Nu syns vi undersköterskor

När jag gick till bussen i söndags för att ta mig till jobbet så råkade jag tappa ut mitt ID-kort på marken, det står namn, titel och region norrbotten på det. Märkte inte att jag tappade det utan då jag stod vid busshållplatsen med 2 minuter kvar att vänta ringde min telefon.

Då var det en kvinna som frågade vad jag hette och om jag var undersköterska. Visade sig att hon stod bara ett tiotal meter från busshållplatsen och hade hittat mitt ID-kort. Jag har mitt kort felvänt i korthållaren så den här kvinnan har hittat kortet, vänt på det för att se vad det är, letat fram mitt namn och nummer för att sedan ringa till mig för att se till så att jag kan ta mig runt på sjukhuset i mitt jobb.

Blev förvånad över hur fina människor kan vara, att någon tog sig tid att göra allt det där. Om än det bara tar nån minut med telefonen så la hon ändå den tiden på att jag skulle få mitt kort. Hon sa dessutom någonting i stil med att ”det kändes viktigt att det här kortet kom tillbaka, tänkte att du behöver det nu”.

Och i efter hand så väcker det här mycket känslor. Jag blir både glad, arg, irriterad, lättad och fundersam. Samtidigt.

Det känns som att hade det inte varit Covid-19 tider nu och alla plötsligt hyllar sjukvården till höger och vänster helt plötsligt så hade ingen människa brytt sig om att en undersköterska skulle få tillbaka sitt ID-kort så snabbt. Kanske hade man vänt kortet, hängt det på en lyktstolpe eller lagt det synligt på vägen. Kanske någon som jobbar på sjukhuset hade tagit med sig det dit. Men jag tror inte någon hade brytt sig om att jag skulle få det i handen så snabbt som möjligt.

Förut var vi osynliga men nu syns vi. Nu hyllar och uppskattas sjukvårdspersonalen. Eller all personal inom vård- och omsorg. Det klappas händer från balkonger (vilket för övrigt känns som ett hån, inte hyllningar) och sprids lovord i medierna. Jävlar vad man ser oss nu. Vi som går till jobbet när alla andra uppmanas till att vara hemma.

Vi som ska möta det här viruset på nära håll vare sig vi vill det eller inte. Vi som har det där jävla skitjobbet alla brukar se ner på. Vi som bara torkar bajs och tar hand om gamlingar. Vi ska arbeta mot ett virus ingen vet speciellt mycket om, i skyddskläder som fattas. Det dras ner på riktlinjer, skyddsmaterialet är inte lika viktigt här som i övriga världen.

Eller är det vår sjukvårdspersonal som inte är lika viktig här?

Jag tycker det är jäkligt tråkigt att det behövdes en sån här kris innan resten av samhället ens skulle se oss. Främst mina tankar rör såklart oss undersköterskor. I vanliga fall nämns vi aldrig, det är sjuksköterskor som nämns ibland. Det är sjuksköterskebristen och deras löner som lyfts i media då och då. Vi undersköterskor finns inte. Men nu nämns även vi. Ibland.

Men vad kommer hända efter det här? Kommer vi glömmas då? Alla vi som gick till jobbet när alla andra stannade hemma, kommer någon att minnas det? Att vi riskerade att bli sjuka och dra hem skiten till våra familjer, kommer det minnas? Kommer vi få något för det? Eller blir det bara ett fjuttigt litet bidrag till dom som stått alldeles i fronten? (Menar inte på något sätt att dom inte ska få det, menar att det är enorma mängder personal som berörs av den här krisen även fast vi inte står i fronten i akut- eller intensivvården). Eller blir det inte ens ett ekonomiskt bidrag, kanske får vi bara lovorden.

Jag hoppas att man inte glömmer oss. Jag hoppas att undersköterska inte kommer vara ett yrke man ser ner på som man gjort innan. Jag önskar att man inte behöver lägga till ett ”bara” då man berättar vad jag arbetar som, ”jag är bara undersköterska”. Jag önskar att det så småningom börjar synas på våra lönespecifikationer att vi har ett samhällsviktigt yrke. Ett av de viktigaste jävla yrkena i det här skeva samhället.

Efter det här hoppas jag att vi får den respekt vi förtjänar för det jobb vi gör. Det där skitjobbet med skitlönen.

Jag hoppas på allt det där men jag tror inte på det. Jag tror inte någon kommer att minnas oss om några hjältar. Alla kommer återgå till sina samhälls-oviktiga-jävla-jobb och fortsätta livet som om det här inte hänt. Medan vården lämnas som en fisk på land som försöker ta sig tillbaka på egen hand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *