Kontakt med förlossningen

Var aldrig i kontakt med dom då jag väntade Caspian före efter 3-4 timmar med värkar. Hade hoppats på samma sak nu men nej, idag svalde jag den lilla stoltheten och slog en signal dit. Ett 4 minuters samtal med en barnmorska kan verkligen vara det man behöver.

Var till min barnmorska imorse och även den här gången hade bebis väldigt höga hjärtljud. Var ju samma sak förra gången. Nu tyckte jag själv att jag inte stressat dit och bebis rörde sig inte speciellt mycket så blev fundersam. Barnmorskan var lugn och tyckte inte att det var någon fara, hon räknade ut att 160-165 var medel vilket är okej. Men från början låg det på 180-190.

Kom hem och la mig i soffan, fortsatte fundera på det där. Och så när jag scrolla igenom alla mina mamma/gravidgrupper på Facebook så dök det upp ett inlägg av en kvinna, gravid i v 39 som låg på förlossningen pga höga hjärtljud hos sin bebis. Om dom inte lugnade sig skulle hon eventuellt få igångsättning. Hjärtljuden där låg på 160 skrev hon då jag frågade.

Sååå självklart börjar man googla lite och med Rickard bortrest så är katadtrotankarna nära till hands. Läste flera som fått noga kontroller och eventuellt ingångsättning/snitt beroende på vecka. Skrev till en preggovän som förstår varför jag inte riktigt litar på min egen barnmorska (hon har bland annat gett felaktig information tidigare vid flera tillfällen), Så hon tyckte också att ringa förlossningen kunde vara lugnande. Bara att få höra från en annan barnmorska att jag inte ska oroa mig över dom här hjärtljuden.

Och det var lugnande! Dom där 4 minuterna tog ner min egen puls en hel del, kändes bra att få höra att det är normalt och varför det kan vara så. Att hjärtljuden är höga fast bebis är lugn, fick bra information om ctg vs doppler (att med ctg får man en kurva där värdera kan sticka iväg rejält men med doppler hör man bara en bråkdel, dvs troligen prickade barnmorskan in en topp på ”kurvan” då det var högt men sedan gick ner).

Så nu känns det bättre.

Och allt annat kändes bra det här besöket hos barnmorskan imorse mot för förra gången. Måttet på hur magen växer var mycket bättre och bebis är fixerad. Vilket jag misstänkte för haft såna jävla ilningar och tryck neråt så förstod att bebis lagt sig startklar. Skönt! Enda smått negativa var urinprovet som ska följas upp.

Sen bokade vi in de sista besöken hos barnmorskan, eftersom det snart är semester för dom och så. Fick dessutom en tid efter beräknat datum, blev först lite irriterad av att ha det datumet i min kalender men nu känns det peppande. Att ha alla besök planerade ger en bra överblick av att det är slutspurt nu.

Och så fort Rickard rest klart med jobbet (den här veckan och ett dygn nästa vecka) sen ska alla husmorsknep testas. Promenader, Leos lekland, putsa fönster – allt för psyket haha! Sen att bebis kommer när den är redo, såååklart att det är så! Men känns peppande att snart inte behöva ta det lugnt för att inte starta förlossningen, nu behövs det snart inte undvikas. Idag lugnar jag mig när sammandragningarna blir jobbiga för att inte starta något men snart, snart, snart är vår efterlängtade bebis redo att vräkas.

Kände mig enorm idag, kan snart inte köra bil pga magen. Jobbigt när ens omkrets konkurrerar ut ens längd på benen…

Jäklar vad jag skriver. Har för mycket fritid, speciellt då jag är ensam hemma. Skulle kunna skriva en roman varje lyxdag (Rickard på jobb och Caspian på förskolan).

Tyskland

Ligger vaken kl 06 och vet att om en timme vaknar Caspian. Borde verkligen sova men kan inte somna om. Sa hej då till Rickard för en halvtimme sen innan han åkte till jobbet för att sedan resa utanför landets gränser.

Har ont i kroppen och tankarna snurrar en del. Jag är inte orolig för att han ska flyga. Inte orolig över att förlossningen ska starta innan han är hemma igen för det är ännu tidigt, tror inte bebis vill komma före mitten på juni. Men samtidigt så kan det ju hända. Har börjar känna en del onda sammandragningar och obehagligt tryck neråt (min gissning är att bebis är fixerad nu, alltså ligger i rätt riktigt osv nere i bäckenet) vilket dom kan göra i flera veckor.

Däremot är jag lite nervös inför besöket hos barnmorskan imorgon som Rickard missar. Eftersom kurvan hade hamnat efter förra veckan och mitt järnvärde var ganska lågt så har jag ju såklart (tyvärr) läst en del kring det och skräcken vore om det var något galet med för lite fostervattnet eller liknande som gör att de blir extra koll och att man vill ta ut bebis.

”Neeheeeru, ni får allt vänta till onsdag. Onsdag eftermiddag. Gärna kvällen. Så pappan hinner hem” Haha! Nä. Funkar ju inte. Skulle bebis behöva ut så måste den ju och det ger mig lite ont i magen. Vill såklart inte ha med någon annan är Rickard och vill inte att han ska missa en sekund av förlossningen.

Dock tror jag inte att det är någon fara egentligen utan tror att barnmorskan faktiskt mätte fel förra gången (låt oss säga att pensionären borde fortsätta bara pensionär och inte jobba….) så att allt är som det ska. Men man läser ju ändå på och låtsas vara lite beredd. Bebis är väldigt livlig och jäklar vad stark den är nu, vissa sparkar är verkligen hårda. Minns inte att Caspian sparkade lika hårt.

En annan ska som däremot borde hålla mig vaken nu är väl de faktum att jag ska orka med Caspian ensam till på onsdag (bortsett från en natt hos mina föräldrar) och där snackar vi utmaning. I fredags hade vi en riktigt tuff dag jag och han, jäklar vad vi bråkade. Han gjorde allt han inte får och min ork samt tålamod tog slut redan kl 10. Vi gick till lekparken vid lunch, där lekte han på ett hörn och jag satt med en bok i ett annat. Ingen av oss ville umgås. Men det blev bra, efter det var vi sams igen. Det behövdes bara en paus med avstånd till varandra och en tupplur på det.

Vill peka finger åt alla förstföderskor som gnäller över att dom är trötta och har ont. Jag förstår er men ni förstår inte hur enkelt det är. Första gången är en jävla dans på rosor när du bara har dig själv att ta hand om.

Okej, ville egentligen bara fördriva tiden i väntan på att Caspian ska vakna. Nu borde det bara vara en halvtimme bort innan han slår upp sina grönbruna ögon och varvar upp för dagen. Det blir en lång dag för mig idag, förhoppningsvis lyckas jag övertala herrn till en tupplur senare. Håll tummarna för mig.

Mina två graviditeter

Såklart jämför jag graviditeterna en del, även om jag gjort denna resa en gång tidigare så pendlar det mycket mellan att allt känns bekant till att allt känns nytt. Det är samma sak men en helt ny situation. Och dom här graviditeterna känns helt olika fastän dom kanske inte är det.

Första gången kändes ju alla motgångar i graviditeten som de värsta, men att vara gravid och ha ett barn att ta hand om är inte en dans på rosor. Med första barnet var jag som de flesta andra väldigt ambitiös som fotade och antecknade massor. Nu andra gången finns det varken tid eller ork till det. Med Caspian skrev jag fristående anteckningar nu har jag köpt en färdig bok man fyller i korta svar på frågor. Alltid något.

Jag letade fram mina gamla anteckningar från första graviditeten och jämförde lite med det jag har från nu. Det kommer nog bli ett jäkligt långt inlägg och för de flesta kanske rätt ointressant, men det får bli så.

Här kommer en jämförelse, graviditet nr 1 och graviditet nr 2.

Första trimestern, vecka 1-12

Graviditet nr 1
Vi fick veta att jag var gravid i vecka 4, det var ett mycket svagt sträck och vi var inte riktigt säkra på om det ens var ett positivt test. Tog ett test för att jag fick en känsla av att jag borde göra det. Rickard var på jobbet och fick se det svaga sträcket då han kom hem. Sen googlade och testade vi massor, tog flera tester några dagar i rad och ja, sträcket blev tydligare. Graviditeten var inte superplanerad men samtidigt väntad och efterlängtad.

Det var skitläskigt att väl stå där och ha det där testet i handen som det stod ”gravid 1-2 veckor” på. Ingen av våra vänner hade barn. hur skulle omgivningen reagera. Man vet inte vad de innebär att ha barn före man har det, så att stå där med det framför sig var spännande men samtidigt så läskigt.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten var mer planerad. Jag har länge velat ha ett syskon men Rickard har velat vänta, när han väl kände sig redo gick det fort. Blev gravid direkt. Kände mig dessutom gravid direkt. Tog några dagar längre innan det gick att se på test, väldigt svagt den här gången också. Men nu tog jag ett digitalt test direkt dagen efter jag fått första svaga sträcket. Det visade ”gravid 1-2 veckor” och jag överraskade Rickard med att lägga stickan med en liten body i en låda som Caspian hade fått måla på.

Graviditet nr 1
Med första barnet var det läskigt att tänka på hur våra nära och kära skulle reagera. Detta mest för att inga av våra vänner har barn och de flesta vill nog resa och annat innan dom ens börjar tänka på barn. Men vi ville inte det, de var det här vi ville. Jag hade föreställt mig många gånger hur jag skulle avslöja för mina föräldrar att jag var gravid, hur mina bästa vänner skulle få veta. Sen när jag väl stod där och var gravid tyckte jag det var skitläskigt.
För mina då två närmsta vänner var jag mer eller mindre tvungen att berätta för i vecka 7 då dom skulle bo hemma hos oss och sen skulle vi bila ner till Falun tillsammans. Och jag var såååå trött. Helt sinnessjukt trött. Så jag berättade för dom, var så nervös. Men dom blev väldigt glada, det kändes så skönt att äntligen dela hemligheten med några. Det blev lite mer verkligt då.

Resten av våra nära och kära fick vänta till vecka 12/13 med att få veta, dels för att jag var jättenervös för att berätta men också för att vi ville ordna presenter till dom. Vi hade ett foto på Lexie tillsammans med ett par babyskor vi ville trycka och ge bort till vissa och till de blivande farföräldrarna och morföräldrarna ville vi ge kaffekoppar med deras nya titlar på. Sen visade det sig såklart när vi skulle trycka fotot att det inte gick så smidigt som tänkt och muggjävlarna fanns inte i butik, så fick beställa dom. Så det dröjde lite. Men det gjorde inget för mig, jag behövde lite mer tid att samla mig. Tyckte det var jätteläskigt att berätta. Rickard längtade efter att berätta medan jag vill draaaa uuuut på det, kände mig inte alls bekväm.

Graviditet nr 2
Då den andra graviditeten var planerad och mina absolut närmsta vänner visste det, nästan så att vi räknade dagar tillsammans tills jag kunde ta ett test och se om det lyckats på första försöket. Och det gjorde det.

Så den här gången gick de flesta veta direkt, så fort Rickard hade fått veta berättade vi till de närmsta. Jag resonerar så att eftersom jag visste att de var fler än vi som skulle bli glada för den här graviditeten och om det skulle ske något olyckligt så ville jag ha deras stöd – eller åtminstone förståelse. Så jag ville att de närmsta skulle veta, hade känt att jag svek dom ifall jag blev gravid och fick missfall utan att dom visste om det. Jag visste att dom ville vara med från start och vi ville dela med oss av glädjen. Så i vecka 4-5 fick de flesta veta.

I vecka 6 berättade vi för våra föräldrar, den här gången fick dom nya muggar med sina titlar på då deras gamla var välanvända. Och Caspian fick avslöja för dom genom att ha en tröja som jag hade tryckt upp ”Caspian, storebror 2019” på i Blixten McQueen-anda.

Graviditet nr 1
Med Caspian så var första trimestern en enda stor dimma av trötthet. Jag var så fruktansvärt trött. Brukar försöka beskriva gravid-trötthet som att du är så trött att till och med andas är för ansträngande. Eftersom den här graviditeten var hemlig fick jag gott bita ihop och jobba på. Cyklade till och från jobbet, landade helt förstörd på soffan efteråt. Sov all min fritid. Jag mådde lite illa men inte alls så farligt, det värsta var tröttheten. Jag kände mig trygg i graviditeten, var en vecka då symtomen avtog som jag kände mig lite nojjig men det gick över ganska fort.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten har sedan start kallats för helvetesgraviditeten Första trimesten var hemsk. Den var lång och den var hemsk. Jag var trött här också men inte lika trött. Däremot började illamåendet direkt, jag har än så länge (v 35 idag) inte behövt kräkas något men haft ett fruktansvärt jobbigt illamående. Kan ibland tänka att kräkas hade varit skönt, då hade illamåendet inte varit helt i onödan. Men det har de varit nu, det är många gånger jag inte kunnat äta utan fått gå och lägga mig istället då det lindrat lite. Tabletter mot illamående har inte hjälpt.

Jag fick foglossning kring v 20 med Caspian och efter graviditeten blev det ett bestående problem, så jag har haft smärta i mitt bäcken sedan 2015. Den här graviditeten började besvären förvärras redan i vecka 7. I vecka 9 började jag dessutom få ont i en handled och misstänkte direkt karpaltunnelsyndrom, var sjukskriven från jobbet och låg hemma med handen i en värmepåse. Det var de enda som lindrade, inte ens det helt. Barnmorskan trodde mig inte. I vecka 10 fick jag bekräftat att jag hade karpaltunnelsyndrom. Så sedan dess kan jag inte anstränga mina händer utan att få värk, jag kan inte sova utan att händerna domna bort och ilar. Beskrivit smärtan tidigare, det helvetet is still going strong och jag hoppas slippa detta efter förlossningen men med den här turen – inte förvånad om det blir kvar det med.

Den här graviditeten är jag trygg i mig själv men jag har varit mycket mer orolig än första gången. Den här gången vet jag vad vi går miste om ifall det händer något. Den här gången är det inte bara ett barn till mig och Rickard, den här gången är det ett syskon till den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill så gärna att allt går som det ska så att vi kan få träffa den här lilla människan vi alla tre längtar efter så mycket. Så jag har varit väldigt orolig. Och min oro samt att jag mådde så dåligt i början gjorde att vi bokade ett privat ultraljud i vecka 10. Jag ville veta att allt såg okej ut och om det var en eller två bebisar, lite för att det skulle kunnat förklarat mitt mående.

Så i vecka 10 hälsade vi på bebis första gången, en liten krabat som sparkade på med ett tickande hjärta. Ultraljudet var över på 5 minuter men lättnaden var så stor. 30 mil enkel väg, 5 minuter, 3 suddiga bilder och 800 kr fattigare. Men hjärtat så mycket rikare.

Andra trimestern, vecka 13-27

Graviditet nr 1
Nu var inte graviditeten någon hemlighet längre och det blir mer och mer verkligt. Minns att jag till och med tog tester ganska långt in i graviditeten bara för att försäkra mig om att det inte var någon dröm utan att jag verkligen var gravid. För då tröttheten avtog hade jag inte så många symtom. Var fortsatt trygg i mig själv och graviditeten, hade en vecka då jag var väldigt orolig efter att ha haft en liten blödning men det var bara en normal blödning som kan uppstå. Men det satte såklart igång hela katastrofkarusellen i huvudet.

Magen började synas i vecka 17 och jag berättar för mina kollegor då. Jag börjar även känna bebisens rörelser i vecka 17, små lätta sparkar. I vecka 18 köpte vi barnvagnen då den vi ville ha var på kampanjpris. I vecka 19 hade vi rutinultraljud. Det var skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Längtade efter att få se att det verkligen fanns någon i magen men samtidigt livrädd för att någon skulle vara fel. Hade inte ens tänkt på att något kunde vara fel före strax innan vi skulle in på undersökningen. Vi fick flyttat vårt datum, från 25 februari till 3 mars. En flyttning som vi inte trodde på eftersom jag tagit positivt test så tidigt. (Sen kom han 24 februari så vi hade rätt hela tiden). I vecka 20 kom den berömda foglossningen, det blir jobbigare att arbeta och kring vecka 24 syns bebisen sparkar utanpå magen.

Graviditet nr 2
Magen har avslöjat graviditeten redan sedan vecka 7-8 för den som tittat noga då jag blev väldigt svullen. Kring vecka 14 syns det att det är en bebismage. I den andra trimestern lever jag på hoppet om att illamåendet ska ge med sig men det dröjer några veckor innan det gör de, nånstans i mitten av trimesten lättar det. Kring vecka 16 börjar jag känna rörelser men inte lika tydligt som med Caspian.

Caspian blir mer och mer intresserad av graviditeten, han pratar med magen och frågar mycket kring bebis. Han är väldigt medveten om att han ska bli storebror och att den liten bebis ska flytta in hos oss. Efter vecka 19 mår jag väldigt bra, orken är tillbaka och illamåendet mycket lättare. Jag arbetar och har väldigt kul på jobbet. Det är kämpigt att vara gravid och samtidigt hålla tempo med 3-åringen hemma. Speciellt då Rickard reser en del med jobbet och jag blir hemma ensam med barn och hund. Foglossningen blir värre. Kring vecka 26 är sömn något jag inte sett till på ett tag, jag har svårt att sova pga foglossning och karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar väldigt mycket och jag sover inte långa stunder. Är vaken mest hela nätterna. Det blir tungt att jobba.

Tredje trimestern, vecka 28-43

Graviditet nr 1
Jag vill ha närhet och sällskap i den sista trimestern. Tycker inte om att vara ensam, blir lätt nedstämd. Vecka 29 är jobbig rent psykiskt, det börjar vara sista arbetsveckorna och jag är trött. I vecka 32 slutar jag arbeta. I vecka 33 börjar sammandragningarna som kommer att pågå resten av graviditeten. Vi har köpt allt vi ska och nu väntar vi bara. Jag mår ganska bra utöver sammandragningarna, i vecka 37 springer vi på jokkmokks marknad. Sen har jag inga anteckningar från vecka 33-39 men de flöt på, vi väntade och längtade. Den 23 februari hade vi tid hos barnmorskan och hon var helt säker på att vi skulle ses på besöket 2 veckor senare, gick därifrån bitter och irriterad på henne som inte gett minsta hopp om att det snart var på gång. Sent på kvällen senare kom första värken. Som följdes av regelbundna värkar direkt.

Graviditet nr 2
Jag slutar arbeta i samband med tredje trimestern, jag behöver ledigheten. Jag sover väldigt dåligt, mår illa igen och foglossningen gör sista arbetsdagarna till riktiga utmaningar. Kroppen säger ifrån och är så tacksam för att jag tar ut min semester inför graviditetspenningen.
I vecka 30 blir jag överraskad med en babyshower och i vecka 32 åker vi till Rhodos. Nu återstår bara en lååång väntan. Jag har påbörjat vattengympa nu i vecka 34/45 och ser det som ett sätt att fördriva tiden fram till beräknat datum. Jag mår illa igen och har en hel del onda sammandragningar. Det är tungt att röra sig och gå och lägga sig är inte ens de skönt längre, det är besvärligt att hitta en bra sovställning – antingen gör händerna ont och domnar eller så gör foglossningen ont.

Siffrorna säger att det snart är dags, idag säger appen att det är 40 dagar kvar och över 85,7% passerat. Men i dagligt tal så låter 25 juni jävligt långt borta.

Förlossning

Förlossningen med Caspian gick superbra, kunde inte önskat mig en bättre förlossning med första barnet. Den tog inte för lång tid och gick inte för fort, ingenting stannade upp eller gick för snabbt. Jag är så glad över den.

För den som vill ha en sammanfattning av den: Värkarna började sent den 23 februari, började klocka dom vid midnatt och dom var regelbundna från start. Jag fick inte sova nånting den natten, vandrade runt i lägenheten, såg serier och badade. Rickard var tvungen att försöka sova för att om de avtog skulle han arbeta 12 timmar dagen efter. Men vid kl 06 åker vi in, då är jag så trött av att inte ha fått sova något. Och från det vi stiger in på förlossningen så ja, då är förlossningen igång. Det händer saker hela tiden, det är inget som stannar till något utan tiden går väldigt fort. Inget går för fort eller för långsamt. Det är en superfin vinterdag och det är så lugnt. Jag är lugn, Rickard är lugn.

Klockan 14.29 föds Caspian, 47 cm och 3065 gram. Och jag är sååå nyfiken på hur stor syskonet kommer att vara. Och vilken tid på dygnet det kommer att starta. Och hur det kommer att vara.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför förlossningen, enda jag är något rädd för det är ett eventuellt kejsarsnitt för det vill jag inte. Jag vill inte att någon skär upp min mage och ger mig ett ärr jag sedan måste ta hand om hela sommaren. Jag vill verkligen inte det.

* * *

Nu inför andra förlossningen är det mer praktiska saker som kan vara stressande att inte ha kontroll över, till exempel hur det löser sig smidigast med Caspian för att inte han ska bli påverkad. Är det kväll/natt, vem kan komma och vara med honom? Ska dom komma hit eller ska han hämtas? Är han på förskolan, vem vet var dom ska hämta honom? Hur ska han få sin packning med sig? Är Rickard på jobbet, hur ska det lösa sig? I värsta fall – Är Rickard på jobbresa, vem följer med mig och vem kan ta Caspian då? Och det här med andra barnet, hur fort kommer det att gå? Kommer man vara hemma för länge? Kommer man hinna med smärtlindring? Kommer det uppstå skador om det går för fort?

Är mest sånt praktiskt som snurrar i mitt huvud nu inför den här förlossningen. Jag är tveksam till att det kan bli lika bra som första förlossningen men hoppas ju såklart på det. Jag känner mig förberedd i mig själv men som sagt, de praktiska är ju oklart in i det sista. Vem som hämtar och är med Caspian blir ju beroende på när det drar igång så vi kan inte direkt förbereda någon eller göra upp en plan. Den enda planen jag har det är att mamma är informerad om vilka datum Rickard är bortrest nu i maj ifall att det skulle dra igång så ska hon följa, men där är det återigen – hur ska hon ta sig till sjukhuset? Hur tar jag mig till sjukhuset om jag är själv? Kör jag? Får jag skjuts? Hur beställer jag en taxi till förlossningen?

Gud, förstå huvudvärken och stressen allt det här praktiska kan ge en. Första gången var det ju bara Lexie vi behövde hjälp med och hon klarade ju sig en hel arbetsdag innan någon behövde titta till henne.

Summan av det här inlägget:
Graviditeterna är nog ganska lika men att den här andra är tyngre i och med mer illamående och dom här jävla händerna som gör ont. Och att ha en 3-åring som nu har sina sista månader av full uppmärksamhet av sina föräldrar, det är kämpigt. Försöker verkligen vara Caspians mamma till tusen procent nu under graviditeten, för snart måste han dela mig med någon annan.

Nu är jag glad att Rickard ville vänta med syskon, att Caspian kan vara med oss i det här så medveten som han är är härligt. Älskar att höra hans funderingar och förväntningar på hur livet som storebror kommer att bli. Jag är glad för att bli mamma igen men jag tror jag är gladast över att kunna göra honom till storebror.

Sista veckorna, längtan och nyfikenheten är väldigt stor. Vem är det som vi väntat på? Blir det verkligen en lillasyster som barnmorskan gissade på eller kommer Olofsson-generna att vinna och det blir en lillebror ändå? Kommer hen att vara lik Caspian?

Vem du än är, så längtar vi efter dig.

Vattengympa för flodhästar

Haha, ungefär så jag känner mig. Som en flodhäst. Föreställer mig att vi har lika charmiga kurvor just nu jag och flodhästarna.

Hursomhaver. Den briljanta idéen med att börja röra fläsket så här i slutet på evighetsgraviditeten med vattengympa påbörjades igår. Första passet av fem. Spännande.

Sista passet kommer alltså vara strax innan beräknat, får se om bebis stannar inne till dess eller inte.

Många känslor på en timme – ena stunden kändes de bra, nästa olidligt, tredje obekvämt och den fjärde kändes det som ett spinningpass.

Det är mycket förlossnings förberedande så mycket avslappningsövningar med andning som fokus, superbra – minns hur värdefullt det var att kunna slappna av under förlossningen. Sen en del pulshöjande, rena träningsövningar. Och dom gick bra, har mina fysiska krämpor som såklart gör sig påminda men ändå positiv till hur bra det kändes att faktiskt använda musklerna. Var ett tag sen sist hehehehe.

Tror det skulle vara 18 stycken i gruppen så det är många okända människor man ska dela pool med, visa sig i sin kanske minst charmiga tillstånd. Och det var aaaalldeles för mycket parövningar med okända människor för min smak. Gillar verkligen inte det. Går dit med Petra, en gammal kollega och numera vän, hon ska ha barn i början på augusti – men såklart ”ta en ny partner du inte haft innan” på. Varenda. Jävla. Övning.

Så tjafsade runt på okända människor under de flesta övningar, något jag inte uppskattar, inte minst första tillfället man ser människorna.

Men i det stora hela – så glad att jag testar detta! Det var väldigt kul och alla avslappnande övningar är så skönt nu i slutet då kroppen är spänd mest hela tiden. Ligga i varmt vatten och inte känna sig som den där flodhästen jag relaterar till var skönt.

Så nu är de bara 4 av 5 pass kvar. Jag personligen hoppas att bebis dyker upp nån gång vid pass 3 eller 4. Men är ju sällan barn lyssnar har jag lärt mig…. #livetmed3åring. Så vi får väl se.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.

Inte alltid on top

Semestern var super, tänkte slänga ihop ett inlägg om det men har behov av att klaga först. Och klaga kommer alltid i första hand, eller hur?

Vill beklaga mig över att nu börjar livet som gravid vara lite för mycket. Nu har vi kommit till de stadiet där allt är förjävla tungt. Vända sig i sängen är ett projekt som kräver både planering och återhämtning efter. Allt som landar på golvet får fan ligga kvar. Glömmer jag smöret till mackorna på bänken, ja då får de bli torra mackor. Behöver jag knyta skorna ska ärendet vara värt besväret.

Uugh. Det är tungt nu. Kände mig inte ens så här höggravid i v 37 med Caspian, idag går vi in i v 34 och veckorna som är kvar känns som en eviiiigheeeeeeeet ska jag ta och tala om. Vecka 37 med Caspian sprang vi på Jokkmokks marknad i snö och femtio minusgrader. Nu har jag redan börjat vila för att orka med personalfest med jobbet i v 37, tror bestämt de behövs 3 veckors vila inför det.

Och vet ni vilken fantastisk idé man kan gå med på då? När de känns tungt så inåt helvete? Varför inte börja gå på vattengympa?!? Johorå! På tisdag kör vi! En timmes gympa i 5 veckor! Vilken himla bra idé….. Hahaha! Till mitt försvar har jag velat gå på vattengympa redan med Caspian men inte haft någon att gå med och jag är ingen som tar mig dit ensam. Så nu är en kompis ville ha sällskap så hänger jag på, en rolig grej. Skulle de sen bli att jag inte orkar, fine, då har jag iallafall testat på det. Sen att hon är cirkus 8 veckor mindre gravid ger väl mig handikapp på övningarna? Eller hur?

Men i övrigt så rullar dagarna på. Varit hemma en vecka nu efter semestern och dom dagarna har vara smälts ihop. Varit så trött. Och ont i händerna. Like always.

Var till barnmorskan igår och det var faktiskt första gången som allt inte var perfekt. Min vikt är super, fick beröm och uppmaning att fortsätta hålla min hälsosamma diet – min barnmorska känner inte mig. Alls. Hehehe.

Men sen var mitt blodvärde ganska lågt trots järntabletter. Pulsen var högre men dom två kan höra ihop. Bebis hade ganska hög puls hen också. Sf-måttet (måttet på hur magen växer) hade planat ut rejält sen sist och hoppat ner en hel kurva. Meeen barnmorskan var inte orolig och jag själv känner att bebis har lagt sig långt nere i magen nu (det har blivit mindre tryck mot lungorna och uppe på magen) och barnmorskan kunde känna att bebis ligger med huvudet neråt. Sen är barnmorskan rätt dålig på att mäta, hon hittar aldrig rätt ytan höftar rätt bra på måtten. Så jag är inte direkt orolig, tråkigt att allt inte var på topp men vi håller ju koll. Tillbaka om 2 veckor igen, nu börjar dom tätare besöken.

Så. Nu har jag gnällt klart för stunden. Nu ska jag återgå till att göra ingenting en stund. En lång stund.

Gräsänka i mammas omsorg

Börjar nästan bli tradition det här med att flytta in hos mina föräldrar när Rickard är bortrest. Så här är vi.

Barnet tvingar mormor, morfar och moster att leka med hans bilar. Försöker dom slingra sig stirrar han dom djupt i ögonen, höjer rösten och pekar med hela handen ”du MÅSTE leka med mina bilar NU”.

Själv brer jag ut mig i soffan, försöker virka det mina händer orkar och blir bortskämd av mamma som serverar godsaker med jämna mellanrum. Stödstrumporna skaver och bebisen sparkar i revbenen. Cappe vilar med moster. Mamma styr upp påskmiddag.

Vi kom igår och skulle vara här en natt men det var lite för bekvämt här så dom blir inte av med oss så enkelt. Glad påsk på er!

Jag är inte de minsta avundsjuk på alla pimpel och skoter bilder som kväver en på sociala medier den här helgen, jag tänker inte spendera någon tid alls utomhus på hela påskhelgen. Tar igen solandet på Rhodos till helgen. Puss!

Karusellen av känslor

Att vara 3 år är inte lätt. Känslorna styr och dom svänger plötsligt, dom sliter och drar i en. Man hinner knappt reagera så har känslorna tagit över och rätt vad det är har dom ändrats.

Man talar om ”första tonåren” och trots vid 3 års ålder. Gud, om det här är förberedelser för tonåren så är jag verkligen glad att det är 10 år till dom riktiga tonåren, kanske man kan förbereda sig. Den storm som min lilla vän kastas runt i dagligen är fascinerande, frustrerande, spännande och helt fullständigt galen. Man står brevid och ser hur den lilla hjärnan och det lilla hjärtat tas över av känslor och signaler han inte alls kan kontrollera. Och man ser hur han till slut lär sig, hur han till slut förstår och hur man till slut får kontroll på sina tusentals känslor.

Fullkomlig glädje. Fruktansvärd vrede. Galen frustration. Bottenlös sorg. Allt kan inträffa inom loppet av minuter.

Det är häftigt men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft. Det är en dans med svåra steg det här livet med en 3åring. För det mesta skrattar vi tillsammans så det gör ont i magen men ibland knyter det sig till en boll som sätter sig i halsen. Att se när denna lilla människa som för det mesta nästan spricker av glädje kämpar med känslor av besvikelse, ledsamhet och oro – då brister det i mitt hjärta.

Jag önskar att du inte behövde lära dig hantera dom där tunga känslorna. Jag önskar du aldrig behövde upplevde dom. Jag önskar att jag kunde skydda dig från allt otrevligt. Jag önskar att du för alltid fick vara glad. Det är min största önskan att du får uppleva så mycket av dom fina känslorna som möjligt men jag kommer alltid hålla din hand när dom andra känslorna tar över.

Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå