Vattengympa för flodhästar

Haha, ungefär så jag känner mig. Som en flodhäst. Föreställer mig att vi har lika charmiga kurvor just nu jag och flodhästarna.

Hursomhaver. Den briljanta idéen med att börja röra fläsket så här i slutet på evighetsgraviditeten med vattengympa påbörjades igår. Första passet av fem. Spännande.

Sista passet kommer alltså vara strax innan beräknat, får se om bebis stannar inne till dess eller inte.

Många känslor på en timme – ena stunden kändes de bra, nästa olidligt, tredje obekvämt och den fjärde kändes det som ett spinningpass.

Det är mycket förlossnings förberedande så mycket avslappningsövningar med andning som fokus, superbra – minns hur värdefullt det var att kunna slappna av under förlossningen. Sen en del pulshöjande, rena träningsövningar. Och dom gick bra, har mina fysiska krämpor som såklart gör sig påminda men ändå positiv till hur bra det kändes att faktiskt använda musklerna. Var ett tag sen sist hehehehe.

Tror det skulle vara 18 stycken i gruppen så det är många okända människor man ska dela pool med, visa sig i sin kanske minst charmiga tillstånd. Och det var aaaalldeles för mycket parövningar med okända människor för min smak. Gillar verkligen inte det. Går dit med Petra, en gammal kollega och numera vän, hon ska ha barn i början på augusti – men såklart ”ta en ny partner du inte haft innan” på. Varenda. Jävla. Övning.

Så tjafsade runt på okända människor under de flesta övningar, något jag inte uppskattar, inte minst första tillfället man ser människorna.

Men i det stora hela – så glad att jag testar detta! Det var väldigt kul och alla avslappnande övningar är så skönt nu i slutet då kroppen är spänd mest hela tiden. Ligga i varmt vatten och inte känna sig som den där flodhästen jag relaterar till var skönt.

Så nu är de bara 4 av 5 pass kvar. Jag personligen hoppas att bebis dyker upp nån gång vid pass 3 eller 4. Men är ju sällan barn lyssnar har jag lärt mig…. #livetmed3åring. Så vi får väl se.

Rhodos 2019

Caspians första utomlandsresa. Hur stort som helst för nån som är liten.

Inför bokningen av resan velade, ändrade, funderade, researchade, velade igen, ändrade igen, funderade, räknade vi massor. Vi hade redan planer på ett syskon till Caspian och drömde om att jag skulle vara gravid nu. Vi räknade hit och dit, kollade flygbolag, jämförde resmål, kollade väderprognoser, försäkringar – Allt, allt, allt. Och sen ovanpå allt det där extra i och med eventuellt graviditet så var vi 7 personer som skulle enas om vart vi skulle.

Till slut blev det Rhodos och hotell Sunwing Kallithea Beach. Väldigt familjevänligt hotell, stort område med massor av aktiviteter. Mitt enda önskemål var ett hotell där jag skulle kunna ligga som en strandad val hela veckan och ändå känna att jag hade en bra semester. Och det hade jag. Även om vi var sju vuxna och bara ett barn så tror jag alla ändå var nöjda med hotellet, inte allt för barnsligt.

Att åka till Rhodos i slutet av april blev en hit för oss, vi hade bra väder så gott som hela veckan. Att resa sent i graviditeten var inga problem. Hemresan var jobbig men det berodde inte på själva resan utan att vi åkte mitt i natten, bussen från hotellet gick kl 03.00 och det fuckade upp mina händer totalt.

Det här jävla karpaltunnelsyndromet är ett helvete, speciellt på natten. Det är då händerna domnar bort och gör allmänt jävla ont. Att kliva upp mitt i natten då det brukar vara som värst och då även resa var hemskt. Hade ont hela dagen. Och den här värken är verkligen hemsk, jag som i vanliga fall har rätt hög smärttröskel – skulle föda ett barn i veckan eller ha foglossning resten av mitt liv om jag bara slapp karpaltunnelsmärtan. Den gnager och liksom sliter inombords, vill bara gråta och skrika rakt ut.

Det blev en bra semester och nu efteråt har det nog inte gått en dag utan att Caspian pratat om att han vill flyga flygplan tillbaka till Rhodos igen.

Han hade en supervecka och jag längtar till nästa gång vi kan ge honom en sån upplevelse. Jag är imponerad över hur lätt han är att resa med, både tidigare och nu. Vänta på flyget, timmarna på flyget, bussresa till hotellet – inga problem. Jag är så stolt. Resa med en 3-åring kan nog vara en utmaning utan dess like om hen inte är med på noterna men det var Caspian. Tack gode gud för det.

Världens bästa Caspian.

Inte alltid on top

Semestern var super, tänkte slänga ihop ett inlägg om det men har behov av att klaga först. Och klaga kommer alltid i första hand, eller hur?

Vill beklaga mig över att nu börjar livet som gravid vara lite för mycket. Nu har vi kommit till de stadiet där allt är förjävla tungt. Vända sig i sängen är ett projekt som kräver både planering och återhämtning efter. Allt som landar på golvet får fan ligga kvar. Glömmer jag smöret till mackorna på bänken, ja då får de bli torra mackor. Behöver jag knyta skorna ska ärendet vara värt besväret.

Uugh. Det är tungt nu. Kände mig inte ens så här höggravid i v 37 med Caspian, idag går vi in i v 34 och veckorna som är kvar känns som en eviiiigheeeeeeeet ska jag ta och tala om. Vecka 37 med Caspian sprang vi på Jokkmokks marknad i snö och femtio minusgrader. Nu har jag redan börjat vila för att orka med personalfest med jobbet i v 37, tror bestämt de behövs 3 veckors vila inför det.

Och vet ni vilken fantastisk idé man kan gå med på då? När de känns tungt så inåt helvete? Varför inte börja gå på vattengympa?!? Johorå! På tisdag kör vi! En timmes gympa i 5 veckor! Vilken himla bra idé….. Hahaha! Till mitt försvar har jag velat gå på vattengympa redan med Caspian men inte haft någon att gå med och jag är ingen som tar mig dit ensam. Så nu är en kompis ville ha sällskap så hänger jag på, en rolig grej. Skulle de sen bli att jag inte orkar, fine, då har jag iallafall testat på det. Sen att hon är cirkus 8 veckor mindre gravid ger väl mig handikapp på övningarna? Eller hur?

Men i övrigt så rullar dagarna på. Varit hemma en vecka nu efter semestern och dom dagarna har vara smälts ihop. Varit så trött. Och ont i händerna. Like always.

Var till barnmorskan igår och det var faktiskt första gången som allt inte var perfekt. Min vikt är super, fick beröm och uppmaning att fortsätta hålla min hälsosamma diet – min barnmorska känner inte mig. Alls. Hehehe.

Men sen var mitt blodvärde ganska lågt trots järntabletter. Pulsen var högre men dom två kan höra ihop. Bebis hade ganska hög puls hen också. Sf-måttet (måttet på hur magen växer) hade planat ut rejält sen sist och hoppat ner en hel kurva. Meeen barnmorskan var inte orolig och jag själv känner att bebis har lagt sig långt nere i magen nu (det har blivit mindre tryck mot lungorna och uppe på magen) och barnmorskan kunde känna att bebis ligger med huvudet neråt. Sen är barnmorskan rätt dålig på att mäta, hon hittar aldrig rätt ytan höftar rätt bra på måtten. Så jag är inte direkt orolig, tråkigt att allt inte var på topp men vi håller ju koll. Tillbaka om 2 veckor igen, nu börjar dom tätare besöken.

Så. Nu har jag gnällt klart för stunden. Nu ska jag återgå till att göra ingenting en stund. En lång stund.

Gräsänka i mammas omsorg

Börjar nästan bli tradition det här med att flytta in hos mina föräldrar när Rickard är bortrest. Så här är vi.

Barnet tvingar mormor, morfar och moster att leka med hans bilar. Försöker dom slingra sig stirrar han dom djupt i ögonen, höjer rösten och pekar med hela handen ”du MÅSTE leka med mina bilar NU”.

Själv brer jag ut mig i soffan, försöker virka det mina händer orkar och blir bortskämd av mamma som serverar godsaker med jämna mellanrum. Stödstrumporna skaver och bebisen sparkar i revbenen. Cappe vilar med moster. Mamma styr upp påskmiddag.

Vi kom igår och skulle vara här en natt men det var lite för bekvämt här så dom blir inte av med oss så enkelt. Glad påsk på er!

Jag är inte de minsta avundsjuk på alla pimpel och skoter bilder som kväver en på sociala medier den här helgen, jag tänker inte spendera någon tid alls utomhus på hela påskhelgen. Tar igen solandet på Rhodos till helgen. Puss!

Karusellen av känslor

Att vara 3 år är inte lätt. Känslorna styr och dom svänger plötsligt, dom sliter och drar i en. Man hinner knappt reagera så har känslorna tagit över och rätt vad det är har dom ändrats.

Man talar om ”första tonåren” och trots vid 3 års ålder. Gud, om det här är förberedelser för tonåren så är jag verkligen glad att det är 10 år till dom riktiga tonåren, kanske man kan förbereda sig. Den storm som min lilla vän kastas runt i dagligen är fascinerande, frustrerande, spännande och helt fullständigt galen. Man står brevid och ser hur den lilla hjärnan och det lilla hjärtat tas över av känslor och signaler han inte alls kan kontrollera. Och man ser hur han till slut lär sig, hur han till slut förstår och hur man till slut får kontroll på sina tusentals känslor.

Fullkomlig glädje. Fruktansvärd vrede. Galen frustration. Bottenlös sorg. Allt kan inträffa inom loppet av minuter.

Det är häftigt men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft. Det är en dans med svåra steg det här livet med en 3åring. För det mesta skrattar vi tillsammans så det gör ont i magen men ibland knyter det sig till en boll som sätter sig i halsen. Att se när denna lilla människa som för det mesta nästan spricker av glädje kämpar med känslor av besvikelse, ledsamhet och oro – då brister det i mitt hjärta.

Jag önskar att du inte behövde lära dig hantera dom där tunga känslorna. Jag önskar du aldrig behövde upplevde dom. Jag önskar att jag kunde skydda dig från allt otrevligt. Jag önskar att du för alltid fick vara glad. Det är min största önskan att du får uppleva så mycket av dom fina känslorna som möjligt men jag kommer alltid hålla din hand när dom andra känslorna tar över.

Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå

Babyshower

Efter en riktig jävla jobbig vecka var jag nog ännu mindre förberedd på en babyshower än innan. Och det har helt klart varit på topp 3 över saker jag aldrig förväntat mig att få vara med om. Men mina fina vänner överraskade mig i fredags.

Det har varit en lång vecka och fredag var en lång dag redan innan jag steg in genom dörren i Boden. Jag måste vara bland de tråkigaste i världen att överraska, tror inte jag verkade det minsta glad ut. Grät av dåligt samvete på kvällen över att jag inte alls verkade så glad som jag faktiskt blev. Överraskad och glad. Hade inte alls förväntat mig det. Att dom skulle lyckas samla ihop mina favoriter och styra upp en babyshower jag uppskattade (dvs utan lekar och annat helvete). Den var helt perfekt, det var bara jag som inte var de hähä…

Jag gillar inte överraskningar, det har varit en jävlig vecka, det var sent på eftermiddagen och jag var inställd på att jag skulle få middag. Sååå…. Kliva in genom dörren efter Leos lekland med Caspian och inse att det inte alls skulle bli nån mat…. Heh, preggo humöret var inte på topp nej.

Men dom hade pyntat så fint och styrt upp ett mysigt fika, allt i rosa. Så nu har bebis lite press på sig att verkligen vara en lillasyster och inte ha lurat oss på ultraljudet.

Största överraskningen var såklart att Tina och Lo från Falun stod där i hallen när jag klev in. Hade inte förväntat mig att se dom före i slutet av sommaren, så det var verkligen kul! Sen stannade dom hela helgen så vi fick några dagar ihop, även om jag inte varit den roligaste att umgås med. Fyfan.

Dom lyckades planera utan att jag misstänkt något. Mest kanske för att jag aldrig tänkt att nån i min närhet skulle ta sig tid att planera något sånt. Men något ska man visst ha lillasyster till! Hon hade verkligen ordnat det i min stil. Enkelt men lagom. Anade inte en babyshower men anade nånting, eventuellt en hjärnblödning hos Rickard som absolut ville städa hela förmiddagen, ville hämta varor på Willys efter kl 16, skulle ha med kameran för att ”filma i bilen inför utställningar i sommar” och han skulle absolut göra 2 kg tacos under helgen. Inte helt normalt för att vara han. Och min mor brukar inte skriva och fråga ifall vi ska komma på middag och än mindre ha en bestämd tid för det. Så jag reflekterade över att folk betedde sig konstigt men å andra sidan gör jag också de, är en dryg preggo valross för de mesta numera.

Jag hoppas dom förstod att jag blev glad på hjärtat på riktigt och eventuellt får jag skicka ut skriftliga ursäkter för att ha förstört alla deras tänkta ”suprise”-klipp från när jag öppnade dörren som världens bittraste med en son i handen som vägrade gå in genom dörren av chock. Såg alla mobiltelefoner som sänktes i ett ”neheee…..”-suckande. Förlåt!

Glad över att ha dessa människor i mitt liv. Glad över att mina barn kommer att ha så fina förebilder i sin närhet. Älskade vänner, ni är få men ni är bäst.

Det blev en jättefin helg även om jag inte alls är på topp, haft så fruktansvärt ont i händerna hela veckan och tröttheten är plågsam. Börjat må illa igen och sover jättedåligt. Helvetesgraviditeten fortsätter.

Men nu är det bara ca 70 dagar kvar tills vi får se om det är en lillasyster som gömmer sig i magen. Jag längtar så mycket efter att få hålla denna lilla människa i mina armar.

Färdig kämpat på jobbfronten

I söndags var det med blandade känslor när jag tömde mina skåp, lämnade mina pennor, slängde pennfacket i soporna, lämnade tillbaka fleecetröjan med ”Ortopeden” broderat på ryggen, spritade av den gröna ”undersköterska” skylten och lämnade tillbaka den innan jag tog med mig arbetsskorna hem.

Lättnad över att inte behöva kämpa på jobbet mer nu. Sorgligt att inte umgås mer med mina härliga kollegor och inte veta om det var mitt sist pass där någonsin eller inte. Tacksam för att jag haft en så rolig arbetsplats, hade jag inte haft det hade jag nog inte orkat kämpa så här länge.

Kändes tidigt att gå hem redan i mitten av vecka 29 men nu med facit i hand helt rätt. Har haft fruktansvärt jävla ont i händerna måndag och tisdag. Knappt kunnat använda händerna alls. Fått ha skena hela tiden, den skaver och håller handleden helt rak så man blir rätt handikappad i vad man kan göra med den på. Tagit två dagar att skriva det här inlägget för jag orkar inte ens hålla i telefonen när det är som värst.

Idag är det lite lättare men det känns i båda handlederna så fort jag gör något. Så är extra tacksam över att jag hade möjlighet att sluta jobba så här tidigt, kropp och själ behövde det. Tredje trimestern är här med buller och bång.

En graviditet delas in i tre trimestrar och man säger att den första och sista brukar påminna om varandra. Och det stämmer den här graviditeten. Allt helvete från första månaderna gör sig påminda nu så kan bara be och hoppas på att det inte blir lika tungt som det var i början.

Men nu tar vi ett litet påsklov jag och min lilla familj. Från idag och en vecka framåt är vi lediga allihopa. Förhoppningsvis kan det ladda upp batterierna en del för sen jobbar Rickard borta i fem dygn… Huugh. Men nu ser jag framemot en vecka tillsammans så får jag ta fram en katastrofplan för dom dagarna sen.

Klagomål i förväg

Såg precis ”imorgon är de fredag!!” bilder på Facebook. Yey. Ser inte framemot helgen. Jobbar min sista helg, fint att träffa kollegor en sista gång men samtidigt… Fyfan vad jag får ont i magen av att tänka på dom här 3 passen jag har kvar.

Det är så jäkla tungt att jobba nu, känns som jag gör ett uruselt jobb. Speciellt kvällarna, sitter och vilar varenda sekund som blir över. Går på toaletten 45 ggr per pass, ibland enbart för att få sitta ner lite. Händerna värker efter varje pass. Byta om är ett jävla projekt. Förra helgen åkte jag buss och att ta mig från avdelningen, ner i källaren och byta om, upp igen, ut till bussen, byta buss i stan, gå från bussen. Ångest. Vill bara gråta när jag till slut kommer hem och ska upp för trapporna.

Jaha? Vad är de här då? Ett klaga i förväg inlägg? Ja de verkar inte bättre.

Jag ser så mycket framemot nästa vecka då arbetandet är över. Få vila när jag behöver och inte känna att jag saktar ner nån annan, nackdelen med teamwork på jobbet.

Idag har jag suttit på vårdcentralen hela förmiddagen (3 timmar totalt) och gjort bort andra glukosbelastningen och ett besök till barnmorskan. Nu har vi börjat boka in dom sista besöken där man går varannan vecka även som omföderska, hittills har jag knappt varit dit, så nu känns det som att det börjar närma sig även på den fronten.

Om 20 dagar är vi på Rhodos om allt går enligt plan. Tänker ligga som en strandad val, gravid i vecka 32 och svettas med en glass i handen mest hela tiden. Det ser jag framemot nu, inte helgen.

Längtan

Caspian längtar efter att bli storebror. Mitt hjärta smälter varje gång han pratar om bebisen och vill krama magen. Han funderar så mycket just nu, som alla andra treåringar och bebisen är han så nyfiken på.

I eftermiddag var han så arg på mig och försökte bryta sig loss med alla knep han kom på, till slut körde han på ”jag vill krama bebisen” – smart drag, för han vet att mitt hjärta smälter när han gör det. Han gick från argare än argast till lugn på tre sekunder. En längre stund låg han med kinden mot magen och kände bebisen röra sig där inne. En liten stund senare sov han.

Tre år är en jobbig ålder, herregud vad mycket som händer i denna lilla människa. Trots, utbrott – som att alla känslor är utanpå och dom exploderar utan förvarning. Allt från gråt och vrede till att överösa en med kärlek. Och inför bebisens ankomst är längtan en så stor känsla hos den här blivande storebrorsan att mitt mammahjärta svämmar över.

Nu är det inte allt för länge kvar, strax slutar jag arbeta och då börjar den evighetslånga väntan som egentligen bara är ett par veckor. Tänk att om ett par veckor ska våra familj utökas från tre till fyra. Galet. Underbart.