeri. Och ledsen över att en fin arbetsplats plötsligt blivit en krigszon där man offrar kollegor för att kunna lyfta upp en ensam stackars jävel på nån tron.
Jag är arg.
Jag är ledsen.
Jag är besviken.
Jag är förvånad.
Jag är inte förvånad.
Jag är irriterad.
Jag är förbannad.
Jag är förvivlad.
Jag är nog mest bara förbannad.
Alla känslor krockar i mitt huvud och hjärta så ögonen tåras. Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på eller hur jag ska agera. Jag vill skrika, slå och ropa ut i hela jävla världen vilka idioter det finns. Men istället får man glatt sitta tyst i båten och se på när allt går på grund.
Det är så frustrerande att inte kunna skriva rakt upp och ner vad som händer så att någon utanför riktigt förstår. Det har blivit en sån invecklad historia av det här. Imorgon får man försöka ta på sig sitt gladaste humör och trippa igenom korridoren som liknar ett minfält och hålla hårt i sin tro på att rättvisan kommer vinna.
Fan.