Rena semesterhelgen

Caspian fick följa med sin farmor och farfar till stugan över helgen, långhelg och allt. Så den killen har varit på äventyr onsdag till söndag, Rickard har jobbat hela helgen. När var jag ensam så här länge sist? Oklart!

Så skönt att bara rå om mig själv ett tag och göra precis som jag vill, vila då jag behöver och bara göra det jag vill på dagarna. Men ärligt, nu börjar det vara riktigt jäkla tråkigt.

Saknar min lilla frågemaskin massor! Har vilat öronen nog nu, är redo för miljoner frågor inom loppet av minuter! Skönt att ladda upp batterierna och kul att han fått ett par dagar med sina farföräldrar som han inte annars ser speciellt ofta. Men nu är det nog, dags att komma hem till mamma nu.

Trodde han skulle dyka upp här nån gång men blev visst middag med hela Rickards familj ikväll så vi ses först då, så blev någon extra timme ensam nu när Rickard åkt iväg för kvällsjobb. Jag kämpar på med Caspians fotobok, hans första år ni vet… Haha!

Många av planerna jag hade på att fixa klart när jag gick hem på gravidledigt har inte alls blivit av, inte en enda minut har ägnats åt tentaplugg och den här stackars fotoboken som skulle ha framkallats 2017 försöker jag nu i det sista få ordning på. Kanske hinner jag innan bebis kommer, hoppas på det.

På tal om innan bebis kommer – Igår pysslade vi ihop ett babynest jag och min mor. Jag sydde, hon översatte beskrivningen. Riktigt dreamteam. Blev bara fel en gång, imponerad ändå. Och det ser ju faktiskt ut som ett babynest?! Jäklar å. Skulle blivit två men hade missbedömt hur mycket fyllnad man behövde så har sytt två men bara det ena är klart, min kära sengångar-babynest får vänta lite.

Tyskland

Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.

Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.

Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.

”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.

Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.

En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.

Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.

Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.

Gräsänka i mammas omsorg

Börjar nästan bli tradition det här med att flytta in hos mina föräldrar när Rickard är bortrest. Så här är vi.

Barnet tvingar mormor, morfar och moster att leka med hans bilar. Försöker dom slingra sig stirrar han dom djupt i ögonen, höjer rösten och pekar med hela handen ”du MÅSTE leka med mina bilar NU”.

Själv brer jag ut mig i soffan, försöker virka det mina händer orkar och blir bortskämd av mamma som serverar godsaker med jämna mellanrum. Stödstrumporna skaver och bebisen sparkar i revbenen. Cappe vilar med moster. Mamma styr upp påskmiddag.

Vi kom igår och skulle vara här en natt men det var lite för bekvämt här så dom blir inte av med oss så enkelt. Glad påsk på er!

Jag är inte de minsta avundsjuk på alla pimpel och skoter bilder som kväver en på sociala medier den här helgen, jag tänker inte spendera någon tid alls utomhus på hela påskhelgen. Tar igen solandet på Rhodos till helgen. Puss!

Färdig kämpat på jobbfronten

I söndags var det med blandade känslor när jag tömde mina skåp, lämnade mina pennor, slängde pennfacket i soporna, lämnade tillbaka fleecetröjan med ”Ortopeden” broderat på ryggen, spritade av den gröna ”undersköterska” skylten och lämnade tillbaka den innan jag tog med mig arbetsskorna hem.

Lättnad över att inte behöva kämpa på jobbet mer nu. Sorgligt att inte umgås mer med mina härliga kollegor och inte veta om det var mitt sist pass där någonsin eller inte. Tacksam för att jag haft en så rolig arbetsplats, hade jag inte haft det hade jag nog inte orkat kämpa så här länge.

Kändes tidigt att gå hem redan i mitten av vecka 29 men nu med facit i hand helt rätt. Har haft fruktansvärt jävla ont i händerna måndag och tisdag. Knappt kunnat använda händerna alls. Fått ha skena hela tiden, den skaver och håller handleden helt rak så man blir rätt handikappad i vad man kan göra med den på. Tagit två dagar att skriva det här inlägget för jag orkar inte ens hålla i telefonen när det är som värst.

Idag är det lite lättare men det känns i båda handlederna så fort jag gör något. Så är extra tacksam över att jag hade möjlighet att sluta jobba så här tidigt, kropp och själ behövde det. Tredje trimestern är här med buller och bång.

En graviditet delas in i tre trimestrar och man säger att den första och sista brukar påminna om varandra. Och det stämmer den här graviditeten. Allt helvete från första månaderna gör sig påminda nu så kan bara be och hoppas på att det inte blir lika tungt som det var i början.

Men nu tar vi ett litet påsklov jag och min lilla familj. Från idag och en vecka framåt är vi lediga allihopa. Förhoppningsvis kan det ladda upp batterierna en del för sen jobbar Rickard borta i fem dygn… Huugh. Men nu ser jag framemot en vecka tillsammans så får jag ta fram en katastrofplan för dom dagarna sen.

Klagomål i förväg

Såg precis ”imorgon är de fredag!!” bilder på Facebook. Yey. Ser inte framemot helgen. Jobbar min sista helg, fint att träffa kollegor en sista gång men samtidigt… Fyfan vad jag får ont i magen av att tänka på dom här 3 passen jag har kvar.

Det är så jäkla tungt att jobba nu, känns som jag gör ett uruselt jobb. Speciellt kvällarna, sitter och vilar varenda sekund som blir över. Går på toaletten 45 ggr per pass, ibland enbart för att få sitta ner lite. Händerna värker efter varje pass. Byta om är ett jävla projekt. Förra helgen åkte jag buss och att ta mig från avdelningen, ner i källaren och byta om, upp igen, ut till bussen, byta buss i stan, gå från bussen. Ångest. Vill bara gråta när jag till slut kommer hem och ska upp för trapporna.

Jaha? Vad är de här då? Ett klaga i förväg inlägg? Ja de verkar inte bättre.

Jag ser så mycket framemot nästa vecka då arbetandet är över. Få vila när jag behöver och inte känna att jag saktar ner nån annan, nackdelen med teamwork på jobbet.

Idag har jag suttit på vårdcentralen hela förmiddagen (3 timmar totalt) och gjort bort andra glukosbelastningen och ett besök till barnmorskan. Nu har vi börjat boka in dom sista besöken där man går varannan vecka även som omföderska, hittills har jag knappt varit dit, så nu känns det som att det börjar närma sig även på den fronten.

Om 20 dagar är vi på Rhodos om allt går enligt plan. Tänker ligga som en strandad val, gravid i vecka 32 och svettas med en glass i handen mest hela tiden. Det ser jag framemot nu, inte helgen.

Snart färdigjobbat

Precis checkat ut från jobbet för två lediga dagar. Sen har jag bara helgen och nästkommande helg kvar. 6 arbetspass innan gravid/föräldraledighet.

Det ska bli så otroligt skönt. Räknar glatt ner timmarna nu.

Men samtidigt ganska tråkigt, har så jäkla kul på jobbet och jag vet inte om det här är mina allra sista veckor här eller om vi ses igen jag och ortopeden. Min anställning avslutas under min ledighet så faktum är att jag inte har något arbete att gå tillbaka till efter min ledighet. Den känslan är sjuk.

Men räknar mig samtidigt inte till arbetslös för det, planen är att jag tar upp mina studier i januari. Läste en termin nu under hösten sen blev det för mycket med alla jäkla gravidkrämpor. Och skulle jag inte hittat någon studiemotovation så är det nog inga problem ändå, förstår inte hur undersköterskor kan bli arbetslösa. Vill man jobba finns det jobb överallt.

Bland de klokaste beslut jag tagit i mitt vuxna liv var då jag sa upp min fasta tjänst hos kommunen för ett vikariat i regionen. Varit vikarie mer än ett år nu och jag är så glad att jag tog det beslutet, hamnade på en så himla fin arbetsplats och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns lite sorgligt att säga hej då till mitt fina ortopedgäng nästa vecka.

Sådärja, nu börjar de väl bli nå

Nu tror jag det börjar bli lite ordning, nästan förstått mig på allting. Känner mig jäkligt gammal. Skulle skriva en presentation (utifall nån ny stackare hittar hit) och fick en gnutta åldersnoja av att tänka tillbaka på att bloggandet följt med mig sen kanske… 2007? Kan det varit då jag skaffa den först bloggen? Det är 12 år sen mina vänner! TOLV ÅR! Hör ni hur länge det är? Känns ju som det var nyss jag var 12 år gammal själv.

Jag har tänkt ta upp bloggandet en tid nu och när jag väl tänkte ta tag i det så hade bloggen kraschat. Eller temat hade låst sig. Eller nånting. Kom inte åt den och enklast var att bara radera allting.

Och det känns bra. Jag har tröttnat på sociala medier, vill ha tillbaka mitt egna lilla space. Speciellt nu då jag är gravid igen så finns det tusentals grejer man vill tjata, skryta, fundera och gnälla över men känns inte som sociala medier är mitt ställe för de. Så då dammar jag av bloggen igen.

Det lär bli en hel del vardagsgnäll, graviditetskrämpor, bebisbilder, djupa funderingar och allt annat oplanerat man kan slänga ihop i ord när man är frustrerad.

Nytt men gammalt

Kommer att återuppta bloggandet, den gamla bloggen kraschade och det var ett tag sedan jag var här och fixade. Så återkommer när jag lyckats få ihop nån form av utseende – och förstått mig på hur man gör inlägg, för herrejävlar vad uppdaterat det här var. Känner mig gammal.

Men på återseende! Snart tillbaka.