Hej 2020!

Sammanfattade året 2019 på Instagram, kopierar det rakt av hit.

”I mitt huvud såg jag tillbaka på en helvetesgraviditet, en trotsig 3-åring, en arg bebis och ett väldigt litet tålamod. Men mitt fotoalbum säger annat, det var ett fint år ändå. Caspian älskar att vara storebror trots att Clara tog platsen som familjens chef redan innan hon kom ut i världen. Han har vuxit så mycket det här året, han är klok och påhittig. Lillasyster är en bestämd tjej den största personlighet jag mött och hon har utmanat sina föräldrar sen första andetaget. Men jag ser fram emot vilka utmaningar som väntar nästa år. Det här året innehöll så mycket kärlek och skratt att 2020 har en del att leva upp till”

Jag tackar för ett otroligt år, det innehöll verkligen allt. Det var tungt, det var kärleksfullt, det var roligt, det var lyckligt, det var kämpigt. Vi blev en familj på fyra och jag är så tacksam över att vi fick Clara. Det känns så fantastiskt att ha fått ge Caspian ett syskon. En lillasyster som han älskar mer än allt annat, hon strålar när hon ser honom och det bubblar i mitt hjärta varje gång jag ser dom busa tillsammans.

Jag ser fram emot det kommande året, jag tror att det här kommer vara ett år där bitar faller på plats för oss. Jag hoppas det.

Fullt upp med livet

Jag hinner ingenting. Tiden rinner mellan mina fingrar. Jag har fullt upp med barnen vilket jag älskar men det tar mycket energi. Sover för lite och har för mycket att göra. Bara vardagen är mycket just nu. Föräldraledig kan vara skitjävla tungt ska jag tala om, man är aldrig ledig. Man jobbar dygnet runt på obestämd tid. Jag är trött. Så trött.

Clara Lilly Marie

Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.

Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.

Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.

Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.

Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.

Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!

Framsteg, kanske

Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.

Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.

Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.

Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.

Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.

Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.

Hon var nöjd med en nappflaska.
Hon sög på tummen.
Hon somnade själv.

Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.

Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.

Hemma bäst

Plockade undan här en kväll då Rickard jobbade och barnen hade somnade. För många är det nog en tragisk bild när man går runt ensam och städar innan man ska lägga sig. Men slogs över hur mycket jag nöjd jag är med min tillvaro.

Just där och då kanske jag inte sätter dom här orden på det men i den stora bilden så älskar jag att plocka undan leksaker överallt i hela lägenheten, det betyder att Caspian har haft en bra dag. Att disken står kvar på bänken betyder att jag la tiden på något annat efter middagen. Lägga kuddarna och filtarna på plats i soffan känns fint samtidigt som jag vet att Caspian kommer att hoppa på dom det första han gör på morgonen.

Städa med småbarn, bebis och hund i hemmet är lite som att skotta snö i snöstorm men för min själ är det skönt. Nån minut om dagen kan det gärna få vara lite ordning, även om det endast är från barnen har somnat tills vi kliver upp dagen efter igen. Dom minuterna ger min själ lite lugn, jag blir stressad när det är rörigt kring mig men att ha ordning då jag går och lägger mig och då jag kliver upp räcker långt.

Små detaljer av det finaste som finns, vårt hem. Tänk att nu är vi fyra stycken som bor här, eller fem med Lexie. Jag älskar de.

Flaskhelvtet

Bebisar äter när dom är hungriga. Vänta ut henne. Till slut tar hon den. Det är jobbigt men det går över. Hon tar visst flaska, ni har bara inte försökt nog länge. Hon kommer äta till slut.

Om ni visste hur mycket jag avskyr dom där meningarna.

Det finaste jag hört på veckor var orden: ”Jag har träffat Clara. Jag förstår er. Om inte hon vill ha flaska så tar hon INTE flaska.”

Uttrycka och reflektera

Vår bestämda, starka, vackra och älskade lilla vän har passerat två månaders sträcket och checkade av milstolparna galant. Och jag känner verkligen att vi checkar av dom här två månaderna och klappar oss på axeln. Jag är redo att lämna de första spädbarns månaderna bakom mig.

Vid två månader har man ett mamma-samtal på bvc då hormonnivåerna i kroppen är crazy vid  två månader efter förlossning. Och förra inlägget här, jaaaa.. Hormoner it is. Med Caspian var det samtalet som en liten notis, igår blev det ett ganska långt samtal.

Efter samtalet slogs jag över hur trygg jag är som mamma. Jag har koll på läget även om det ibland (för det mesta(alltid)) är en karusell som snurrar alldeles för fort. Även när jag inte har koll så har jag koll på varför jag inte har det – om nu någon alls förstod vad jag menade där, grattis.

Vad jag vill säga med det här inlägget är oklart, ville nog bara kika in och säga hej. Jag fick beröm på mamma-samtalet på bvc för att jag vågar uttrycka och reflektera. Tänker att den här bloggen nog har en del med det att göra, att här lyckas jag åtminstone få ner en rad eller två som får ner mina tankar och känslor till något man kan förstå hyfsat.

Från de till de

Känns som nyss vi hade dop för Caspian men samtidigt beställde jag nyss hem inbjudningskorten till Claras dop. Men är helt vilsen, vad gör man nu då? Fika? Mat? Dekorationer? Hur gjorde vi då? Högst oklart.

Minns mest att jag lämnade över köket till andra och bad om hjälp att fotografera, slutade med att jag fick jaga ut folk ur köket för att dom inte deltog i fikat och jag fick inte en enda bild på dekorationerna… Sååå…. Nä, hur gör vi den här gången då?

Jag kollade på Pinterest efter inspiration igår. Haha ha ha! Aldrig. Inte en chans. Vad är de för jäkla tillställningar folk ordnar? Dom måste ju planera dekorationer i månader?

Jag är mest glad att jag alls kom ihåg att boka dopet och dessutom fick ihop en inbjudan. Sen är varken gästlista eller faddrar bestämt.

Dagarna flyter fortfarande ihop och vi myser mest hela dagarna. Cappe har gjort en vecka på förskolan, Ricke jobbade en vecka och tog ledigt två till. Så rullar vi.

Rena semesterhelgen

Caspian fick följa med sin farmor och farfar till stugan över helgen, långhelg och allt. Så den killen har varit på äventyr onsdag till söndag, Rickard har jobbat hela helgen. När var jag ensam så här länge sist? Oklart!

Så skönt att bara rå om mig själv ett tag och göra precis som jag vill, vila då jag behöver och bara göra det jag vill på dagarna. Men ärligt, nu börjar det vara riktigt jäkla tråkigt.

Saknar min lilla frågemaskin massor! Har vilat öronen nog nu, är redo för miljoner frågor inom loppet av minuter! Skönt att ladda upp batterierna och kul att han fått ett par dagar med sina farföräldrar som han inte annars ser speciellt ofta. Men nu är det nog, dags att komma hem till mamma nu.

Trodde han skulle dyka upp här nån gång men blev visst middag med hela Rickards familj ikväll så vi ses först då, så blev någon extra timme ensam nu när Rickard åkt iväg för kvällsjobb. Jag kämpar på med Caspians fotobok, hans första år ni vet… Haha!

Många av planerna jag hade på att fixa klart när jag gick hem på gravidledigt har inte alls blivit av, inte en enda minut har ägnats åt tentaplugg och den här stackars fotoboken som skulle ha framkallats 2017 försöker jag nu i det sista få ordning på. Kanske hinner jag innan bebis kommer, hoppas på det.

På tal om innan bebis kommer – Igår pysslade vi ihop ett babynest jag och min mor. Jag sydde, hon översatte beskrivningen. Riktigt dreamteam. Blev bara fel en gång, imponerad ändå. Och det ser ju faktiskt ut som ett babynest?! Jäklar å. Skulle blivit två men hade missbedömt hur mycket fyllnad man behövde så har sytt två men bara det ena är klart, min kära sengångar-babynest får vänta lite.

Tyskland

Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.

Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.

Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.

”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.

Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.

En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.

Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.

Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.