Det blir mörkt igen. Det blir kallt igen. Höstdepression är något jag absolut förstår mig på.
Genom barnen kan jag se på hösten med lite mindre avsky än tidigare. Med barnen har jag kunnat börja se fina saker både med hösten och vintern, tro de eller ej men så är de. Clara hoppade högt av glädje här en morgon då det var frost ute och ropade ”jag vill leka i snö! jag vill ha vinter nuuuuu”. Jag delar inte hennes glädje men jag kan glädjas med hennes glädje, så höst och vinter känns inte lika pissigt som förr.
Den morgonen fick vi skrapa av frost från cyklarna innan vi cyklade iväg på morgonen och jag insåg att vantar och mössor behövdes grävas fram. Jag lever alltid i förnekelse så långt det är möjligt så brukar aldrig vara förberedd, det tar emot att ta fram vantarna innan det blivit riktigt jävla kallt och vinteroverallerna letas fram efter att den första snön har kommit – inte före. Brukar tänka på att ”nästa år ska jag bli bättre” så jag slipper panikshoppa nya vantar för att dom gamla har blivit för små men nej, jag kommer inte välkomna hösten med att vara förberedd nästa år heller. Jag välkomnar ingen höst. Men jag avskyr den inte längre.
Det sköna med hösten är ju att det mesta bara rullar på rutin. Jag älskar vardagen. Men dom här barnen växer ju lite fortare än vad man har tänkt sig så vår kalender nu under hösten och vintern är fullspäckad. Caspian är en riktig sportkille (som sin pappa) så nu är det simskola, innebandy och hockey flertalet gånger varje vecka. Han vill gå längdskidåkning i år också, oklart om det ryms i kalendern men vi får göra vårt bästa. Älskar att han är aktiv, det kommer så mycket gemenskap med sport. Sen har jag mina aktiviteter i höst, Rickard också och Clara ska gå simskola en sväng hon med. Så kalendern är full nu ett par månader framåt, dygnet har lite för få timmar och vardagen rullar minst sagt på.
Men jag har tyckt att perioden från semestern till nu har varit ganska tuff. Det är som att mitt älskade ekorrhjul har rullat dåligt. Jag har sprungit och sprungit men det där jävla hjulet har knappt rört på sig. Och ingen har sett hur jävla mycket jag har sprungit. Mycket har känts stressigt och meningslöst. Jag har varit less och trött på det mesta. Känt mig ensam och gnällig.
Ibland blir det så och så får det vara. Men nu tror jag att gnället och känslan av hopplöshet hör ihop väldigt mycket med vad som händer på och omkring mitt jobb just nu. Älvsbyns kommun skapar rubriker varje vecka och har en egen sida på lokaltidningen med rubriken ”turbulensen i Älvsbyns socialtjänst” – turbulensen i detta kommunhus är brutal. Det gäller inte bara handläggare som omhändertagit barn på felaktigt sätt utan så mycket mer än så. Turbulens är ett fint ord. Det är alldeles för många idioter med för mycket makt och för lite hjärnceller under ett och samma tak.
Vanligtvis är jag duktig på att lämna jobbet på jobbet men det har varit lite svårt på senaste. Det är nog olika när det gäller händelser på jobbet och känslor på jobbet. Just nu är det mycket känslor hela tiden, mycket olika känslor. Upprördhet, osäkerhet, irritation, aggression, frustration, besvikelse och uppgivenhet. Många känslor som följer med hem ibland.
Men i allt det så finns det ändå hopp. Jag har fina kollegor, vi är en fantastisk grupp. En stor grupp som trots olikheter, olika åsikter ändå backar varandra, informerar, ventilerar och stöttar. Alla sluter upp och står tillsammans. Det är högt till tak och öppna dialoger. Det är så himla fint. Det är ingen grupp som är foglig, ingen grupp man kan köra över.
Så det har inte varit toppenveckor på senaste men så får det väl vara. Nu är det söndag kväll och jag ska snart påbörja läggning av barnen. Igår sov barnen hos farmor och farfar medan vi var på Luleå hockeys första hemmamatch för säsongen, det var väldigt trevligt att komma utanför hemmets väggar och lämna föräldrarollen en liten stund. Har laddat batterierna och är redo för en ny vecka.
Tog en promenad för några dagar sen med en regnbåge bakom ryggen och en brinnande himmel framför mig. En morgon var det dimma. En kväll cyklade jag hem under ett fantastiskt norrsken. Även om jag inte är något fan av hösten så är det absolut den årstid då vår natur är som finast att titta på.