Den här praktiken  är ju egentligen ingenting.  Det är 120 timmar på 20 dagar. Det betyder att jag kommer ha typ 360 timmar (+ 192 timmar helg) hemma med mitt lilla hjärta utöver de timmarna jag är där. Ändå känns det som om jag ska vara ifrån honom hur mycket som helst. 

Praktiken kommer gå fort. Han kommer ha det skitbra hemma med sin pappa. Men det känns faktiskt riktigt, riktigt jobbigt att ha praktik nu. På riktigt. 

Töntigt jobbigt. Skönt att ha världens bästa man som uppmuntrar och vet precis vad jag behöver höra. Hormoner åt alla håll och kanter, fyfan. Morsor är verkligen töntiga.

När en ung man lämnar lägenheten med orden ”Jag har bytt blablabla så nu fungerar tvättmaskinen igen. Tvätta på!”

Vet inte riktigt hur vi hade överlevt utan egen tvättmaskin. Älskar att ha egen tvättmaskin. Miljön hade nog tyckt mer om ifall vi inte haft den för man kör både en och fem onödiga maskiner men det är så skööööönt. 

Så. Allt för nu. Livet rullar, de mest spännande på senaste har nog varit tvättmaskinskatastrofen. Imorgon ska jag hämta Joy från flyget och livet kan återgå till sin vanliga form när jag har någon att fördriva dagarna med. Finfint!

Att jag äger en blogg kom på tal igår. Kom och tänka på hur pinsamt det känns att folk klickar in här och den är varken uppdaterad i innehåll eller utseende. Ska försöka göra någonting åt det men precis som allt annat jag tänker att jag ska göra så kommer väl det här också att skjutas upp. Mina intressen finns rätt långt ner på prioriteringslistan, nånstans i slutet på den. Men så småningom finns det väl tid och energi till det.

Alldeles strax är det dags att återgå till vardagen för oss. Rickards semester är slut, han börjar jobba imorgon men har möte på jobbet idag så det blir en liten smygstart på det här med vardagsliv. Tråkigt att återgå till vardagen, Rickard jobbar och nästa vecka har jag två kursstarter i skolan. Skittråkigt samtidigt som det ska bli lite skönt, försöka få lite rutin. Känner stundtals att jag håller på att bli knäpp utan rutiner och ordning. Så på ett sätt känns fyra veckors semester som en kort tid, man hade velat hinna mer när Rickard är hemma men samtidigt så är fyra veckor ganska lagom.

Så hej vardag! Och hej bloggen!

Inte är det då här den håller till sommaren. Varit varmt och kletigt men ingen sol eller sommarkänsla. Idag regnar det, känns nästan som minus grader och blåser storm. 

Livet som fru rullar på! Eller förra veckan har det mer hackat fram, skitvecka. Och den inkräktar på den här veckan med.

Började med att Caspian fick feber men inte mer med han, var pigg och glad även fast den tog sig upp över 39 grader. Sen var det min tur att få bacillerna, kliade lite i halsen men inte mer med det. På onsdag fick vi besök av Elin, Tobbe och lilla Ida. Vi åt middag tillsammans och väldigt spontant slutade de med att vi åkte med hem till dom. Sov över natten, vaknade lite hes men annars inget. Vi var på IKEA och åkte hem sen. 

(Så nu ser det för övrigt ut som de bor ett barn hemma hos oss när vi äntligen tog oss iväg för att köpa förvaring åt leksakerna.)

Fredagmorgon vaknade jag när Rickard började göra sig klar för att åka till jobbet och jag kan inte prata. Kan inte få fram ett ljud! Får panik, huuur ska jag kunna vara hemma själv med Caspian om jag inte kan prata?? Haha… Lyckas ringa till mamma och få fram några ord så åker till dom så någon kan prata med Caspian åt mig. 

Rickard jobbade fredag till söndag, 10-11 timmars turer så jag pendlade till mamma och pappa hela helgen. Trots att jag varit där och fått vila så är förkylningen fortfarande en pain in the ass. Bara blivit värre så fort det börjat lätta lite. Nu är jag inte hes men då gör det ont i halsen istället. Så less. 

Hade velat göra så mycket annat än sitta inne. Nu är vi i stugan och andra hittar på saker medan jag sitter inne med mitt te. Suger men jag har verkligen ingen lust att bli ännu sjukare. Blir ju inte bättre av att de är skitväder, dörren alltid står öppen och husvagnen är svinkallt i mellan åt men de blir väl inte sämre nu hoppas jag.  

Känns som jag kommer vara sjuk för alltid. Som att nån liten sate har bosatt sig på stämbanden och inte tänker flytta.

Igår var det fint, så vi fick se lite annat än regn ändå.

160616 – Vår bröllopsdag!

Vi har länge tänkt att vi vill gifta oss när vi får barn, det är ändå något speciellt att hela familjen har samma efternamn. Det tycker åtminstone jag och det är ju det som räknas. Så nu i samband med dopet gifte oss och jag byter efternamn. Vi ville inte slå ihop bröllop och dop, vi ville att lördagen skulle vara Caspians dag. Torsdagen 16 juni blev vår dag.

Vi är glada för alla gratulationer vi har fått och för alla som delar vår glädje!

Men det finns ju alltid någon som inte kan acceptera att man tänker olika. Vi ville inte fira och vi ville inte berätta någonting innan dopet, nu blev det inte riktigt som tänkt utan en del fick veta innan. Det är tråkigt att en del tar det personligt och börjar snacka skit om att man inte blev bjuden hit och dit, att man inte fick veta det ena och det tredje. Tanken vara att ingen skulle veta innan, vi hade inte tänkt berätta innan eller på dopet. Ingen skulle veta något innan för vi ville inte fira något nu. 

Men vi ändrade oss. Mina föräldrar var vittnen under vigseln och de ville bjuda oss på middag efteråt, till den middagen bjöd vi väldigt spontant in även Rickards föräldrar för att även han skulle kunna fira med sina föräldrar. Ett litet firande med de allra närmsta. Varken nära vänner eller syskonfamiljer. Vi vill fira med alla övriga nära och kära en annan gång – när det blir får vi se. Vi har ingen brådska och ärligt så har jag tappat lusten lite efter att en del börjar gnälla utan att ha all fakta. 

Middagen efter dopet var spontant med för de allra närmsta inom familjen, ingen planering alls utan bara en enkel middag.  Middagen efter dopet var att vi grillade tillsammans hos mina föräldrar för att slippa åka hem och laga mat. Ingenting mer med det. Ingen var inbjuden där heller. Det var mina föräldrar, min bror som grillade och våra gäster från Falun. Varför allt detta gnäll? Ingen var bjuden, middagen var inte planerad och middagen efter dopet var enbart för att vi skulle få mat i magen innan vi åkte hem. Så knip igen, sluta gnäll och sluta vara så jäääävla bitter. 

Tänk vad man kan få energi av att vara bland glada människor. Och av att vara ute bland folk.

Idag har jag varit iväg utan bebis två gånger, må låta lite men för mammahjärtat som inte är van är det mer. Men det var skönt, hade två ärenden som enbart rörde mig. Skönt att få komma ut bland folk och vara Lisa en stund, inte bara sitta hemma och vara mamma.

Först vad jag till sjukgymnasten för första gången nu efter graviditeten. Gick ju till CityRehab under graviditeten för foglossningen och på förlossningsförberedande samtal, troligen mitt klokaste val under hela den tiden. Och det känns som helt rätt val nu efteråt också. Jag har fortfarande problem efter foglossningen och förutom hjälp med det så vill jag även vill ha hjälp med att komma igång igen. Tycker det är så svårt att veta var man ska börja, hela kroppen är så annorlunda från innan graviditeten. Inte bara att den ser annorlunda ut, den känns annorlunda. Musklerna är svaga och det känns som en del försvunnit helt. Lederna gör ont och hållningen är kass.

Och jag tycker att min sjukgymnast är bäst. Hon ger så kloka råd och tips, nu fick jag tre enkla övningar att utföra i vardagslivet så ska jag tillbaka i veckan så bygger vi på träningsprogrammet. Känner mig så peppad efter att ha träffat henne igen, motiverad och glad. Är så tungt när inte kroppen orkar allt som viljan vill.

Efter jag hade varit där så skyndade jag mig hem för att ge Caspian mat innan jag travade iväg till frisören. Där fick frillan sig en omgång, både klippt och rakat. Johoru, den här gången blev det både side- och undercut. Lite försiktigt så där men jag blev så nöjd! Imorgon ryker utväxten också, ska experimentera lite och hoppas på det bästa. Som vanligt 😉

Sen tillbringade vi hela eftermiddagen hemma hos Rickards farföräldrar tillsammans med Joy, Jörgen & Johan. Trevligaste eftermiddagen på hela veckan så här långt. Och jag förstår verkligen inte vad jag gör uppe fortfarande, jag ska kliva upp klockan 7. Snacka om bakvänt, bebisen sover sen flera timmar och vi sitter uppe sent för att sen kliva upp tidigt. Har hört att det brukar vara tvärtom.

Haha, älskar när man får riktiga powerdagar då man har hur mycket energi och ingenting kan stoppa en. Ungefär.

Idag har varit en sån dag, har kört på som en dåre och fått massvis med saker gjorda. Det hade jag verkligen inte väntat mig efter gårdagen, jisses, förutom Caspians skrikmaraton där ett tag så satt jag uppe till kl 01 med en skoluppgift (måste få klart minst 2 uppgifter i veckan för att slippa stressa ihjäl mig sista veckorna = då jag stressar redan på inför dopet) så deadlinen söndag gav jag mig fasen på att inte missa. Krigade på, la mig i sängen och skulle precis till att somna när magen tyckte det var dags att göra fruktansvärt ont så det var bara att kliva upp igen. Sen när jag kröp ner ännu en gång så gick hjärnan på högvarv, innan jag lyckats slappna av var klockan efter 02.

Imorse var jag glad över att ha en bebis som tycker om sovmorgon. Skulle ha träffat Joy men vi ställde in, istället blev det en promenad med Caspian så han somnade. Sen beslutade jag mig för att ta tag i att slänga ner vinterkläderna i förrådet. I samma veva körde jag ett varv inne i skrubben också, ut med vinterkkäder, in med sommarkläderna, ut med returpapper, upp med tvättade kläder, i med bebiskläder i byrån, sortera tvätten, tvätta sängkläder, rensa galgar, tja – ni fattar. Sen när jag skulle ner med kartongerna i förrådet så passade jag på att röja även där, upp på hyllorna, iväg med däcken, upp med krukor, iväg med fiskespön, upp med barnstol – and so on. Ungen vaknade först vid 17.30 nånting.

Sen var jag sjukt sugen på köttbullar, försökte få Rickard att laga det åt mig men han flög runt på nån jävla drake i WoW så fick minsann göra det själv. NÄ, det fick jag INTE alls de för hade vi nå jävla köttbullar eller?!?! Näääär har man inte köttbullar hemma?! Vad är det här för svenskt hem?!? Gud förbannat. Hur ofta är man sugen på köttbullar ens?

Och det var den här dagen.
Nähäru! Inte färdig där. Sen skickade jag in skoluppgiften, vi fick besök utav svärisarna och sen började jag fixa med dopgrejer. Nu senaste timmen har jag bland annat nördat ihop småskyltar att ha vid fikabrödet, är det något jag tycker är praktiskt så är det att slippa gissa vad det är för godsaker det bjuds på. Så skyltar blir det!

Men sen är det slut. Slut för idag, tack för idag. Haha, nästan, ska vika lite kläder nu sen ska jag forsla över min bebis från vagnen till sängen. Han har haft en jobbig kväll i dag med, verkar vara någon fas det här, så han somnade efter att ha blivit vaggad i vagnen. Lillhjärtat.

Sen ringer larmet nån gång vid kl 9 och vi drar iväg för en heldag hos mina föräldrar. Vi kööör, ba köööör. Hejhå!

Jag tänker en hel del på hur lustigt det blir, från hur man föreställer sig framtiden till hur det sedan blir i slutändan. Som det här med att få barn. Har alltid föreställt mig att graviditeten och barnafödandet skulle delas med en gammal vän. Någon jag känt länge, hade till och med en bild av vem. Men allt det där suddades ut och skrevs om för länge sen.

Istället för att bli som jag föreställde mig är nu en av de närmsta jag har en vän jag mötte för första gången för 5 månader sedan. 140 dagar för att vara exakt. Vi är på samma ställe i livet och det gör att man kommer så himla nära på så kort tid. Det gör verkligen mycket att man går igenom samma sak, graviditet och allt som följer där efter. Alltid tyckt att det är lite töntigt att mammor hänger tillsammans och blir ett crew där icke-mammor inte är välkomna, typ, men nu förstår jag. Att vara på samma ställe i livet gör verkligen mycket.

Även om det inte blir som man trott så kan det bli himla bra.
Se bara nu, det blev hur bra som helst.

Här är en poetisk bild från det nuvarande livet. I lördags gjorde vi en dagsutflykt till Åselet, andades frisk luft och tittade på fiskare utan fångst. Ännu en sån där sak man checkar av från ”Första gången…”-listan. Första gången Caspian besökte Åselet – check.

Har tänkt kika in här flera gånger och dela med mig av livets bravader. Men skjuter hela tiden på det så nu har det varit så många händelser jag velat dela med mig av här så jag vet inte ens vad det varit för något jag velat dela med mig av. Haha, alltid samma, måste bli bättre på att skriva direkt det är något eftersom jag nu för tiden inte själv bestämmer när nästa gång jag har tid blir. Lillchefen är rätt otydlig i sina rutiner ibland 😉

Men nu ska jag egentligen lägga alla kvällens timmar på min skoluppgift men jag är så spyless den här kursen så jag hamnade här istället. Och reflekterade just över att helgen är slut nu. Har haft en supertrevlig helg, nästan allt har varit bra. Inleddes med besök på BVC där det skrevs in i protokollet att Caspian, 2 månader 5 dagar, nästan passerat 5 kg sträcket och har adderat 7 centimeter till sin längd. Kvällen tillbringade vi hos hans farmor och farfar. Jag och barnet sov tidigt medan farsan drog iväg på äventyr halva (hela) natten. Haha, hunden njöt av att få halva sängen för sig själv.

Lördag innebar kalas för min systerdotter Cornelia som fyllt 4 år här i veckan, gofika och prinsesspaket är ju en trevlig kombo. Efter det fräste vi iväg till Jörgen och Joy där det blev middag med dom, Johan och Emelie. Grillat och krämbullar är en fin kombination det med. Vi tog oss iväg till LTU vid kl 22 och beskådade Pyroteknik sällskapets fyrverkerier.

Och den här dagen har vi tillbringat i Lantjärv hos Elin och Tobbe. Skulle nog tro att detta var en utav de sista lugna stunderna vi har tillsammans på ett par år, haha! Tänk att deras Ida blir 4 månader här snart och Caspian snart kan titulera sig 2,5 månaders. Den här gången låg dom stilla brevid varandra i babygymmet men det lär ju troligen inte hända vid nästa besök…

Det var helgen. Fullspäckad, har knappt varit hemma alls. Men tyvärr är jag alldeles för hemma nu och har slut på ursäkter, nu måste jag skriva klart den där jävla uppgiften.

Idag landade bärsjalen i våra ägor och efter tre försök har jag nu fått lillskrutt att somna i den. Mysighetsfaktorn på det här går ju knappt att beskriva. Jag tror att jag har blivit bärsjalsfrälst!

Knytet blev inte perfekt men det får vi öva på. Hela grejen verkar ju åtminstone bli godkänd av chefen.

Perfekt! Då kan jag ju plugga som fasen nu när jag har båda händerna fria.

Trodde jag ja… Var som att livet hörde min plan och beslöt sig för att döda vårt internet. Så sitter utan internet med en sovande bebis.

Nämnde jag att jag använder word online? Blööööh.

Ena stunden hatar man de och nästa är de mysiga. Just nu är det mysigt att ligga i sängen och höra hur alla mina tre favoriter ligger här och snarkar – man, unge och hund. Alla snarkar dom. Haha, det gör väl även jag så det snarkas en hel del från vårt sovrum om nätterna.

Men nu snarkar inte jag även om jag borde det. Vet att om 2-3 timmar vaknar Caspian och vill amma, den tiden brukar jag vara så trött att jag knappt vet vad som är upp och ner på ungen. Sen vaknar han vid klockan 6 igen och är hunrig. Sen ska vi upp ”tidigt” till bvc där Caspian ska träffa doktorn (med tidigt menas att vi ska vara där kl 09.45 påklädda, fått i oss frukost, bytt ett par blöjor och hunnit amma en del innan). Och det blir en sen kväll imorgon (för en som vanligtvis ligger i sängen kl 22) för imorgon kommer nämligen världens bästa Tina på besök! Hon landar efter klockan 22 så blir sent i säng. Kommer ju typ somna när vi väntar på flygplatsen.

Så ja, jag borde verkligen sova nu men har så mycket annat för mig. Precis när jag har varit på väg att somna har jag kommit på det ena efter det andra som jag skulle googla på eller hitta på Facebook. Slutade nyss med lite spontan nattshopping. Hoppsanhejsan, så det kan gå.

Vet inte egentligen varför jag fick för mig att blogga nu, ungefär som med allt jag har googlat på senaste timmen. Mycket trevligare att göra det än försöka hitta en skön sovställning, blir ju galen. Är det inte en hund som tar upp sängen så är det tuttar i vägen.

Haha, älskar att sova på mage, det är ju sååå skönt. Men så blev det ju besvärligt med gravidmage så längtade tills den skulle försvinna så jag skulle kunna sova så igen. Men vad händer då? Jo, tuttarna blir ju hundra gånger större av amningen och är bara i vägen när jag vill sova på mage. Aldrig är det bra 😉

Men ska tvinga mig själv att sova nu. Känns lite som kvällen före julafton när man var liten, längtar så efter att få träffa Tina igen. Inte träffats sen i höstas och längtar efter att få presentera Caspian för henne. Hon är den närmsta vännen jag har så känns som det är en stor grej att dom äntligen ska träffas. Och så saknar jag ju såklart hennes sällskap, det är bara några få dagar om året vi ses men dom är bra mycket bättre än de flesta. Så nu måste jag både sluta lyssna på snarkningar och sluta nattshoppa. God natt!

Egentligen är det ju rätt töntigt att jag under dom här veckorna inte har varit cool nog att gå ut med hunden och barnvagnen samtidigt. Är ingen hemlighet att vår kära hund är rätt dålig på att gå ut på promenad, hon vill käka upp alla hundar hon möter och tycker att kopplet borde vara minst 4 meter till. Så gå en längre promenad med denna dam brukar kännas lite som ett träningspass men samtidigt är det ju så kul eftersom hon älskar att vara ute, såklart. Och känner mig ju fortfarande som en nybörjare på att få i ungen i vagnen och samtidigt komma ihåg att ta på mig båda skorna innan jag går ut så det här med hund + vagn har jag skjutit på. Skitläskigt.

Sett framför mig hur det kommer lösa hundar som Lexie vill käka upp så hon drar i sitt för henne för korta koppel så att vagnen välter – i en backe så att barnet rullar ner och till sist ramlar ner i en brunn. Och när jag ska rädd honom ramlar jag och bryter båda benen så jag blir liggande helt hjälplös. Sen kommer dom lösa hundarna och käkar på mig.

Men idag trotsade jag alla skräcktankar och tog mig ut med båda två, hund och barn. Som värsta supermorsan som aldrig gjort annat än rattat barnvagn med ena handen och plockat hundbajs med den andra. Haha, kände mig som värsta powerwoman som trotsat alla hinder i världen. När jag i själva verket tog ner vagnen, hämtade hunden, fick en 5 minuters promenad, sprang upp med hunden och sen gick jag på promenad.

Hahaha, ett steg i taget. Promenader får hon följa med på sen. Just nu är det ändå nog att lyckas hålla vagnen på vägen och inte krocka med någon.

Sen kom jag hem och upptäckte att vi fått brev till ”vårdnadshavare för Caspian”, så jäkla konstigt! Och samtidigt häftigt. Är fortfarande overkligt att vi är föräldrar på riktigt.

Mer verkligt är det att jag nu ska placera arslet i soffan och räkna ner timmarna till Rickard kommer hem. ❤