Längtan

Caspian längtar efter att bli storebror. Mitt hjärta smälter varje gång han pratar om bebisen och vill krama magen. Han funderar så mycket just nu, som alla andra treåringar och bebisen är han så nyfiken på.

I eftermiddag var han så arg på mig och försökte bryta sig loss med alla knep han kom på, till slut körde han på ”jag vill krama bebisen” – smart drag, för han vet att mitt hjärta smälter när han gör det. Han gick från argare än argast till lugn på tre sekunder. En längre stund låg han med kinden mot magen och kände bebisen röra sig där inne. En liten stund senare sov han.

Tre år är en jobbig ålder, herregud vad mycket som händer i denna lilla människa. Trots, utbrott – som att alla känslor är utanpå och dom exploderar utan förvarning. Allt från gråt och vrede till att överösa en med kärlek. Och inför bebisens ankomst är längtan en så stor känsla hos den här blivande storebrorsan att mitt mammahjärta svämmar över.

Nu är det inte allt för länge kvar, strax slutar jag arbeta och då börjar den evighetslånga väntan som egentligen bara är ett par veckor. Tänk att om ett par veckor ska våra familj utökas från tre till fyra. Galet. Underbart.

Börjar bli redo för att bli fyra

Nu börjar alla större grejer vara ordnade inför lillasyskonet. Caspian har fått en ny säng med förvaring, vi har hämtat vår nya säng, stor byrå i hallen för plats åt två barn (två!! Fortfarande konstigt att tänka, skriva och säga två).

Skönt att allt större är ordnat. Nu under min ledighet ska det mindre ordnas och fixas. Lämnat allt mindre så jag ska ha något att göra, så får hoppas bebis inte får för sig att komma allt för tidigt. Är ju fint om liggvagnen är framgrävd ur förrådet och så innan.

Snart färdigjobbat

Precis checkat ut från jobbet för två lediga dagar. Sen har jag bara helgen och nästkommande helg kvar. 6 arbetspass innan gravid/föräldraledighet.

Det ska bli så otroligt skönt. Räknar glatt ner timmarna nu.

Men samtidigt ganska tråkigt, har så jäkla kul på jobbet och jag vet inte om det här är mina allra sista veckor här eller om vi ses igen jag och ortopeden. Min anställning avslutas under min ledighet så faktum är att jag inte har något arbete att gå tillbaka till efter min ledighet. Den känslan är sjuk.

Men räknar mig samtidigt inte till arbetslös för det, planen är att jag tar upp mina studier i januari. Läste en termin nu under hösten sen blev det för mycket med alla jäkla gravidkrämpor. Och skulle jag inte hittat någon studiemotovation så är det nog inga problem ändå, förstår inte hur undersköterskor kan bli arbetslösa. Vill man jobba finns det jobb överallt.

Bland de klokaste beslut jag tagit i mitt vuxna liv var då jag sa upp min fasta tjänst hos kommunen för ett vikariat i regionen. Varit vikarie mer än ett år nu och jag är så glad att jag tog det beslutet, hamnade på en så himla fin arbetsplats och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns lite sorgligt att säga hej då till mitt fina ortopedgäng nästa vecka.

Bitterhetssyndrom

Den här graviditeten har jag äran att inte bara plågas av foglossning från helvetet utan även något så charmigt som karpaltunnelsyndrom (länk till 1177 för den som aldrig hört om skiten).

Läser man på lite och frågar kunniga så är det en åkomma som kan uppstå i slutet av graviditet pga vätska som trycker på nerver. Men jag hade turen att få skiten redan i vecka 8 av graviditeten. Frågade barnmorskan men hon viftade bort det och trodde inte alls det när jag nämnde karpaltunnelsyndrom (skulle visa sig sen att de mesta hon säger inte stämmer med nutid men de är ett annat kapitel).

Då hade jag redan varit sjukskriven från jobbet för att min vänstra handled gjorde fruktansvärt ont. Kunde varken belasta eller böja den. Det domnade från armbågen och ut i pekfinger och tumme. Dagen efter besöket hos barnmorskan fixade jag tid hos en fysioterapeut som gjorde några enkla undersökningar, satte sig tillbaka och frågade ”vad tror du själv att det är?” så svarade jag karpaltunnelsyndrom och fick en medlidande nickning tillbaka.

Troligen något som jag skulle få så småningom då jag haft problem med handlederna till och från. Nu triggades skiten av graviditeten. Så återstod bara ca 30 veckors lidande och förhoppningsvis försvinner det efter, finns dock inga garantier och operation är lösningen om det blir kvar.

Varför känner jag för att dra den här härliga historien idag då? Jo, för att idag är en helvetes jävla dag, rent smärtmässigt i handlederna. Den här smärtan är inte som den pga foglossningen utan det här är gnagande smärta som är konstant, hela armen känns 20 kg tyngre och jag orkar knappt hålla i telefonen med en hand. Man blir bitter av gnagande smärta. Jag blir bitter av gnagande smärta.

Är hos mina föräldrar nu i några dagar så Rickard är i Stockholm, det är av ren lathet. Här får jag hjälp att roa Caspian och pappa tar ut hunden – istället för att jag ska böka mig ut med en trotsig unge och en skitnödig hund ner för trapporna på egen hand med allt helvete som graviditeten innebär.

Japp, det här är graviditeten är ett helvete på så många sätt. Och jag är bitter idag. Med dubbla handledsstöd som skaver ska jag nu äta mammas palt till middag. Något positivt finns det ändå med den här dagen, johorå.

Ska för övrigt på en föreställning ikväll. Paltkoma är bra planerat. Jag har tvingat mina handleder till att sminka mig som om de vore party, kan ju alltid låtsas. Hej och hå!

Den bortglömda graviditeten

Hört många som säger att första barnet är man duktig att fotografera, dokumentera och så vidare. Och det var jag med Caspian, fotade magen varje vecka i samma outfit i samma miljö så det gick att göra fina klipp där magen växte. Skrev dagbok varje vecka och vid speciella händelser. Noterade barnmorskans ord och värden, hjärtslag och järnvärde.

Den här gången? Haha! Knappt så jag noterar vilken vecka jag är i. Hade jag inte haft gravidappar hade jag säkert glömt när bf är också.

Det är inte att jag är obrydd men det känns inte lika viktigt. Så här i efterhand så ligger ju bara allt det där från första graviditeten och skräpar. Ska ta tag i och framkalla en fotobok från Caspians första år men det har jag inte lyckats med än. Hade deadline för det 25 juni… Haha, skämtåsido.

Det är mycket svårare att göra allt det där nu när man har ett barn, när skulle jag få till en fotografering varje vecka? Eller minnas något järnvärde från barnmorske besöken? Jag prioriterar inte det den här gången, försöker fotografera magen, det är ungefär så långt jag sträcker mig den här gången.

Idag tog jag igen ett par veckor i min köpta graviddagbok man bara kryssar och fyller i korta meningar i. Den har legat bortglömd i flera veckor, tror jag fick gå tillbaka 10 veckor och försöka minnas hur det varit.

Men imorgon är jag i vecka 27, full koll på det. Just nu. I går var det 99 dagar kvar. För alla som är och varit gravida så vet man att det är milstolpe det där med komma under 100 dagar. Det känns så nära men ändå så långt borta.

Sådärja, nu börjar de väl bli nå

Nu tror jag det börjar bli lite ordning, nästan förstått mig på allting. Känner mig jäkligt gammal. Skulle skriva en presentation (utifall nån ny stackare hittar hit) och fick en gnutta åldersnoja av att tänka tillbaka på att bloggandet följt med mig sen kanske… 2007? Kan det varit då jag skaffa den först bloggen? Det är 12 år sen mina vänner! TOLV ÅR! Hör ni hur länge det är? Känns ju som det var nyss jag var 12 år gammal själv.

Jag har tänkt ta upp bloggandet en tid nu och när jag väl tänkte ta tag i det så hade bloggen kraschat. Eller temat hade låst sig. Eller nånting. Kom inte åt den och enklast var att bara radera allting.

Och det känns bra. Jag har tröttnat på sociala medier, vill ha tillbaka mitt egna lilla space. Speciellt nu då jag är gravid igen så finns det tusentals grejer man vill tjata, skryta, fundera och gnälla över men känns inte som sociala medier är mitt ställe för de. Så då dammar jag av bloggen igen.

Det lär bli en hel del vardagsgnäll, graviditetskrämpor, bebisbilder, djupa funderingar och allt annat oplanerat man kan slänga ihop i ord när man är frustrerad.

Nytt men gammalt

Kommer att återuppta bloggandet, den gamla bloggen kraschade och det var ett tag sedan jag var här och fixade. Så återkommer när jag lyckats få ihop nån form av utseende – och förstått mig på hur man gör inlägg, för herrejävlar vad uppdaterat det här var. Känner mig gammal.

Men på återseende! Snart tillbaka.