Älvsbyn är sämst i sverige

Här sitter jag. Och njuter av lugnet som ligger som ett täcke över huset. Jag är ensam hemma, det händer inte så ofta! Det är bara jag och hunden hemma från igår till imorgon. Tanken var inte direkt så från början men med vår vanliga tur så gick bilen sönder igår. Och den andra som stått trasig i start ett år ska på verkstad på onsdag. Är väldigt tacksam för att mina föräldrar ställer upp på en sekund och hjälper oss så mycket dom bara kan. Dom är bäst. Men summan av det: barnen är hos barnvakt och Rickard blev kvar två nätter i Luleå medan jag fick låna pappas bil för att ta mig hem för att jobba.

På dom här fem åren som förälder är det ju nästan så jag skulle kunna räkna på fingrarna hur många gånger jag har varit ensam hemma så jag sitter mest och njuter av att inte behöva anpassa nånting efter någon annan. Göra precis vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill. Jäklar, tänk om jag vetat vilket privilegium det var innan jag fick barn, som jag hade uppskattat det.

Och det kom väldigt lägligt. Lite lugn och ro behövs i den här kroppen i den tillvaro vi lever i nu. Och jobbar i. Just nu är det inte kul att gå till jobbet. Vi har många insatser där vi står i full covid-mundering, till skillnad från i våras då jag tillbringade arbetsdagarna i en (hyfsat) varm sjukhuskorridor så står jag nu utomhus eller i kalla trappuppgångar och byter om. Plastar in mig själv från topp till tå för att gå in och svettas samtidigt som jag försöker hjälpa människor som inte mår bra. Det finns inte så mycket jag kan göra för att dom ska må bättre. Och när inte vi räcker till behövs sjukvården och där står ambulanspersonalen med förtvivlade hjärtan över att sjukhusen är fulla. Och på sjukhusen tas alla in som behöver vård, fast det finns varken plats eller personal för det. Det är en sån hemsk verklighet vi lever i som så många inte förstår. Majoriteten av det här landets invånare har fortfarande inte förstått hur allvarligt det här är.

Förra veckan toppade Älvsbyn listor över sämst siffror gällande smittade med Covid-19. Från början sämst i norrbotten. Sen sämst i Sverige. Älvsbyn har den värsta smittspridningen sett till invånare – i hela Sverige.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förmedla alla mina tankar kring det utan att kränka eller idiotförklara. Jag tror inte det går. Så vi kör bara. Vi flyttade ju hit i våras efter att jag levt och jobbat på sjukhuset under vårens covid-våg. I allt helvete som skedde med stäng ortopedavdelning, kollegor som flyttades till covid-akut, inkastad på en covid-avdelning. Jag har gråtit över situationen, jag har haft sömnlösa nätter, jag har desperat funderat över hur jag skulle kunna byta bransch mitt i skiten för att inte riskera mitt eller mina familjemedlemars hälsa av att gå till mitt jobb. Rädsla för att dra med mig smitta, bli sjuk själv eller smitta mina nära. Få veta av myndigheter att jag tillhör en riskgrupp i och med mitt medfödda hjärtfel – men av regionens desperation av personal så var det inget att bry sig om. Trots att jag hade en uttalad riskfaktor så sattes jag på covid-avdelningen medan friska kollegor slapp. Jag har känt panik över tillvaron, jag har känt panik över att arbeta i den här skiten, jag gick igenom det i våras.

Sen kom vi till Älvsbyn och jag började jobba i hemtjänsten. Och jag såg vilket vansinne som pågick både på arbetsplatsen men också ute i samhället, hur folk betedde sig på affärer, hur man samlades till aktiviteter, hur man umgicks, hur man inte alls anammat samma tänk som i stan. Kände mig som en riktig stadsbo som kom ut på landet där bönderna körde sitt eget race och hävdade att man var bra på att undvika smittan. I själva verket var det enbart tur. Jag har sagt det så många gånger, att Älvsbyn inte hade några Covid-fall under våren var enbart tur. Det kan inte har varit på grund av något annat. De åtgärder man tagit var inte tillräckligt, när smittan väl kom skulle det smattra till som en eld då du lägger dit en kvist enris.

Nej jag är ingen expert, jag vet ingenting, det här är enbart mina reflektioner och egna tankar. Mina ord är hårda, jag trött, jag känner mig hopplös. Jag vill ventilera. Med hårda ord. Jag dömer inte ut Älvsbyns förebyggande åtgärder, man har gjort de bästa man kunnat utifrån den kunskap man tagit till sig. Men det var inte tillräckligt. Man var inte beredd, man trodde man var skonade.

Sen kom andra vågen och sköljde över Älvsbyn som en tsunami. Nu står vi och sköljs över av skyddsrutiner som fiskas fram i panik för att försöka få stopp på spridningen. Och jag har stått med sänkta axlar och bara tittat på när mina kollegor känt den där oron och paniken jag själv kände i våras. Jag har redan varit där, dom är där nu. Paniken då det går upp för en att vi riskerar våran och vår familjs hälsa av att gå till ett underbetalt jävla jobb där vi inte uppskattas nog.

Det är djävulskt svårt att stoppa spridningen när människor verkar helt jävla inkompetenta vad gäller att ta till sig fakta. Ren jävla fakta. Hur man på 10 månader fortfarande inte kan ha förstått hur det här viruset sprids i det stora hela, det är för mig helt omöjligt. Hur kan man som privatperson (inte involverad inom vård och omsorg eller liknande) inte kan vara nog intresserad, rädd, orolig så att man tar till sig information och tar till sig fakta om ett livsfarligt virus som sprider sig som en löpeld. Det är så svårt att förstå. Hur mycket information som än går ut så tar inte folk till sig och förstår vad som sägs.

Senast idag pratade jag med en kollega som menar på att alla som blir sjuka i covid är smittfria 7 dagar efter första dagen med symtom. End of story. I rest my case.

Men i all hopplöshet och frustration så avslutar jag med att återigen säga att jag älskar att bo här. Tog dom här två bilderna imorse då jag jobbade ute i en av våra byar. Hur vackert det är kan inte ens corona ta ifrån oss. Vilken natur vi lever i.

Imorgon ska jag jobba ett kvällspass och på måndag ska jag krama om mina älskade ungar så mycket som jag bara hinner på ett helt dygn. Det är behövligt att få vara ensam ibland, att få vila lite ifrån varandra men jag längtar efter dom strax efter vi har sagt hej då. Nu ska jag ta mina chips och krypa upp i den 210 cm breda sängen med min hund och trängas. Sängen brukar delas med en man och två barn men den är aldrig så trång som när man delar den med Lexie. Den lilla hunden som kan konsten att ta över varenda kvadratcentimeter i sängen utan att röra sig.

Hoppas ingen tar illa upp av ovanstående, det är frustration och hopplös inom mig som måste få ventileras ibland. Annars orkar jag inte med det här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *