Det är tungt nu

Att hålla fast sin lilla bebis fast hon vrider sig med all styrka hon har för att slippa undan och sedan tvinga i henne något hon absolut inte vill ha. Hon visar med varenda signal hon har att hon inte vill. Hon har panik i blicken och skriker så att hon får andnöd av att hon missar att svälja. Tårarna sprutar och hon blir blöt av svett, till slut har hon skrikit sig hes. Det är en mardröm varje gång vi tvingar oss på henne med den där förbannade mjölkersättningen. Jag får så ont i magen. Mitt hjärta går sönder. 

Att amning kan vara svårt har jag läst massor om men att det kan vara lika svårt åt andra hållet, att få barnet att ta nappflaska blev en chock. Trodde alla barn tog flaska till slut. Men ingen modell av flaska fungerar, var sig det är med bröstmjök eller ersättning. Det går fortfarande åt helvete och varje försök som misslyckas tynger mig mer och mer. 

Inatt har vi sovit skit så ikväll tvingade jag på henne 15 ml ersättning innan hon somnade för natten i hopp om att extra mättnad ska ge mer ro för natten. Det var ren panik i blicken och tårar från både henne och mig. Det är så jävla jobbigt. Om hon bara kunde förstå varför. Jag önskar så att hon förstod att vi inte vill henne ont, för hennes blick säger att vi gör henne illa vid varje försök. Jag önskar så att hon förstod. 

Och jag önskar att andra också förstod utan att jag behöver säga något. Det är så svårt. Känns som att jag inte har någon rätt att må dåligt över det här, för det är så många som önskar att dom kunde amma. Att jag inte har någon rätt att må dåligt över ett ”lyxproblem”. 

Jag önskar fler förstod mig men jag vill inte klaga. Jag är trött på att förklara. Det är av helt egoistiska skäl jag/vi vill att hon tar ersättning och det tycker jag är jobbigt. Jobbigt att vara så egoistisk att jag utsätter min älskade lilla dotter för denna panik det innebär för henne. Men jag håller fast vid att med de andningspauser det skulle innebära för mig att åtminstone få ”slippa” en eller två amningsstunder per dag skulle jag bli en bättre mamma åt både henne och hennes bror, samt en bättre fru till min man. Jag skulle behöva en paus ibland, lite återhämtning, lite distans. 

Ikväll känner jag själv både panik och ångest. Dom här 3 månaderna av föräldraledighet har passerat så fort samtidigt som dom varit så långa. Jag får ångest över att de negativa fått så stort utrymme, att jag klagat och på något sätt själv ställt till det här problemet (nappflaskan) eftersom amningen fungerar. Kanske skulle jag bara hållt oss till amningen och njutit istället, kanske hade det varit bättre. Det har varit tuffa månader på flera sätt, såklart, det är inte en dans på rosor att få ett till barn. Det förväntade vi oss inte heller. Vi har varit förberedda och vi kämpar på. 

Jag anar en panik inombords över att tiden går så fort. Min föräldraledighet var tänkt att ta slut i januari då jag med Caspian upplevde det väldigt jobbigt att vara hemma länge. Men här och nu får jag ont i magen över att min ledighet snart skulle vara över, jag har rent mentalt inte hängt med. Jag har inte riktigt bearbetat det hela med att bli tvåbarnsmamma än. Jag har inte känt mig redo att börja träna något än vilket gör att jag har fruktansvärt ont i kroppen, mitt bäcken hatar mig men jag finner ingen tid och ro än för att fokusera på mig själv. Allt fokus är på barnen och inte minst den där jävla nappflaskan. Jag stressar över att jag inte hunnit med mig själv än och att jag inte är redo för att lämna över ledigheten. Jag känner mig inte alls redo, januari känns så väldigt snart. Stressen är som salt i såren, det där skavsåret som hela ersättningsprojektet har skavt upp. 

Caspian krävde mycket som bebis, närhet och trygghet. Han ville vara på min hud. Clara kräver mer, hon vill vara under min hud. 

Clara är high need. Hon kräver extra allt. Och vad jag kämpar för att ge henne det. Jag vill inget hellre än ge henne allt och lite till men jag är bara människa, jag är en människa som ska räcka till två små människor. Och för att göra det behöver jag få chans att ladda om, jag behöver chans till paus.

Jag känner mig kluven inför att publicera så här nakna och ärliga texter, jag får dåligt samvete och oroar mig för vad folk som läser ska tycka. Folk dömer. Föräldrar dömer mest. 

Oroar mig för att folk ska tycka jag är oansvarig, att jag inte ger mitt barn det de behöver, att jag är hemsk som försöker tvinga på henne ersättning, att jag inte anstränger mig nog vid försöken, att jag är för egoistisk, att jag gör ett litet problem till ett stort, att jag klagar för mycket. 

Men jag publicerar ändå. Jag behöver få utlopp för dom här tankarna, att skriva har alltid varit ett sätt för mig att sortera och bearbeta mina tankar. Jag har alltid skrivit dagbok för att få lätta på trycket inombords. Skillnaden är nu att andra tar del av det. Och i slutänden spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om mig som person eller som mamma. Men hjärnspöken är listiga ändå, dom gör mig oroliga ändå. 

Jag hade kunnat skriva flera inlägg om dagen här med allt positivt i mitt liv men jag har inte samma behov av att skriva ner det. Jag har inget behov av att sätta ord på kärlek lika mycket som jag har behov av att fånga ner jobbiga, trassliga tankar och känslor. För min skull. Och kanske kan det hjälpa andra att förstå mig eller så kanske jag kan bidra till att någon annan inte känner sig ensam med liknande tankar. Vad vet jag. 

Nu har jag fått ventilera lite. Och hjärtat känns lättare på en gång. För en timme sen kändes livet lite övermäktigt men just nu är jag så glad, jag har två fina barn som sover gott vid mig i sängen och jag skulle inte byta ut det här mot någonting annat. Jag är lycklig men stundvis är det väldigt tungt. Väldigt tungt. 

God natt. 

Koppmatning har hittills varit det lindrigast, nu kompletterar vi det med doseringsspruta. Det känns så brutalt fastän det är så harmlöst egentligen.
Kärleken till denna lilla människa bara växer och växer.
Jag är så glad att just du kom till oss. Bästa Clara.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *