Det har varit helt tyst här sedan dopet, tänkte att jag skulle skriva en liten sammanfattning om Claras första fyra månader här för nån vecka sedan då hon passerade den mållinjen men jag har inte orkat. Jag har inte orkat så speciellt mycket alls, kändes lite som luften gick ur mig efter dopet i. Vet inte om det är att den här jävla vinterns ankomst påverkar mig så eller om det bara allmänt har varit lite tufft.
För tvåbarnslivet är ju dubbelt av vad livet med ett barn var. Jag säger inte att jag är överväldigad eller överraskad, jag var förberedd på all planering som krävs och så vidare. Men man orkar ju inte alltid. Och det har varit så senaste veckorna, inte riktigt känt mig helt hundra. Allt har krävt lite extra kraft.
Föräldraledig kan vara riktigt jävla tufft. Den som jobbar gör ju sitt, behöver sin sömn och är trött efter jobbet. Men den som är föräldraledig jobbar dygnet runt, alla dagar i veckan.
Clara har dessutom varit extra mammig här under senaste utvecklingsprånget vilket inte alls varit så kul. Hon är ju mammas tjej i vanliga fall också, jag är hennes trygga punkt och det är mig hon tyr sig till – inte konstigt, det är jag som är med henne hela tiden och vi ammar. Men det har varit extra tufft när inte pappa alls kunnat avlasta, varken dag eller natt. Hon har skrikit så fort jag lämnat rummet för att gå på toa. Fått smyga förbi när jag velat ha en sekund utan henne i famnen. Sovit riktigt kasst för hon har velat amma hela nätterna.
Men nu är utvecklingssprånget över och man märker stor skillnad på henne. Hon är gladare och tryggare, pappa börjar återigen vara intressant. Storebror är en riktig höjdare, som hon strålar när han är i närheten. Hans bus och eviga låtande älskar hon.
Hon har börjat intressera sig för att ta sig fram här i världen så skulle inte vara förvånad om hon kryper eller tar sig fram på annat vis inom en snar framtid. Hon är oerhört nyfiken, la upp en bild på instagram idag med texten ”Har nog aldrig träffat en liten människa som är så nyfiken som den här är” och det är så sant. Hon missar inte mycket. Hon är intresserad av att ta på allt, smaka, kasta. Caspian var inte lika nyfiken då han var så här liten, han var så försiktig. Det är inte Clara, hon tar det hon vill ha, hon hugger tag i och tar för sig.
Idag slogs jag av att jag älskar henne så det gör ont. Senaste veckorna har jag verkligen känt hur kärleken för henne vuxit sig starkare, det är klart att den alltid funnits men ju mer hon som person växer fram desto starkare blir den. Jag älskar den här lilla bestämda, envisa, nyfikna, högljudda och busiga tjej.
Jag är så nyfiken på att få följa hennes resa, vem hon kommer bli och hur hon kommer att ta för sig. För dom är så himla olika hon och Caspian. Han som alltid varit snäll och relativt lugn i sitt sätt, han är en funderare och förhandlare. Clara verkar som sagt vara väldigt bestämd, hon vet vad hon vill och hon ska ha de då hon vill ha det. Deras relation till varandra kommer vara så kul att följa.
Det blir mycket prat om Clara och mycket bilder på henne, såklart – storebror sitter ju knappt still och märker han att man tar en bild skyndar han sig med att göra en grimas. Men Caspian är också i en härlig utveckling nu, han intresserar sig för nya saker. Just nu är bokstäver och ord väldigt kul. Han börjar intressera sig för spel och memory. Han argumenterar och förhandlar om ALLT. Han är klok och har ett jäkla minne, man får passa sig för vad man säger – han minns vad man har sagt så plötsligt har man målat in sig i ett hörn i nån diskussion och kommer inte därifrån haha!
Caspian är en försiktig kille som gärna observerar och funderar, det har han alltid varit. Det märktes inte minst idag då det var öppet hus på förskolan, han står gärna bara och observerar vad dom andra gör. Sen när han hittar någon han vill och kan då gör han det fullt ut. Då finns inga gränser. Han är modig och vågad. Men har saker han är rädd för också, hoppa från gardinstången skulle han lätt göra men hämta posten när det är mörkt ute skulle han aldrig göra.
Ja, nu vet ni det. Ville bara kika in och säga hej när jag för en gångs skull inte däckade samtidigt som barnen. Håller mig kanske vaken en hel timme till om jag har tur. Jag är ensam hemma med barnen då Rickard är på jobbresa. Jag tycker om att få vara själv med barnen, det är som att jag får bekräftat att jag är en bra mamma som lyckas ro i land vardagen helt på egen hand. Det är en prövning att få allt att gå ihop, räcka till för Caspian samtidigt som Clara mer eller mindre alltid hänger på min arm. Men jag älskar det. Älskar såklart vardagen tillsammans med Rickard mer, jag saknar honom när han är borta. Barnen saknar honom. Caspian suckade redan högt av att pappa inte kommer hem ikväll heller och då kommer vi inte se honom först om 6 dagar… Lång dagar för en liten kille.
Hur kämpigt det än kan kännas i mellan åt så älskar jag varenda minut av livet med barn. Det ger mer än det tar. Hur jävlig min dag än är, hur slut jag än känner mig så räcker ett nöjt leende från Clara och ett gulligt god natt från Caspian för att allt det där tunga ska glömmas bort helt.
Caspian är fantastisk på att säga gulliga saker. Han älskar att ge komplimanger. Han är så full av kärlek. Idag somnade han efter att ha kramat om mig ordentligt och berättat för mig hur fin jag är, att det är mysigt att sova vid mig och att det var jätteroligt att jag var till hans förskola idag på Öppet hus. Jag blir lika förvånad varje gång han slänger ur sig så fina ord, det kan vara långa utlägg om alla han tycker om eller vad som har varit bra med dagen. Det är som att han vet hur mycket det stärker mig efter en tung dag, att höra att han har det bra och att han tycker om mig. Världens bästa Cappe.
Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.
Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.
Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.
Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.
Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.
Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!
Förra inlägget var så peppigt. Det svänger fort.
Började den här veckan med besök på bvc, det blev riktigt jobbigt bara att komma dit. Desperat och helt slut. Slut på energi, slut på idéer, slut på hopp. Tårarna rann redan nån minut efter vi stängt dörren. Det är så jävla jobbigt.
Efter förra inlägget så bestämde vi oss för att satsa igen, lördag och söndag höll vi hårt på att endast erbjuda Clara nappflaska på dagtid. Allt tjat om ”hon äter då hon blir hungrig” får en att tvivla på om vi verkligen försökt. Så jag gav mig fan på att försöka igen.
På måndag syntes det redan på kruvan att vikten dippade, då av 2 dagar med flaska. Hon äter inte med flaska, den mängd hon får i sig är så löjlig. Den energin hon får i sig gör hon av med samtidigt som vi försöker få i henne.
Vi kom fram till att hålla ut och försöka vänta ut henne till på fredag. Och idag onsdag har vi fortfarande inte nått några framsteg. Hon äter inte då hon blir hungrig. Skitsamma om hon ätit 3 klunkar på 10 timmar, hon vägrar flaska.
Imorgon ger jag mitt sista tålamod till det här sen förklarar jag mig själv återigen besegrad av denna lilla dam. På fredag har vi extra koll på bvc för att se hur mycket vikten har dippat och vår sköterska vill se hur hon är med nappflaskan.
Är så tacksam över att ha världens bästa sköterska.
Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.
Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.
Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.
Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.
Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.
Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.
Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.
Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.
Caspian är med farmor och farfar i stugan i helgen, fredag till söndag. Superkul för honom! Han njuter nog till tusen av att ha all uppmärksamhet riktad mot sig. Ingen bebis som distragerar eller trötta föräldrar som inte orkar leka.
Men fyfan så tråkigt det är när han inte är hemma.
Jag brottas med dåligt samvete då jag inte har tid eller ork för att ge honom det han vill ha hela tiden. Men jag är bara människa, jag orkar inte leka med honom hela dagarna, jag orkar inte alltid lyssna på hans pratande från det han vaknar till han somnar, jag blir arg när han inte lyssnar för femtioelfte gången, jag blir frustrerad då han lever om när jag äntligen fått lillasyster att somna, jag blir ledsen när jag inte orkar med honom. Jag blir det, jag är bara en människa.
Men sånt här är guld värt, en helg där han får all uppmärksamhet och vi kan ladda tålamods-batterierna. Han har nog superkul men mamman har haft tråkigt idag, lillasyster är inte alls så jäkla festlig att umgås med. Jag har saknat mitt yrväder idag och ser fram emot att han kommer hem imorgon.
Plockade undan här en kväll då Rickard jobbade och barnen hade somnade. För många är det nog en tragisk bild när man går runt ensam och städar innan man ska lägga sig. Men slogs över hur mycket jag nöjd jag är med min tillvaro.
Just där och då kanske jag inte sätter dom här orden på det men i den stora bilden så älskar jag att plocka undan leksaker överallt i hela lägenheten, det betyder att Caspian har haft en bra dag. Att disken står kvar på bänken betyder att jag la tiden på något annat efter middagen. Lägga kuddarna och filtarna på plats i soffan känns fint samtidigt som jag vet att Caspian kommer att hoppa på dom det första han gör på morgonen.
Städa med småbarn, bebis och hund i hemmet är lite som att skotta snö i snöstorm men för min själ är det skönt. Nån minut om dagen kan det gärna få vara lite ordning, även om det endast är från barnen har somnat tills vi kliver upp dagen efter igen. Dom minuterna ger min själ lite lugn, jag blir stressad när det är rörigt kring mig men att ha ordning då jag går och lägger mig och då jag kliver upp räcker långt.
Små detaljer av det finaste som finns, vårt hem. Tänk att nu är vi fyra stycken som bor här, eller fem med Lexie. Jag älskar de.
Det blev gult. Har hunnit måla ett varv med gult i husvagnen och jag är så nöjd! Hade rejäl ångest när jag klev ut från färghandeln med en liter dyrjävla färg i en nyans som kunde bli alldeles för mycket. Rickard gillar diskreta färger så från början var gult ett big no no men till slut gav han sig och jag fick välja helt själv, vet inte om det var för att jag lyckades sälja in gul eller om han tröttnade 😉
Tänker mig att i övrigt är vi väldigt inställda på vitt, grått och svart. Och tapeten längst fram i vagnen är så liten, när fönsterlister och gardiner kommer upp igen så är det inte mycket alls av väggarna som syns. Då tror jag en klar, glad gul färg blir väldigt fint mot allt det gråa.
Gardinerna blir gråa, rullgardinerna svarta, bordet svarta och på golvet blir det en grå heltäckningsmatta. Så det gula, wow! Jag tror på det.
Men nu börjar det vara dags att packa ihop projekten och ringa runt för husvagnsplats, vilket är lite bökigt när vi är sent ute. Köper man husvagn i slutet av sommaren blir det så höhö. Men i värsta fall kommer den att stå ute i vinter, det överlever den ju.
Ikväll blev det en lugn stund med nappflaskan, vilket har hänt ungefär noll gånger tidigare. Inget skrik alls ikväll. Men då åt hon heller ingenting. Men varje gång hon inte skriker när nappflaskan kommer i närheten av munnen är en vinst. Hon satt glatt med nappen och smaskade på de dropparna som kom. Pausade någon gång och log stort till mig samtidigt som hon gurglade fram några ”ord”.
Slogs av hur små framsteg det handlar om och hur lätt hjärtat känns ikväll när det inte var en enda tår inblandad eller ett enda skrik. Men då samtidigt drack hon ingenting och med doseringssprutan fick jag bara i henne 5 ml, men – hon hade nappflaskan i munnen. Det är små framsteg men det är framsteg!
Känner mig lite lättare efter att ha skrivit av mig här, det känns kul att titta in här igen. Har massor av ork att skriva och vill dela med mig massor.
