En liten skitsak som känns så stor

Den här praktiken  är ju egentligen ingenting.  Det är 120 timmar på 20 dagar. Det betyder att jag kommer ha typ 360 timmar (+ 192 timmar helg) hemma med mitt lilla hjärta utöver de timmarna jag är där. Ändå känns det som om jag ska vara ifrån honom hur mycket som helst. 

Praktiken kommer gå fort. Han kommer ha det skitbra hemma med sin pappa. Men det känns faktiskt riktigt, riktigt jobbigt att ha praktik nu. På riktigt. 

Töntigt jobbigt. Skönt att ha världens bästa man som uppmuntrar och vet precis vad jag behöver höra. Hormoner åt alla håll och kanter, fyfan. Morsor är verkligen töntiga.

Som att börja om från början

Har inte varit på jobbet på exakt 8 månader och om 6 dagar har jag första praktikdagen. Känner mig löjligt nervös inför det. Känns som innan man skulle ha sitt första sommarjobb.

(Hahaha, de jag tänker på då är när jag skulle ha första arbetsdagen på SSAB det året jag var där, klev på bussen och bad om att få köpa biljett till SSAB (brukade gå att köpa direkt och sedan visa upp andra bussen) men chauffören sa att det inte gick. Klockan var typ 05.30 och jag fick panik. Gick inte bussen hela vägen fram?? Det var ju hundra år sen pappa åkte buss till jobbet så han hade säkert fel…  Ringde pappa som låg och sov men klev upp för att köra förbi bussen, till busstationen i Luleå och såg till att jag kom på rätt buss till SSAB. Hahaha. Ni förstår ju att jag är nervös nu va? Hahaha.)

Dubbla känslor, på ett sätt känns det skitläskigt att ha praktik. Aldrig haft praktik under utbildningen. Det pratas om att man får ta prover och kolla blodtrycket. Sticka en stackars patient känns läskigt och ta blodtrycket kan jag inte. Ljög på lektionen och sa att jag hörde osv men i själva verket kunde jag bara höra mig själv garva åt att jag inte fatta hur man skulle göra medan alla andra tydligen var pro på de där efter ett försök eller två. Jag är en sån bra elev.

Samtidigt så ska det bli skitkul! Fått praktikplats på en hälsocentral precis som jag ville och chefen eller vem det nu var jag fick prata med verkade jättegullig. Så jag tror det blir skitbra. Men läskigt är det.

En dejt för två

Mitt i allt snorade och hostande som omger oss, varenda jäkel runt oss är förkylda nu, så smet vi iväg på bio. Jag och Joy, två mammor gick och såg Bad moms. Riktigt rolig film! Sällan jag skrattar till film men jäklar, fnissade nog genom nästan hela filmen. 

Lite konstigt var det ändå. Vara med Joy utan att någon har en bebis i knät eller i magen. Haha! När vi träffades första gången var båda gravida, så småningom dök Caspian upp och 3,5 månad senare kom Saga. Vi ses ofta men aldrig ensamma, det var konstigt. Men kul! Måste vi absolut försöka göra oftare.

Sen kom jag hem till min lilla snoris. Kan ni greppa att den här lilla killen som ligger vid mig just nu och snarkar redan är 6 månader gammal?! Det kan inte jag. Jäklar vad fort tiden har gått. Känns som han alltis funnits samtidigt som han kom nyss. 

Var till mitt jobb igår och pratade inför att börja jobba igen. ”Bara” tre månader kvar. Och fyra veckor av dom har jag praktik så bara två månader kvar att vara mammaledig. Känns som man knappt hunnit komma in i det innan det är över. Tycker det är alldeles för kort. Är inte på långa vägar redo att börja jobba igen. Men mjukstartar med fyra veckors praktik med start nästa måndag – skitläskigt, omotiverat, tråkigt och plågsamt känns det. Men det måste göras om jag ska få behörighet att jobba inom landstinget och bli färdig undersköterska till jag börjar jobba. Vill verkligen inte ut på den här praktiken, vill inte börja jobba heller. Tiden går för fort. 

Försöker njuta av varje dag, varje minut men det räcker inte. Nu har skolan börjat igen och det känns så tråkigt. Det är värt det i slutänden men svårt att hitta motivation nu. 

Ska släcka lampan och krypa nära min lilla snorunge nu. Hunden snarkar. Min man snarkar. Bebisen snarkar. Alla snarkar! Haha, god natt på er. 

Suddig bild från efter bion ikväll. Han har börjat kramas, det kan vara det mysigaste kramarna som finns i hela vida världen. Att få en kram från sitt barn är verkligen speciellt. När han gosar ner sin näsa vid min hals och gör sitt busljud, då smälter jag inombords. Min lilla skatt

Lycka i livet som hemmafru

När en ung man lämnar lägenheten med orden ”Jag har bytt blablabla så nu fungerar tvättmaskinen igen. Tvätta på!”

Vet inte riktigt hur vi hade överlevt utan egen tvättmaskin. Älskar att ha egen tvättmaskin. Miljön hade nog tyckt mer om ifall vi inte haft den för man kör både en och fem onödiga maskiner men det är så skööööönt. 

Så. Allt för nu. Livet rullar, de mest spännande på senaste har nog varit tvättmaskinskatastrofen. Imorgon ska jag hämta Joy från flyget och livet kan återgå till sin vanliga form när jag har någon att fördriva dagarna med. Finfint!

Hej bloggis

Att jag äger en blogg kom på tal igår. Kom och tänka på hur pinsamt det känns att folk klickar in här och den är varken uppdaterad i innehåll eller utseende. Ska försöka göra någonting åt det men precis som allt annat jag tänker att jag ska göra så kommer väl det här också att skjutas upp. Mina intressen finns rätt långt ner på prioriteringslistan, nånstans i slutet på den. Men så småningom finns det väl tid och energi till det.

Alldeles strax är det dags att återgå till vardagen för oss. Rickards semester är slut, han börjar jobba imorgon men har möte på jobbet idag så det blir en liten smygstart på det här med vardagsliv. Tråkigt att återgå till vardagen, Rickard jobbar och nästa vecka har jag två kursstarter i skolan. Skittråkigt samtidigt som det ska bli lite skönt, försöka få lite rutin. Känner stundtals att jag håller på att bli knäpp utan rutiner och ordning. Så på ett sätt känns fyra veckors semester som en kort tid, man hade velat hinna mer när Rickard är hemma men samtidigt så är fyra veckor ganska lagom.

Så hej vardag! Och hej bloggen!

Sommar och sol, var?

Inte är det då här den håller till sommaren. Varit varmt och kletigt men ingen sol eller sommarkänsla. Idag regnar det, känns nästan som minus grader och blåser storm. 

Livet som fru rullar på! Eller förra veckan har det mer hackat fram, skitvecka. Och den inkräktar på den här veckan med.

Började med att Caspian fick feber men inte mer med han, var pigg och glad även fast den tog sig upp över 39 grader. Sen var det min tur att få bacillerna, kliade lite i halsen men inte mer med det. På onsdag fick vi besök av Elin, Tobbe och lilla Ida. Vi åt middag tillsammans och väldigt spontant slutade de med att vi åkte med hem till dom. Sov över natten, vaknade lite hes men annars inget. Vi var på IKEA och åkte hem sen. 

(Så nu ser det för övrigt ut som de bor ett barn hemma hos oss när vi äntligen tog oss iväg för att köpa förvaring åt leksakerna.)

Fredagmorgon vaknade jag när Rickard började göra sig klar för att åka till jobbet och jag kan inte prata. Kan inte få fram ett ljud! Får panik, huuur ska jag kunna vara hemma själv med Caspian om jag inte kan prata?? Haha… Lyckas ringa till mamma och få fram några ord så åker till dom så någon kan prata med Caspian åt mig. 

Rickard jobbade fredag till söndag, 10-11 timmars turer så jag pendlade till mamma och pappa hela helgen. Trots att jag varit där och fått vila så är förkylningen fortfarande en pain in the ass. Bara blivit värre så fort det börjat lätta lite. Nu är jag inte hes men då gör det ont i halsen istället. Så less. 

Hade velat göra så mycket annat än sitta inne. Nu är vi i stugan och andra hittar på saker medan jag sitter inne med mitt te. Suger men jag har verkligen ingen lust att bli ännu sjukare. Blir ju inte bättre av att de är skitväder, dörren alltid står öppen och husvagnen är svinkallt i mellan åt men de blir väl inte sämre nu hoppas jag.  

Känns som jag kommer vara sjuk för alltid. Som att nån liten sate har bosatt sig på stämbanden och inte tänker flytta.

Igår var det fint, så vi fick se lite annat än regn ändå.

Äkta makar

160616 – Vår bröllopsdag!

061616_9
Vi har länge tänkt att vi vill gifta oss när vi får barn, det är ändå något speciellt att hela familjen har samma efternamn. Det tycker åtminstone jag och det är ju det som räknas. Så nu i samband med dopet gifte oss och jag byter efternamn. Vi ville inte slå ihop bröllop och dop, vi ville att lördagen skulle vara Caspians dag. Torsdagen 16 juni blev vår dag.

Vi är glada för alla gratulationer vi har fått och för alla som delar vår glädje!


Men det finns ju alltid någon som inte kan acceptera att man tänker olika. Vi ville inte fira och vi ville inte berätta någonting innan dopet, nu blev det inte riktigt som tänkt utan en del fick veta innan. Det är tråkigt att en del tar det personligt och börjar snacka skit om att man inte blev bjuden hit och dit, att man inte fick veta det ena och det tredje. Tanken vara att ingen skulle veta innan, vi hade inte tänkt berätta innan eller på dopet. Ingen skulle veta något innan för vi ville inte fira något nu. 

Men vi ändrade oss. Mina föräldrar var vittnen under vigseln och de ville bjuda oss på middag efteråt, till den middagen bjöd vi väldigt spontant in även Rickards föräldrar för att även han skulle kunna fira med sina föräldrar. Ett litet firande med de allra närmsta. Varken nära vänner eller syskonfamiljer. Vi vill fira med alla övriga nära och kära en annan gång – när det blir får vi se. Vi har ingen brådska och ärligt så har jag tappat lusten lite efter att en del börjar gnälla utan att ha all fakta. 

Middagen efter dopet var spontant med för de allra närmsta inom familjen, ingen planering alls utan bara en enkel middag.  Middagen efter dopet var att vi grillade tillsammans hos mina föräldrar för att slippa åka hem och laga mat. Ingenting mer med det. Ingen var inbjuden där heller. Det var mina föräldrar, min bror som grillade och våra gäster från Falun. Varför allt detta gnäll? Ingen var bjuden, middagen var inte planerad och middagen efter dopet var enbart för att vi skulle få mat i magen innan vi åkte hem. Så knip igen, sluta gnäll och sluta vara så jäääävla bitter. 

Dophelg

Nu är han döpt, vår lilla Caspian Hans Åke.
Hans efter sin far och farfarsfar. Åke efter morfar.

Måste än en gång tacka alla som hjälpt till, delade dagen med oss och för alla fina presenter han fick. Särskilt glad över att mina dalkullor var uppe över helgen och hjälpte till mer än vad dom behövde! Tack kära ni. Glad att vi fick ihop det hela utan någon större katastrof. Som alltid en del saker som inte blir som man har tänkt men i det stora hela blev det en fin dag.

062016_69 062216 062216_2 062216_3

<3

060516_25
Tänka sig att den här lilla inte har funnits så himla länge men ändå minns man inte hur allting var innan han kom. Det är ju nu livet har börjat.

Hah! Här trodde man att man inte skulle bli en sån där som skriver om sin unge överallt och tapetserar sociala medier med bebisbilder hela tiden men här sitter man. I klistret. Bebisklistret. Haha, det går liksom inte att stå emot. Det är verkligen så att man har mött den vackraste personen i hela världen och bara vill dela med sig av den. Hela tiden. Ur alla vinklar. Men jag tror jag ändå lyckats hålla mig någorlunda i schack? Inte svämmar mina sociala medier över med bilder på Caspian? Eller? Hoppas inte de. Haha! Skäms nästan, ville verkligen inte bli sån.

Tillåt mig att klaga lite

Eftersom amningen fungerar hur bra som helst för mig och Caspian så har jag egentligen ingen rätt att klaga. Men det tänker jag göra ändå. För även om jag inte vill sluta amma än och jag för det mesta tycker att det är himla mysigt så känner jag ibland att det är otroligt tungt att vara låst med amningen. Att aldrig kunna åka iväg själv utan att först behöva slita ut mina stackars tuttar med en bröstpump för att se till så barnet har mat eller behöva springa hem när jag är färdig med mina ärenden för att bebisen vill ha mat och brösten är tunga.

Det finns ersättning och många kan inte alls amma – därför borde jag vara tyst och njuta. Jag kan ge mitt barn ersättning istället för att klaga. Men det vill jag inte och just nu vill jag klaga. Amning är verkligen inte lätt. Inte minst så blir man ju knäpp i huvudet av alla hormoner som virvlar runt i kroppen.

Man ska alltid vara tacksam för att det fungerar. Man ska alltid vara glad för att man kan ge sitt barn det den behöver. Man får aldrig vara ledsen över att alltid behöva vara redo. Man ska stå ut med att känna sig låst och ensam när man sitter där med ungen fasthängd i tutten. Man ska aldrig klaga över att man är låst, man ska njuta av att få vara nära och att man kan ge den näring som behövs. Man ska bara gilla läget och njuta. Och alla har lösning på ens problem – ge ersättning, delamma eller ge upp amningen helt, hur svårt är det? Ja, svårare än många tror åtminstone.

Varför pratar ingen om hur svårt det är med amning? Handlar det inte om alla praktiska saker som rätt tag, mjölkstockning, sår, blåsor, läckande bröst, griniga bebisar, påverkan av vad man äter, tillgänglighet eller andra saker så varför pratar vi inte om hur man mår och tänker då man ammar? Varför frågar alla om det går bra med amningen, om bebisen blir mätt och aldrig om hur jag som mamma mår av amningen? Allt fokus är på att barnet ska må bra av amningen, ingen undrar över hur mamman mår. Det är många gånger psykiskt påfrestande att amma. Dessa jävla hormoner är inte att leka med heller.

Det är så lustigt.

Amning är inte en dans på rosor – och vore det de så är den dansen jävligt svår, det är inte bara svårt att hänga med i stegen utan även melodin i huvudet. Kvinnor som ammar är riktiga tuffingar, oavsett om det är hel- eller delamning. Att bära ett barn i 9 månader och sedan dela med sig av sin kropp i ytterligare månader det är coolt och riktigt jävla bra gjort.

Ikväll förstår jag alla som drabbas av amningsdepression. Ikväll slits jag mellan att älska amningen och att avsky den. Om det är hormoner eller riktiga känslor är det ingen som vet men finns det någon som har svar på vad man ska göra åt det? Johorå, nästan alla. Vad gnäller jag för? Jag ska ju vara glad och tacksam. Bara le och njuta.

Kandidatexamen! Not!

Ser alla uppdateringar från bekanta som tagit examen nu. En del hade man pratat med om att vi hade 3 år framför oss och sen en kandidatexamen. Nu står ni där med era diplom och en universitetsutbildning. Vad gör jag själv? Jag sitter med en bebis och tragglar mig igenom en vuxenutbildning för att sedan fortsätta arbeta på äldreboende.

Men vet ni va? Jag är så jäkla glad att jag hoppade av.
Så tacksam och glad att jag sket i Mediedesign. Jag hade kul och träffade många intressanta människor under det året men ärligt så kommer jag fortfarande ihåg känslan av lättnad när jag gick ut genom dörrarna på skolan i Piteå för sista gången, den lättnaden slår allt det roliga där. Jag hade förväntat mig så mycket mer av utbildningen än vad jag fick, minns knappt vad jag gjorde under mitt år där mer än hatade grupparbeten. Så tråkigt för på pappret lät utbildningen verkligen som en dröm och för min del var det visst för bra för att vara sant.

Det jag ville säga var bara att jag är glad över att se alla som nu står med sina diplom i handen och ler glatt i kameran men jag är ännu gladare att jag inte är en av er. Det var nog inte meningen att jag skulle vara en utav er. Inte nu i alla fall.

Vilken bra fredag det blev

Tänk vad man kan få energi av att vara bland glada människor. Och av att vara ute bland folk.

Idag har jag varit iväg utan bebis två gånger, må låta lite men för mammahjärtat som inte är van är det mer. Men det var skönt, hade två ärenden som enbart rörde mig. Skönt att få komma ut bland folk och vara Lisa en stund, inte bara sitta hemma och vara mamma.

Först vad jag till sjukgymnasten för första gången nu efter graviditeten. Gick ju till CityRehab under graviditeten för foglossningen och på förlossningsförberedande samtal, troligen mitt klokaste val under hela den tiden. Och det känns som helt rätt val nu efteråt också. Jag har fortfarande problem efter foglossningen och förutom hjälp med det så vill jag även vill ha hjälp med att komma igång igen. Tycker det är så svårt att veta var man ska börja, hela kroppen är så annorlunda från innan graviditeten. Inte bara att den ser annorlunda ut, den känns annorlunda. Musklerna är svaga och det känns som en del försvunnit helt. Lederna gör ont och hållningen är kass.

Och jag tycker att min sjukgymnast är bäst. Hon ger så kloka råd och tips, nu fick jag tre enkla övningar att utföra i vardagslivet så ska jag tillbaka i veckan så bygger vi på träningsprogrammet. Känner mig så peppad efter att ha träffat henne igen, motiverad och glad. Är så tungt när inte kroppen orkar allt som viljan vill.

Efter jag hade varit där så skyndade jag mig hem för att ge Caspian mat innan jag travade iväg till frisören. Där fick frillan sig en omgång, både klippt och rakat. Johoru, den här gången blev det både side- och undercut. Lite försiktigt så där men jag blev så nöjd! Imorgon ryker utväxten också, ska experimentera lite och hoppas på det bästa. Som vanligt 😉

kortklippt

Sen tillbringade vi hela eftermiddagen hemma hos Rickards farföräldrar tillsammans med Joy, Jörgen & Johan. Trevligaste eftermiddagen på hela veckan så här långt. Och jag förstår verkligen inte vad jag gör uppe fortfarande, jag ska kliva upp klockan 7. Snacka om bakvänt, bebisen sover sen flera timmar och vi sitter uppe sent för att sen kliva upp tidigt. Har hört att det brukar vara tvärtom.

Superwoman gör comeback

Haha, älskar när man får riktiga powerdagar då man har hur mycket energi och ingenting kan stoppa en. Ungefär.

Idag har varit en sån dag, har kört på som en dåre och fått massvis med saker gjorda. Det hade jag verkligen inte väntat mig efter gårdagen, jisses, förutom Caspians skrikmaraton där ett tag så satt jag uppe till kl 01 med en skoluppgift (måste få klart minst 2 uppgifter i veckan för att slippa stressa ihjäl mig sista veckorna = då jag stressar redan på inför dopet) så deadlinen söndag gav jag mig fasen på att inte missa. Krigade på, la mig i sängen och skulle precis till att somna när magen tyckte det var dags att göra fruktansvärt ont så det var bara att kliva upp igen. Sen när jag kröp ner ännu en gång så gick hjärnan på högvarv, innan jag lyckats slappna av var klockan efter 02.

Imorse var jag glad över att ha en bebis som tycker om sovmorgon. Skulle ha träffat Joy men vi ställde in, istället blev det en promenad med Caspian så han somnade. Sen beslutade jag mig för att ta tag i att slänga ner vinterkläderna i förrådet. I samma veva körde jag ett varv inne i skrubben också, ut med vinterkkäder, in med sommarkläderna, ut med returpapper, upp med tvättade kläder, i med bebiskläder i byrån, sortera tvätten, tvätta sängkläder, rensa galgar, tja – ni fattar. Sen när jag skulle ner med kartongerna i förrådet så passade jag på att röja även där, upp på hyllorna, iväg med däcken, upp med krukor, iväg med fiskespön, upp med barnstol – and so on. Ungen vaknade först vid 17.30 nånting.

Sen var jag sjukt sugen på köttbullar, försökte få Rickard att laga det åt mig men han flög runt på nån jävla drake i WoW så fick minsann göra det själv. NÄ, det fick jag INTE alls de för hade vi nå jävla köttbullar eller?!?! Näääär har man inte köttbullar hemma?! Vad är det här för svenskt hem?!? Gud förbannat. Hur ofta är man sugen på köttbullar ens?

Och det var den här dagen.
Nähäru! Inte färdig där. Sen skickade jag in skoluppgiften, vi fick besök utav svärisarna och sen började jag fixa med dopgrejer. Nu senaste timmen har jag bland annat nördat ihop småskyltar att ha vid fikabrödet, är det något jag tycker är praktiskt så är det att slippa gissa vad det är för godsaker det bjuds på. Så skyltar blir det!

Skärmklipp

Men sen är det slut. Slut för idag, tack för idag. Haha, nästan, ska vika lite kläder nu sen ska jag forsla över min bebis från vagnen till sängen. Han har haft en jobbig kväll i dag med, verkar vara någon fas det här, så han somnade efter att ha blivit vaggad i vagnen. Lillhjärtat.

Sen ringer larmet nån gång vid kl 9 och vi drar iväg för en heldag hos mina föräldrar. Vi kööör, ba köööör. Hejhå!

En riktigt jävlig kväll

Vi är så bortskämda, Caspian är en väldigt, väldigt, väldigt snäll bebis. Vi har ännu inte haft en enda vaken-natt och han skriker väldigt sällan. Han kan gnälla och klaga men sällan grinig eller skrikig utan anledning.

Men ikväll har han verkligen prövat oss. Jisses, jag förstår verkligen inte hur man hittar kraft för att ta sig igenom kolik med en bebis. Ikväll skrek och grät han hysteriskt under kanske 1 timme, med pauser. Kändes som att hjärtat skulle explodera samtidigt som tålamodet rann mellan fingrarna. Det var ju en kort tid, med pauser och han gick ju att trösta till slut men herregud, hur överlever man om varje kväll är så här? Om det pågår i flera timmar och utan pauser? Jag förstår inte.

Stoooor eloge till alla föräldrar som tar sig igenom kolik, ni är verkligen superhjältar.

20160401_162053
Det känns som min lilla bebis är stor nu, han växer och utvecklas ju varje dag. Den här bilden är mer än 1 månad gammal, känns ju som nyss han var 1 månad gammal ju! På tisdag är ungen 3 månder. TRE MÅNADER!! Var har tiden tagit vägen? Men han kommer ju alltid vara min lilla plutt. Plutt-Caspian.

Hur det kan bli

Jag tänker en hel del på hur lustigt det blir, från hur man föreställer sig framtiden till hur det sedan blir i slutändan. Som det här med att få barn. Har alltid föreställt mig att graviditeten och barnafödandet skulle delas med en gammal vän. Någon jag känt länge, hade till och med en bild av vem. Men allt det där suddades ut och skrevs om för länge sen.

Istället för att bli som jag föreställde mig är nu en av de närmsta jag har en vän jag mötte för första gången för 5 månader sedan. 140 dagar för att vara exakt. Vi är på samma ställe i livet och det gör att man kommer så himla nära på så kort tid. Det gör verkligen mycket att man går igenom samma sak, graviditet och allt som följer där efter. Alltid tyckt att det är lite töntigt att mammor hänger tillsammans och blir ett crew där icke-mammor inte är välkomna, typ, men nu förstår jag. Att vara på samma ställe i livet gör verkligen mycket.

Även om det inte blir som man trott så kan det bli himla bra.
Se bara nu, det blev hur bra som helst.

20160514_125039
Här är en poetisk bild från det nuvarande livet. I lördags gjorde vi en dagsutflykt till Åselet, andades frisk luft och tittade på fiskare utan fångst. Ännu en sån där sak man checkar av från ”Första gången…”-listan. Första gången Caspian besökte Åselet – check.

VI lever och har oss

Dagarna springer förbi och än en gång har jag glömt bort att dela med mig av livet här. Det händer så mycket samtidigt som det händer så lite. För det mesta rullar dagarna bara på, Rickard jobbar, jag är mammaledig, Rickard är ledig, jag pluggar. Ungefär så rullar vi. Njuter av varje minut.

Livet med bebis går förvånansvärt bra, han sover fortfarande hela nätterna och tar gärna sovmorgon. Idag ville han lämna sängen först 12.30, inte mig emot haha! Även om jag klev upp 3 timmar innan honom.  Så jäkla lyxigt, känns som jag har semester idag.

Det här är en av dom trevligare veckorna i Rickards schema så allt känns lite lättare den här veckan, han har 4-veckors schema och varannan vecka jobbar han bara 2 dagar och varannan är han bara ledig 2 dagar. Älskar veckorna då han bara jobbar 2 dagar, dom andra veckorna går så långsamt.

Förutom att han sover bra så fungerar allt annat också väldigt bra. Nu känner vi denna lilla kille mer och har fått ordning på rutinerna så att vardagen fungerar hur bra som helst. Som om han alltid har funnits hos oss, ett sånt uttjatat uttryck men det är så. Det känns lustigt att han för 2,5 månad sedan bodde i magen och för 1 år sedan fanns han inte ens. Han har ju verkligen tagit oss med storm och vänt upp å ner på livet, på ett bra sätt. Världens bästa sätt.

älsklingar
Men ska inte ljuga och säga att allt är perfekt, har faktiskt känt mig mer irriterad under dom här 2,5 månaderna än vad jag gjort på väldigt länge. Börjar förstå vad folk pratar om när dom nämner att folk lägger sig och bryr sig för mycket. Ibland nästan så man kvävs. Allt är ju av välvilja och godhet men fifan, ibland trampas det på mina nerver att jag skulle behöva lugnande. Men å andra sidan är jag ju fullproppad i hormoner så är säkert inte alls så jobbigt som jag upplever det. Man är ju inte riktigt människa, först gravidhormoner och nu av amning.

Och nu vakna bebis så måste avsluta det här inlägget på det där lite trista sättet men vill understryka igen att i övrigt har vi det hur bra som helst! Jag älskar nya livet, livet som mamma till Caspian.

Nej, är helgen redan slut?

Har tänkt kika in här flera gånger och dela med mig av livets bravader. Men skjuter hela tiden på det så nu har det varit så många händelser jag velat dela med mig av här så jag vet inte ens vad det varit för något jag velat dela med mig av. Haha, alltid samma, måste bli bättre på att skriva direkt det är något eftersom jag nu för tiden inte själv bestämmer när nästa gång jag har tid blir. Lillchefen är rätt otydlig i sina rutiner ibland 😉

Men nu ska jag egentligen lägga alla kvällens timmar på min skoluppgift men jag är så spyless den här kursen så jag hamnade här istället. Och reflekterade just över att helgen är slut nu. Har haft en supertrevlig helg, nästan allt har varit bra. Inleddes med besök på BVC där det skrevs in i protokollet att Caspian, 2 månader 5 dagar, nästan passerat 5 kg sträcket och har adderat 7 centimeter till sin längd. Kvällen tillbringade vi hos hans farmor och farfar. Jag och barnet sov tidigt medan farsan drog iväg på äventyr halva (hela) natten. Haha, hunden njöt av att få halva sängen för sig själv.

Lördag innebar kalas för min systerdotter Cornelia som fyllt 4 år här i veckan, gofika och prinsesspaket är ju en trevlig kombo. Efter det fräste vi iväg till Jörgen och Joy där det blev middag med dom, Johan och Emelie. Grillat och krämbullar är en fin kombination det med. Vi tog oss iväg till LTU vid kl 22 och beskådade Pyroteknik sällskapets fyrverkerier.

Och den här dagen har vi tillbringat i Lantjärv hos Elin och Tobbe. Skulle nog tro att detta var en utav de sista lugna stunderna vi har tillsammans på ett par år, haha! Tänk att deras Ida blir 4 månader här snart och Caspian snart kan titulera sig 2,5 månaders. Den här gången låg dom stilla brevid varandra i babygymmet men det lär ju troligen inte hända vid nästa besök…

Det var helgen. Fullspäckad, har knappt varit hemma alls. Men tyvärr är jag alldeles för hemma nu och har slut på ursäkter, nu måste jag skriva klart den där jävla uppgiften.

Livet driver med mig

Idag landade bärsjalen i våra ägor och efter tre försök har jag nu fått lillskrutt att somna i den. Mysighetsfaktorn på det här går ju knappt att beskriva. Jag tror att jag har blivit bärsjalsfrälst!

image

Knytet blev inte perfekt men det får vi öva på. Hela grejen verkar ju åtminstone bli godkänd av chefen.

Perfekt! Då kan jag ju plugga som fasen nu när jag har båda händerna fria.

Trodde jag ja… Var som att livet hörde min plan och beslöt sig för att döda vårt internet. Så sitter utan internet med en sovande bebis.

Nämnde jag att jag använder word online? Blööööh.

Snarkningar

Ena stunden hatar man de och nästa är de mysiga. Just nu är det mysigt att ligga i sängen och höra hur alla mina tre favoriter ligger här och snarkar – man, unge och hund. Alla snarkar dom. Haha, det gör väl även jag så det snarkas en hel del från vårt sovrum om nätterna.

Men nu snarkar inte jag även om jag borde det. Vet att om 2-3 timmar vaknar Caspian och vill amma, den tiden brukar jag vara så trött att jag knappt vet vad som är upp och ner på ungen. Sen vaknar han vid klockan 6 igen och är hunrig. Sen ska vi upp ”tidigt” till bvc där Caspian ska träffa doktorn (med tidigt menas att vi ska vara där kl 09.45 påklädda, fått i oss frukost, bytt ett par blöjor och hunnit amma en del innan). Och det blir en sen kväll imorgon (för en som vanligtvis ligger i sängen kl 22) för imorgon kommer nämligen världens bästa Tina på besök! Hon landar efter klockan 22 så blir sent i säng. Kommer ju typ somna när vi väntar på flygplatsen.

Så ja, jag borde verkligen sova nu men har så mycket annat för mig. Precis när jag har varit på väg att somna har jag kommit på det ena efter det andra som jag skulle googla på eller hitta på Facebook. Slutade nyss med lite spontan nattshopping. Hoppsanhejsan, så det kan gå.

Vet inte egentligen varför jag fick för mig att blogga nu, ungefär som med allt jag har googlat på senaste timmen. Mycket trevligare att göra det än försöka hitta en skön sovställning, blir ju galen. Är det inte en hund som tar upp sängen så är det tuttar i vägen.

Haha, älskar att sova på mage, det är ju sååå skönt. Men så blev det ju besvärligt med gravidmage så längtade tills den skulle försvinna så jag skulle kunna sova så igen. Men vad händer då? Jo, tuttarna blir ju hundra gånger större av amningen och är bara i vägen när jag vill sova på mage. Aldrig är det bra 😉

Men ska tvinga mig själv att sova nu. Känns lite som kvällen före julafton när man var liten, längtar så efter att få träffa Tina igen. Inte träffats sen i höstas och längtar efter att få presentera Caspian för henne. Hon är den närmsta vännen jag har så känns som det är en stor grej att dom äntligen ska träffas. Och så saknar jag ju såklart hennes sällskap, det är bara några få dagar om året vi ses men dom är bra mycket bättre än de flesta. Så nu måste jag både sluta lyssna på snarkningar och sluta nattshoppa. God natt!

Powerwoman

Egentligen är det ju rätt töntigt att jag under dom här veckorna inte har varit cool nog att gå ut med hunden och barnvagnen samtidigt. Är ingen hemlighet att vår kära hund är rätt dålig på att gå ut på promenad, hon vill käka upp alla hundar hon möter och tycker att kopplet borde vara minst 4 meter till. Så gå en längre promenad med denna dam brukar kännas lite som ett träningspass men samtidigt är det ju så kul eftersom hon älskar att vara ute, såklart. Och känner mig ju fortfarande som en nybörjare på att få i ungen i vagnen och samtidigt komma ihåg att ta på mig båda skorna innan jag går ut så det här med hund + vagn har jag skjutit på. Skitläskigt.

Sett framför mig hur det kommer lösa hundar som Lexie vill käka upp så hon drar i sitt för henne för korta koppel så att vagnen välter – i en backe så att barnet rullar ner och till sist ramlar ner i en brunn. Och när jag ska rädd honom ramlar jag och bryter båda benen så jag blir liggande helt hjälplös. Sen kommer dom lösa hundarna och käkar på mig.

Men idag trotsade jag alla skräcktankar och tog mig ut med båda två, hund och barn. Som värsta supermorsan som aldrig gjort annat än rattat barnvagn med ena handen och plockat hundbajs med den andra. Haha, kände mig som värsta powerwoman som trotsat alla hinder i världen. När jag i själva verket tog ner vagnen, hämtade hunden, fick en 5 minuters promenad, sprang upp med hunden och sen gick jag på promenad.

Hahaha, ett steg i taget. Promenader får hon följa med på sen. Just nu är det ändå nog att lyckas hålla vagnen på vägen och inte krocka med någon.

image

image

Sen kom jag hem och upptäckte att vi fått brev till ”vårdnadshavare för Caspian”, så jäkla konstigt! Och samtidigt häftigt. Är fortfarande overkligt att vi är föräldrar på riktigt.

Mer verkligt är det att jag nu ska placera arslet i soffan och räkna ner timmarna till Rickard kommer hem. ❤