Mammas dag

Att vara mamma är det jobbigaste, mysigaste, slitigaste, roligaste, mysigaste och bästa jag vet. Inget slår det, inte ens i de tyngsta stunderna. 

Ibland behövs det lite kampsång

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

I Stockholm

Terrordådet i Stockholm är fruktansvärt och jag vill inte förminska det på något vis men jag måste ändå få dela med mig av något som stör mig så inåt helvete mycket. Men som inte är ok att vädra någon annanstans än här. 

Vi är Stockholmare 

Tack Stockholm  

Vårt Stockholm

Utanför Stockholm skämtar man ofta om att stockholmare tror att Stockholm är Sverige, att allt utanför inte räknas. Inte ovanligt att det är ett faktum i vissa sammanhang heller. Kan inte rå för att det svider i ögonen att man hela tiden refererar till Stockholm/Stockholmare just nu och inte Sverige som land i det här sammanhanget. Hade det här inträffat någon annanstans, säg Malmö eller Göteborg, så har jag så svårt att föreställa mig att man hade talat om sig själva så som man gör nu. Då hade det handlat om Sverige som land, just nu är det Stockholm som drabbats – inte Sverige, trots att knappt hälften av invånarna i Stockholm är födda där.

Ny kostym 

Tycker det var dags att ändra om lite här, blivit så jäkla dålig på det. Inte för att jag är bra på att hålla bloggen vid liv annars heller så byta design är ju inte prioriterat direkt. Och så skulle jag välja en ny header, tänkte ta en fin bild av någon natur eller annat festligt. Orkade inte ta fram någon extern hårddisk så fick gå igenom bilderna på telefonen vilket gjorde att jag hade ungefär bara bilder på Caspian att välja på haha! Hittade en poetisk bild på en backspegel, den får funka tills vidare.

Ni kan få en rapport om vad som hänt den här ovanligt vanliga dagen. Denna dag klev vi upp klockan 6 jag och min lilla herre, vi delade på en smoothie och han kastade äpple på hunden. Sen badade pappan medan vi gick ut på en iskall promenad i solen. Sen kl 11 hade vi tid på bvc, 1-års vaccinet som skjutits upp av diverse sjukdomar blev av. Tur han grät nån minut och sen skakade av sig de, för jäklar vad hemsk man känner sig då man medvetet håller fast honom och nån sticker en spruta i varje lår. Men hellre det än riskera alla sjukdomar man kan försöka hindra. 

Det var första gången på evigheter som vi träffade våran bvc sköterska igen, så kul! Älskar när man får en bra kontakt med människor. Känns som det var igår som hon gjorde hembesöket efter BB. 

Nu har Caspian somnat och jag ska strax ge upp det här med att vara vaken jag med. 

På onsdag kommer Tina och Jonas upp till oss, ska bli jäkligt kul. Längtar så efter Tina, som alltid när vi inte setts på ett tag och ska göra det. När vi var yngre räknade vi mer dagarna men det har man kommit ifrån. Eller? innerst inne pågår det nog ändå en nedräkning då jag tänker efter. Just i denna stund är det ganska precis 48 h tills vi ses om du undrade. 

Imorse klockan 7, frukost med mina två favoriter som alltid är lite extra bra vänner vid måltiderna

Den bästa kramen

Lyckan när dom där små armarna hänger runt min hals och en liten näsa kittlas mot axeln går inte att beskriva. En liten kram i sig men det är den bästa kramen i hela världen.

Från det jag går ut från dörren på jobbet längtar jag efter den där kramen. Vissa dagar är det extra jobbigt att vara den av mig och Rickard som jobbar medan den andra är föräldraledig men den där kramen då jag kommer hem gör det ändå helt okej även dom tyngre dagarna. Idag längtade jag efter den där kramen lite extra mycket 

Världens bästa kram. 

Njuter av min ledighet

Såg framfot 5 dagars ledighet med fina promenader ute i solen med vagnen, hitta på saker med Caspian, träna, inflyttningsfest och Caspian hos barnvakt, få saker gjorda hemma och tid att bara vara. Såg framemot det så jättejävla mycket. 

Sen blev det inte alls så. Orkar inte med livet ibland. Första dagen började jag känna av urinvägsinfektion, en åkomma direkt från helvetet. Andra dagen får jag feber och vi lämnar Caspian till mina föräldrar för att han ska sova där. Sen ska vi iväg på inflyttningsfest, jag tar en powernap och motar bort febern med tankekraft. Lyckas. En stund åtminstone. 

Typ kl 19 inser jag att festa inte alls var någon bra idé. Så jag åker hem innan dom ens presenterat resultatet på melodifestivalen. Frossa och mår hemskt. Klockan 02 har Caspian kräkts i mosters säng. 

Dag 3 hämtar vi hem en sliten liten hjälte som ändå kämpar på i vanlig ordning. Jag har feber och vi kämpar på till 20-21 någon gång innan vi ger upp han och jag. Hörde inte ens när Rickard kom hem. 

Idag, dag 4, försöker vi bara överleva och låta dom här jävla dagarna gå. Så less. Vi är instängda hemma eftersom Caspian spydde i lördags och jag mår allmänt kasst. Urinvägsinfektionen hänger med men febern verkar ha gett sig, men jag mår illa och har huvudvärk. Så mycket för lyxig ledighet. 

Hade jag inte haft semester nästa vecka hade jag nog gått under nu.

Utöver det här så grubblar jag sönder på livet utanför den här helgen. Jag vill byta jobb samtidigt som jag trivs där jag jobbar nu men det är så mycket som går emot mig där, jag vill plugga samtidigt som jag helst ville köpa hus i går, jag vill ägna mig åt min nagelhobby som är bland de roligaste jag gjort men mitt jobb och brist på fritid går inte ihop med den över huvudtaget. 

Gynnar inte huvudvärken direkt. Åh, alltid är det något. 

Giv mig tålamod, glädje och ork. Tack på förhand. 

Ibland är det ju som om man trampar runt i slask och inte kommer någonstans. Jupp, referens direkt från mitt hat för snö. 

Det är superfint vårväder ute men allt känns motigt så inte ens solen lockar. Just nu känns allting motigt. Allt jag säger, gör eller tänker blir bara fel så funderar på hur länge en människa kan hålla käften innan talet påverkas.  Vad tror ni? 1 år? 4 år? Ughhh. Lätt kränkta världen börjar vara så tröttsamt.

Är så less på allt detta pms-humör som surrar runt mig hela jävla tiden. På jobbet måste man nästan hugga sig igenom en vägg av negativitet för att ens komma in genom entrén. Sen Kommer  man hem och negativteten verkar följa med. Fyfan. Må solen giva oss d-vitamin och andra glädjeämnen.

Ikväll ska jag jobba där i negativiteten men fram till dess krama om min lilla son som kokar av 40-graders feber sedan två dagar tillbaka. Livet är allt bra fint ibland… Lill hjärtat, mamma lider med dig. 

1 år

Finns inget klyschigare talesätt när man pratar om barn än ”tiden går så fort” men det är så sant. Alldeles för sant. Helt galet att det redan har gått 1 helt år sen vi klev föräldrar.

Imorgon är det 1 år sedan Caspian kom till världen. 365 dagar som bara swishat förbi.

Kommer knappt ihåg världen utan honom. Känns som det var igår han föddes samtidigt som det känns som om han alltid varit här. 

Det är så häftigt att vara med denna lilla människa och se hur han utvecklas för varje dag. Han ger oss så otroligt mycket. 

Vem är Caspian? Han är så gott som alltid glad och busig men han kan även vara riktigt bestämd och allvarlig. Han älskar att jäklas och vet precis vad han inte får göra – det gör han lite extra ofta bara för det. Han testar gränser och intresserar sig för allt. Han älskar musik och datorer. Bilar och djur är lite extra kul. När han är busig gör han ett grymtande-gris ljud samtidigt som han rynkar på näsan och visar tänderna. Hahaha ❤ Han älskar att få människor att skratta och njuter av uppmärksamhet. Han är snäll och delar gärna med sig av allt han kan. Kramas är bland det bästa han vet och att plaska i hundskålen gör han varje chans han får.

Det här året har varit omtumlande samtidigt som det känns som det mest naturliga någonsin, att vara mamma till den där lilla killen är det bästa jag vet.

Mamma älskar dig Caspian. Grattis på födelsedagen, så här liiite i förskott. 

Bästa mormor

Vi ringde min mamma med videosamtal nu på förmiddagen jag och Caspian. Han blev glad och skyndade sig att ta telefonen. Besvikelsen och tårarna när han inte kunde nå mormor… Gaah mitt hjärta gick sönder. Han slängde sig bakåt i sängen och skrek, tårarna sprutade och han bara tittade på mormor där på skärmen. 

Åh, idag önskar jag verkligen att vi bodde närmare mina föräldrar. Idag känner jag sorg över att vi inte kan se dom när vi vill. Idag vill vi ha mormor nära jag och Caspian. Åh :( 

Glad av att arbeta igen

Hej!
Vill bara kika in och säga att det känns himla bra att arbeta igen. Jag tycker dagarna springer förbi även om jag numera enbart jobbar långa turer (jobbade 75% innan ledigheten och är uppe på 100% nu) och jag har ingen klump i magen inför en ny arbetsvecka. Än. Tycker det är ganska härligt att vara tillbaka på mitt skitjobb. Även om det är mysigare att byta dom små bajsblöjorna hemma än dom gigantiska på jobbet… 😉

Haha, skämtosido, det går himla bra att jobba. Caspian har anpassat sig bra, han är inne i en riktig pappaperiod så även när jag är hemma är det Rickard som gäller. Glad över att det blev så, var rädd för att han skulle påverkas mycket av att jag började jobba men det har gått hur bra som helst. Just nu är pappa bäst enligt honom och jag håller med honom.

Igår var vi på 1-års kalas hos Elin och Tobbes lilla tjej. Helt galet att det redan gått 1 år sedan Ida föddes, en månad kvar sen är de Caspians tur att ha kalas.

Låt oss respektera varandra. 

Det kommer aldrig komma en dag då vi alla är överens och förstår varandra. Men en gnutta förståelse, respekt och lyhördhet skadar inte. Vad gäller föräldraskap behövs verkligen detta.

Jag vill klargöra en sak – Caspian har två föräldrar. En mamma och en pappa. Shit, är det sant? Jo, det är det. Han har två förädrar och det är dom som bestämmer allting kring Caspian. Åtminstone så länge han är liten, sen kommer hans egen vilja in. Men just nu är det hans föräldrar som bestämmer allting kring honom, varenda liten grej bestämmer hans föräldrar. Ingen annan.

Ibland känns det som om folk inkräktar på mitt revir. Man tar sig för och skiter i vad jag säger. För mig är det självklart att man frågar innan man ger någon annans barn något att äta, oavsett om det är att ge en oskyldig majsring eller låta ungen äta choklad. Man frågar varje gång. Spelar ingen roll om man har fått ge det förut, vill du ge igen så frågar du.

”Jag visste inte” eller ”jag trodde”. Vet du inte eller tror du, då frågar du innan.

Jag är inte så hård kring det här med socker till småbarn men jag har åsikter kring det som folk ska respektera, ingen ska mata mitt barn med glass eller låta honom slicka på knäck utan att fråga hans föräldrar först. VARJE gång ska det frågas. VARJE gång är det hans föräldrar som tar beslutet, ingen annan. En liten smakbit eller ett slick – spelar ingen roll. VARJE gång bestämmer hans föräldrar.

Jag tycker det är brist på respekt och jag blir så jävla arg när folk inte respekterar oss som föräldrar. Spelar ingen roll om du är farmor, kusin, gammelfarfar, mormor, tremänning, moster, granne, farbror eller en random på stan – ni ska respektera oss som föräldrar. Och det gör ni inte när ni ger Caspian något att äta utan att fråga oss först.

Herregud. Han är inte ens 1 år gammal och redan har han hunnit smaka både knäck, glass, ischoklad, tårta och en jävla massa annat utan att hans föräldrar har godkänt det. SLUTA MATA MITT BARN UTAN MIN TILLÅTELSE. Är det så svårt att förstå och respektera?

Jag blir så trött på det här. Och ledsen.

Trodde aldrig jag skulle skriva ett sånt här inlägg men nu blev det så, jag är så trött och vet inte hur jag ska lägga fram allt det här i verkligheten utan att explodera av ilska. Jag vill inte trampa någon på tårna men vet ni va? Varje gång någon inte visar respekt vad gäller det här är det som om mina tår körs över av en gräsklippare. Och jag är så trött på det.

Lämna över föräldraledigheten

Nu sitter jag här, sista kvällen innan jag ska börja jobba igen. Och hur känns de? Vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Det känns såklart tråkigt att inte tillbringa hela dagarna med Caspian samtidigt som jag längtar efter att få komma ut och umgås med kollegor igen. Det som skrämmer mig mest är att jag går ut på heltid, har aldrig jobbat heltid tidigare och att hoppa på det efter ett helt år utan jobb kommer nog vara kämpigt. Men jag känner mig klart med att vara föräldraledig.

Det har varit spännande och mysigt att vara hemma under bebistiden men i längden… Ärligt talat så tycker jag att vara föräldraledig har varit rätt tråkigt. Första månaderna stirrade jag på en bebis som bara sov och nu på senaste har jag räknat minuter tills Rickard skulle komma hem för att Caspian härjat hela dagarna. Jag är nog inte skapt för att vara föräldraledig på heltid, åtminstone inte längre än 10 månader.

”Ska du redan börja jobba?!”
Ja det ska jag?! Vadå redan?! Redan innan jag blev gravid var vi på det klara med att vi skulle dela föräldraledigheten på hälften, för vi är lika mycket föräldrar och vi vill båda ta vara på tiden vi kan få vara hemma. Nu blev det att jag tog första halvan och Rickard tar över nu, plus att han var hemma i höstas då jag var på praktik. Får vi fler barn är det långt i från självklart att vi delar som vi gjorde nu, kanske jobbar jag tidigare då men en sak är klar – vi delar lika, båda ska vara hemma lika länge.

Vi vill båda vara föräldralediga lika mycket. Vi passade på att ta ut max av dubbeldagarna vi hade rätt till så vi har varit föräldralediga båda två hela december. Det har varit skönt, kunnat göra saker utan att behöva planera kring något arbete. Som att sponant åka ner till Falun, det var kul! Och sen blev det ju en fin övergång för Caspian att Rickard varit hemma med oss en hel månad nu innan jag börjar arbeta. Men ja, nu är den månaden över. Imorgon kl 12 börjar jag jobba igen. Kommer knappt ihåg vad jag ska göra på jobbet, vilka arbetsuppgifter jag har eller var arbetskläderna finns men det löser sig nog.

Imorgon är även första gången jag bär namnskylten det står undersköterska på 😉 Trodde aldrig att jag skulle känna mig stolt över att ha läst färdigt till undersköterska men det är jag, jag är stolt över det. Det känns lite extra kul att kunna titulera sig undersköterska istället för vårdbiträde. Så det tänker jag minsann göra, tänker trycka upp de i ansiktet på alla som frågar vem jag är.

LISA O, UNDERSKÖTERSKA. Johoru, SÅDESÅ. Hahah, wish me luck imorgon. Puss

20170101_193114

2016

Började skriva en sammanfattning av året som gått, precis som jag brukar försöka göra, men inser att jag kommer inte bli klar. Jag kommer inte ta mig tid att skriva klart den sammanfattningen. Det sammanfattar ändå 2016 rätt bra – i år har verkligen fokuset ändrats för vad som är viktigt att lägga tiden på och inte. Jag har blivit förälder 2016 och med det fått något så mycket mer värdefullt att lägga min tid på. Så i år blir det ingen riktig sammanfattning, inte nu åtminstone. Men en kort hinner jag nog slänga ihop innan barnet vaknar.
Året började med att jag blev ledig från jobbet för att på heltid ligga i soffan och vänta på bebisen. Som en höggravid säl plöjde jag mig igenom alla Greys anatomy avsnitt som finns på viaplay – b.ä.s.t.a beslutet det här året tror jag. Världens bästa serie är.

Fram till sista veckan i februari så gick livet ut på att hinna se alla avsnitt innan bebisen kom – jag hann inte 😉

Känns lite som att det här året började den 24 februari. Känns som allting började 24 februari 2016, vad fanns innan? Vad gjorde vi? Varför gjorde vi det? Vem var vi innan? Haha! 

24 februari 2016 kom vår lilla skatt. Kanske borde skriva att det var den bästa dagen det här året fast nä, jag tycker dagarna med honom bara blir bättre.

Det här året har efter det gått ut på att lära känna Caspian – och att lära känna oss som föräldrar. Att få följa hans utveckling från dag 1, en hel graviditet och sen från hans första andetag – det är så häftigt!! Han utvecklas för varje dag, från början handlade det mest om att han växte men nu lär han sig saker varje dag, han blir större och mer självständig för varje dag. Hittar tyvärr inget bättre ord är coolt. Det är coolt att se sitt barn växa upp! 

När jag ser tillbaka på våren 2016 så ser jag Caspian framför mig som sover i babysittern. Sen tänker jag även på alla fina promenader i vårsolen och då han älskade att sova i famnen. Det var lite jobbigt då men bara mysigt i efterhand. Jag tänker även på grillad mat, vattenmelon och glada vänner.

Sommaren innebar också en massa promenader. Det var varmt som satan under vissa. Sen umgicks vi massor med vännerna som fick barn i juni, så hela sommaren innebar barn för hela slanten. Tänker på hamnfestival och langos vid barnvagnen när jag tänker på sommaren 2016. Juste, under våren blev jag Rickards fru. Inte att förglömma, liten men ändå stor händelse det här året. 

Hösten innebar praktik för mig, första gången på över ett halvår som jag var i från Caspian. Litet steg för alla som inte varit med om det, stort steg för mig/oss. Men Rickard har verkligen visat att han är en så bra pappa som jag trodde att han skulle bli. Praktiken visade sig bli bland det roligaste som hände under året, jag hade skitkul under mina 4 veckor på en hälsocentral. Innan året var slut blev jag klar undersköterska, woho! Hahaha.

Nu vintern har tiden gått så fort. Har knappt hängt med. Caspian har lärt sig så otroligt mycket under de senaste månaderna. I höstas kunde han knappt sitta själv eller vända sig till mage. Nu klättrar han i allt han får grepp i, han kryper fort som en iller och han kan snart gå själv. 

Det har hänt så mycket 2016 att det är omöjligt att få med allting. Det har varit ett år fyllt av lycka, kärlek och stolthet.  Att bli mamma har verkligen förändrat hur jag ser på livet och ja, inte minst vem jag är. Jag älskar att vara mamma, visst kan det vara tungt och det blir värre med tiden säger dom men det är värt det. Att vara mamma är fantastiskt.

Under 2016 har jag fått barn och gift mig. Det har varit ett häftigt år på alla sätt och vis. Det lilla negativa som varit det här året är en fis i rymden, glädjen och lyckan är så mycket större. 

Tack för det här året alla inblandade, jag ser framemot 2017 med spänning!

Juste, har nog med all sannolikhet slagit alla mina tidigare antal-foton-på-ett-år. Har så otroligt många bilder på min lilla familj, främst Caspian såklart, att det är omöjligt att vänja ut 9 stycken och vara nöjd, slutade med att jag bara random valde 9 stycken och se där – det blev en rätt bra sammanfattning av 2016. Från BB uppe till vänster till julafton nere till höger.

Föräldraledigheten leder mot sitt slut, så har även viss vänskap gjort

Skrev ett långt, argt utkast här för någon vecka sen men var så arg att jag lät det förbli utkast. Tänkte att jag skulle läsa igenom det en annan dag för att inte publicera något allt för argt och det var himla tur, snacka om att jag var arg. Det utkastet raderades och jag har gått vidare med livet.

Men jag måste ändå nämna hur less jag är på att det finns fula, falska jävla människor i världen. Jag är less på vuxna människor som skyller ifrån sig och vänder på sanningen. Mytomani och offerkofta.  Jag köper inte dom svaga ursäkterna som snurrade runt här för några veckor sen. Jag blir äcklad av dom. Inte minst den där man på något vridet sätt får ett oskyldigt spädbarn att vara en orsak och sen vrider på allt som sägs för att få det till att någon annan gjort något fel. Ta ert ansvar för helvete, sluta tönta er. Men hursomhaver, summan av kardemumman, dessa meningar är den sista energin jag någonsin kommer att lägga på dessa människor. 

Hej!
Utöver det ovanstående kalaset som ägde rum för ett tag sen så lever livet som vanligt. I och för sig inte hela livet eftersom vi i torsdags befann hos i begravningskläder på de främre raderna i ett kapell med rosor i händerna. Men i övrigt så lever vi. Det är alldeles strax december och det betyder en hel månad hemma tillsammans med Caspian och Rickard innan jag ska börja jobba igen. Det känns riktigt lyxigt att vi har en hel månad hemma alla tre, en månad som dessutom är helt oplanerat förutom julen.

Och det där med jobba är en kluven historia det. Hur jag ser på det beror helt på dagsformen. Vissa dagar känns det hemskt att jag ska lämna Caspian hemma, att gå från 100% mamma till att vara ifrån honom 40~ish timmar i veckan känns hemskt och ångestfyllt vissa stunder men samtidigt känner jag mig klar med ledigheten nu. Jag kommer att ha varit hemma 12 månader från jobbet, 10 månader med Caspian. Det har såklart varit den bästa tiden i mitt liv så här långt, mysigt och hur bra som helst. Men jag känner mig klar. Nu är det dags för hans pappa att ta över och dags för mig att återgå till jobbet.

Jag är så tacksam över att Caspian ha en så fin pappa. En pappas som sett framemot att få vara föräldraledig sedan början av graviditeten. En pappa som sett det som en självklarhet att vi ska dela på ledigheten, vi är lika mycket föräldrar båda två.

Snälla, låt mig slippa det här

Foglossningen under graviditeten gick att hantera, man lärde sig hur man skulle undvika smärtan eller åtminstone inte öka den. Efter förlossningen försvinner det, det blir bra då – they said.

Idag är jag less. Eller det är jag varje dag men idag orkar jag inte, idag är det så jävla tungt. Har haft det ganska bra i höfterna i några veckor – herregud, jag klarade fyra veckors praktik!! Men så halkade jag till här för någon dag sen och nu är jag tillbaka på noll igen känns det som.

Får plåga mig för att orka sitta med Caspian på golvet, har ont när jag går och nu när jag pluggar måste jag ändra ställning regelbundet för att det gör ont. Jag är så less. Inte ens när jag ligger känns det ju bra, gör så fruktansvärt ont att slappna av och vända sig i sängen är en plåga. Känner mig som en kärring som inte klarar av saker själv, som inte kan promenera eller ens lyfta upp Caspian vissa gånger utan att be om hjälp för att det gör ont. Så less på att be om hjälp eller avstå från saker pga jag inte orkar med.

Idag är jag less. Ledsen och arg. Varför kunde inte jag också få slippa foglossning efter förlossningen? Varför ska jag plågas av det här? 

Jag vill ha tillbaka mina höfter, kan inte den här värken bara ge tillbaka dom.

Färdig praktiserat

Det var tungt innan jag började praktiken men det visade sig bli något av det roligaste jag gjort hittills. Jag har lärt mig mycket och inte minst mött mycket människor. Jag trodde innan att hälsocentral kunde vara en framtida arbetsplats för mig och nu efter fyra veckor vet jag att det absolut är det! Jag har haft väldigt kul och tyckte inte alls att det var kul att gå hem i fredags. Tyckte det var rent utav jobbigt att säga hejdå till dom jag spenderat dagarna med.

Jag har haft en väldigt bra handledare, en yngre tjej som ganska nyligen själv läst utbildningen. Vi klickade väldigt bra och jag tycker det har varit riktigt kul att hänga med henne på dagarna. Har lärt mig mycket, även om jag jobbat inom vård rätt länge nu så är det ju en helt annan sak. Har lärt mig om allt möjligt, allt från paketera instrument till assistera vid gynundersökningar, rektoskopier, borttagning av födelsemärken, omläggningar, hur man tar bort stygn, hur man sköter receptionen och hur man tar blodprov. Haha, verkligen allt möjligt.

Har fått ta en del blodprov vilket verkligen är en konst, inte alls så enkelt som jag trodde. Mycket teknik och rutin där. Men jag har lyckats! Ingen svimmade eller dog.

Tycker dock synd om läkarna som fått springa runt och leta sina patienter efter att jag skött receptionen haha! Nåväl, jag hade en fantastiskt rolig praktik och ångrar inte alls att jag valde att läsa kursen nu under mammaledigheten. Det har fungerat bra trots att vi aldrig varit ifrån varandra speciellt mycket och trots att vi ammar fortfarande. Caspian har haft det riktigt bra hemma med pappa. Men nu ska jag mysa ordentligt med honom innan det är dags att hoppa tillbaka till arbetslivet igen. Då får pappan ta över hemma igen.

En liten skitsak som känns så stor

Den här praktiken  är ju egentligen ingenting.  Det är 120 timmar på 20 dagar. Det betyder att jag kommer ha typ 360 timmar (+ 192 timmar helg) hemma med mitt lilla hjärta utöver de timmarna jag är där. Ändå känns det som om jag ska vara ifrån honom hur mycket som helst. 

Praktiken kommer gå fort. Han kommer ha det skitbra hemma med sin pappa. Men det känns faktiskt riktigt, riktigt jobbigt att ha praktik nu. På riktigt. 

Töntigt jobbigt. Skönt att ha världens bästa man som uppmuntrar och vet precis vad jag behöver höra. Hormoner åt alla håll och kanter, fyfan. Morsor är verkligen töntiga.

Som att börja om från början

Har inte varit på jobbet på exakt 8 månader och om 6 dagar har jag första praktikdagen. Känner mig löjligt nervös inför det. Känns som innan man skulle ha sitt första sommarjobb.

(Hahaha, de jag tänker på då är när jag skulle ha första arbetsdagen på SSAB det året jag var där, klev på bussen och bad om att få köpa biljett till SSAB (brukade gå att köpa direkt och sedan visa upp andra bussen) men chauffören sa att det inte gick. Klockan var typ 05.30 och jag fick panik. Gick inte bussen hela vägen fram?? Det var ju hundra år sen pappa åkte buss till jobbet så han hade säkert fel…  Ringde pappa som låg och sov men klev upp för att köra förbi bussen, till busstationen i Luleå och såg till att jag kom på rätt buss till SSAB. Hahaha. Ni förstår ju att jag är nervös nu va? Hahaha.)

Dubbla känslor, på ett sätt känns det skitläskigt att ha praktik. Aldrig haft praktik under utbildningen. Det pratas om att man får ta prover och kolla blodtrycket. Sticka en stackars patient känns läskigt och ta blodtrycket kan jag inte. Ljög på lektionen och sa att jag hörde osv men i själva verket kunde jag bara höra mig själv garva åt att jag inte fatta hur man skulle göra medan alla andra tydligen var pro på de där efter ett försök eller två. Jag är en sån bra elev.

Samtidigt så ska det bli skitkul! Fått praktikplats på en hälsocentral precis som jag ville och chefen eller vem det nu var jag fick prata med verkade jättegullig. Så jag tror det blir skitbra. Men läskigt är det.

En dejt för två

Mitt i allt snorade och hostande som omger oss, varenda jäkel runt oss är förkylda nu, så smet vi iväg på bio. Jag och Joy, två mammor gick och såg Bad moms. Riktigt rolig film! Sällan jag skrattar till film men jäklar, fnissade nog genom nästan hela filmen. 

Lite konstigt var det ändå. Vara med Joy utan att någon har en bebis i knät eller i magen. Haha! När vi träffades första gången var båda gravida, så småningom dök Caspian upp och 3,5 månad senare kom Saga. Vi ses ofta men aldrig ensamma, det var konstigt. Men kul! Måste vi absolut försöka göra oftare.

Sen kom jag hem till min lilla snoris. Kan ni greppa att den här lilla killen som ligger vid mig just nu och snarkar redan är 6 månader gammal?! Det kan inte jag. Jäklar vad fort tiden har gått. Känns som han alltis funnits samtidigt som han kom nyss. 

Var till mitt jobb igår och pratade inför att börja jobba igen. ”Bara” tre månader kvar. Och fyra veckor av dom har jag praktik så bara två månader kvar att vara mammaledig. Känns som man knappt hunnit komma in i det innan det är över. Tycker det är alldeles för kort. Är inte på långa vägar redo att börja jobba igen. Men mjukstartar med fyra veckors praktik med start nästa måndag – skitläskigt, omotiverat, tråkigt och plågsamt känns det. Men det måste göras om jag ska få behörighet att jobba inom landstinget och bli färdig undersköterska till jag börjar jobba. Vill verkligen inte ut på den här praktiken, vill inte börja jobba heller. Tiden går för fort. 

Försöker njuta av varje dag, varje minut men det räcker inte. Nu har skolan börjat igen och det känns så tråkigt. Det är värt det i slutänden men svårt att hitta motivation nu. 

Ska släcka lampan och krypa nära min lilla snorunge nu. Hunden snarkar. Min man snarkar. Bebisen snarkar. Alla snarkar! Haha, god natt på er. 

Suddig bild från efter bion ikväll. Han har börjat kramas, det kan vara det mysigaste kramarna som finns i hela vida världen. Att få en kram från sitt barn är verkligen speciellt. När han gosar ner sin näsa vid min hals och gör sitt busljud, då smälter jag inombords. Min lilla skatt

Lycka i livet som hemmafru

När en ung man lämnar lägenheten med orden ”Jag har bytt blablabla så nu fungerar tvättmaskinen igen. Tvätta på!”

Vet inte riktigt hur vi hade överlevt utan egen tvättmaskin. Älskar att ha egen tvättmaskin. Miljön hade nog tyckt mer om ifall vi inte haft den för man kör både en och fem onödiga maskiner men det är så skööööönt. 

Så. Allt för nu. Livet rullar, de mest spännande på senaste har nog varit tvättmaskinskatastrofen. Imorgon ska jag hämta Joy från flyget och livet kan återgå till sin vanliga form när jag har någon att fördriva dagarna med. Finfint!

Sida 1 av 22

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén