Det har varit helt tyst här sedan dopet, tänkte att jag skulle skriva en liten sammanfattning om Claras första fyra månader här för nån vecka sedan då hon passerade den mållinjen men jag har inte orkat. Jag har inte orkat så speciellt mycket alls, kändes lite som luften gick ur mig efter dopet i. Vet inte om det är att den här jävla vinterns ankomst påverkar mig så eller om det bara allmänt har varit lite tufft.
För tvåbarnslivet är ju dubbelt av vad livet med ett barn var. Jag säger inte att jag är överväldigad eller överraskad, jag var förberedd på all planering som krävs och så vidare. Men man orkar ju inte alltid. Och det har varit så senaste veckorna, inte riktigt känt mig helt hundra. Allt har krävt lite extra kraft.
Föräldraledig kan vara riktigt jävla tufft. Den som jobbar gör ju sitt, behöver sin sömn och är trött efter jobbet. Men den som är föräldraledig jobbar dygnet runt, alla dagar i veckan.
Clara har dessutom varit extra mammig här under senaste utvecklingsprånget vilket inte alls varit så kul. Hon är ju mammas tjej i vanliga fall också, jag är hennes trygga punkt och det är mig hon tyr sig till – inte konstigt, det är jag som är med henne hela tiden och vi ammar. Men det har varit extra tufft när inte pappa alls kunnat avlasta, varken dag eller natt. Hon har skrikit så fort jag lämnat rummet för att gå på toa. Fått smyga förbi när jag velat ha en sekund utan henne i famnen. Sovit riktigt kasst för hon har velat amma hela nätterna.
Men nu är utvecklingssprånget över och man märker stor skillnad på henne. Hon är gladare och tryggare, pappa börjar återigen vara intressant. Storebror är en riktig höjdare, som hon strålar när han är i närheten. Hans bus och eviga låtande älskar hon.
Hon har börjat intressera sig för att ta sig fram här i världen så skulle inte vara förvånad om hon kryper eller tar sig fram på annat vis inom en snar framtid. Hon är oerhört nyfiken, la upp en bild på instagram idag med texten ”Har nog aldrig träffat en liten människa som är så nyfiken som den här är” och det är så sant. Hon missar inte mycket. Hon är intresserad av att ta på allt, smaka, kasta. Caspian var inte lika nyfiken då han var så här liten, han var så försiktig. Det är inte Clara, hon tar det hon vill ha, hon hugger tag i och tar för sig.
Idag slogs jag av att jag älskar henne så det gör ont. Senaste veckorna har jag verkligen känt hur kärleken för henne vuxit sig starkare, det är klart att den alltid funnits men ju mer hon som person växer fram desto starkare blir den. Jag älskar den här lilla bestämda, envisa, nyfikna, högljudda och busiga tjej.
Jag är så nyfiken på att få följa hennes resa, vem hon kommer bli och hur hon kommer att ta för sig. För dom är så himla olika hon och Caspian. Han som alltid varit snäll och relativt lugn i sitt sätt, han är en funderare och förhandlare. Clara verkar som sagt vara väldigt bestämd, hon vet vad hon vill och hon ska ha de då hon vill ha det. Deras relation till varandra kommer vara så kul att följa.
Det blir mycket prat om Clara och mycket bilder på henne, såklart – storebror sitter ju knappt still och märker han att man tar en bild skyndar han sig med att göra en grimas. Men Caspian är också i en härlig utveckling nu, han intresserar sig för nya saker. Just nu är bokstäver och ord väldigt kul. Han börjar intressera sig för spel och memory. Han argumenterar och förhandlar om ALLT. Han är klok och har ett jäkla minne, man får passa sig för vad man säger – han minns vad man har sagt så plötsligt har man målat in sig i ett hörn i nån diskussion och kommer inte därifrån haha!
Caspian är en försiktig kille som gärna observerar och funderar, det har han alltid varit. Det märktes inte minst idag då det var öppet hus på förskolan, han står gärna bara och observerar vad dom andra gör. Sen när han hittar någon han vill och kan då gör han det fullt ut. Då finns inga gränser. Han är modig och vågad. Men har saker han är rädd för också, hoppa från gardinstången skulle han lätt göra men hämta posten när det är mörkt ute skulle han aldrig göra.
Ja, nu vet ni det. Ville bara kika in och säga hej när jag för en gångs skull inte däckade samtidigt som barnen. Håller mig kanske vaken en hel timme till om jag har tur. Jag är ensam hemma med barnen då Rickard är på jobbresa. Jag tycker om att få vara själv med barnen, det är som att jag får bekräftat att jag är en bra mamma som lyckas ro i land vardagen helt på egen hand. Det är en prövning att få allt att gå ihop, räcka till för Caspian samtidigt som Clara mer eller mindre alltid hänger på min arm. Men jag älskar det. Älskar såklart vardagen tillsammans med Rickard mer, jag saknar honom när han är borta. Barnen saknar honom. Caspian suckade redan högt av att pappa inte kommer hem ikväll heller och då kommer vi inte se honom först om 6 dagar… Lång dagar för en liten kille.
Hur kämpigt det än kan kännas i mellan åt så älskar jag varenda minut av livet med barn. Det ger mer än det tar. Hur jävlig min dag än är, hur slut jag än känner mig så räcker ett nöjt leende från Clara och ett gulligt god natt från Caspian för att allt det där tunga ska glömmas bort helt.
Caspian är fantastisk på att säga gulliga saker. Han älskar att ge komplimanger. Han är så full av kärlek. Idag somnade han efter att ha kramat om mig ordentligt och berättat för mig hur fin jag är, att det är mysigt att sova vid mig och att det var jätteroligt att jag var till hans förskola idag på Öppet hus. Jag blir lika förvånad varje gång han slänger ur sig så fina ord, det kan vara långa utlägg om alla han tycker om eller vad som har varit bra med dagen. Det är som att han vet hur mycket det stärker mig efter en tung dag, att höra att han har det bra och att han tycker om mig. Världens bästa Cappe.
Jag hade inte lagt ner särskilt mycket tid på förberedelser inför Claras dop men med dom små detaljer jag ordnat och en jäkla massa flyt blev det en himla fin dag.
Hon blev såklart trött precis innan själva dop ceremonin skulle börja så hon skrek med sin högsta ton så jag vet inte riktigt om någon kunde höra några kyrkklockor.
Men hon älskade all uppmärksamhet hon fick innan och det där med vatten på huvudet var himla festligt. Hon somnade under sista psalmen och därmed blev det inga dopbilder mer än en med prästen.
Lite tråkigt att inte ha som vid Caspians dop då vi har bilder på alla kusiner tillsammans, min familj samlad, Rickards familj osv men det var inte läge den här gången. Man väcker inte Clara för att ta några foton då hon väl hittar ro bland en massa människor. Det tror och hoppas jag alla förstod oss i.
Hade hjälp av alla våra fina som tog hand om disken och städning mm. Jag kände mig ganska off mot slutet och är lite ledsen över att minnena redan är ganska dimmiga. Kommer knappt ihåg vem som gav vilka presenter, jag hann inte prata med nästan nån och jag fikade ingenting själv. Kände mig off och stressad. Trots all hjälp. Men när vi la oss för kvällen sen var jag helt slut och fick feber, så det var väl den som spökade.
Hade en fantastisk fin helg i sig, älskar varenda minut då jag och Tina befinner oss i samma landskap. Behövde få tanka hjärtat lite med hennes närvaro. Så glad att det bara är fem veckor mellan vi ses nu under hösten, så här tätt har vi nog aldrig setts under våra 11 år. Älskar!
Förra inlägget var så peppigt. Det svänger fort.
Började den här veckan med besök på bvc, det blev riktigt jobbigt bara att komma dit. Desperat och helt slut. Slut på energi, slut på idéer, slut på hopp. Tårarna rann redan nån minut efter vi stängt dörren. Det är så jävla jobbigt.
Efter förra inlägget så bestämde vi oss för att satsa igen, lördag och söndag höll vi hårt på att endast erbjuda Clara nappflaska på dagtid. Allt tjat om ”hon äter då hon blir hungrig” får en att tvivla på om vi verkligen försökt. Så jag gav mig fan på att försöka igen.
På måndag syntes det redan på kruvan att vikten dippade, då av 2 dagar med flaska. Hon äter inte med flaska, den mängd hon får i sig är så löjlig. Den energin hon får i sig gör hon av med samtidigt som vi försöker få i henne.
Vi kom fram till att hålla ut och försöka vänta ut henne till på fredag. Och idag onsdag har vi fortfarande inte nått några framsteg. Hon äter inte då hon blir hungrig. Skitsamma om hon ätit 3 klunkar på 10 timmar, hon vägrar flaska.
Imorgon ger jag mitt sista tålamod till det här sen förklarar jag mig själv återigen besegrad av denna lilla dam. På fredag har vi extra koll på bvc för att se hur mycket vikten har dippat och vår sköterska vill se hur hon är med nappflaskan.
Är så tacksam över att ha världens bästa sköterska.
Caspian är med farmor och farfar i stugan i helgen, fredag till söndag. Superkul för honom! Han njuter nog till tusen av att ha all uppmärksamhet riktad mot sig. Ingen bebis som distragerar eller trötta föräldrar som inte orkar leka.
Men fyfan så tråkigt det är när han inte är hemma.
Jag brottas med dåligt samvete då jag inte har tid eller ork för att ge honom det han vill ha hela tiden. Men jag är bara människa, jag orkar inte leka med honom hela dagarna, jag orkar inte alltid lyssna på hans pratande från det han vaknar till han somnar, jag blir arg när han inte lyssnar för femtioelfte gången, jag blir frustrerad då han lever om när jag äntligen fått lillasyster att somna, jag blir ledsen när jag inte orkar med honom. Jag blir det, jag är bara en människa.
Men sånt här är guld värt, en helg där han får all uppmärksamhet och vi kan ladda tålamods-batterierna. Han har nog superkul men mamman har haft tråkigt idag, lillasyster är inte alls så jäkla festlig att umgås med. Jag har saknat mitt yrväder idag och ser fram emot att han kommer hem imorgon.
Ikväll blev det en lugn stund med nappflaskan, vilket har hänt ungefär noll gånger tidigare. Inget skrik alls ikväll. Men då åt hon heller ingenting. Men varje gång hon inte skriker när nappflaskan kommer i närheten av munnen är en vinst. Hon satt glatt med nappen och smaskade på de dropparna som kom. Pausade någon gång och log stort till mig samtidigt som hon gurglade fram några ”ord”.
Slogs av hur små framsteg det handlar om och hur lätt hjärtat känns ikväll när det inte var en enda tår inblandad eller ett enda skrik. Men då samtidigt drack hon ingenting och med doseringssprutan fick jag bara i henne 5 ml, men – hon hade nappflaskan i munnen. Det är små framsteg men det är framsteg!
Känner mig lite lättare efter att ha skrivit av mig här, det känns kul att titta in här igen. Har massor av ork att skriva och vill dela med mig massor.
Att hålla fast sin lilla bebis fast hon vrider sig med all styrka hon har för att slippa undan och sedan tvinga i henne något hon absolut inte vill ha. Hon visar med varenda signal hon har att hon inte vill. Hon har panik i blicken och skriker så att hon får andnöd av att hon missar att svälja. Tårarna sprutar och hon blir blöt av svett, till slut har hon skrikit sig hes. Det är en mardröm varje gång vi tvingar oss på henne med den där förbannade mjölkersättningen. Jag får så ont i magen. Mitt hjärta går sönder.
Att amning kan vara svårt har jag läst massor om men att det kan vara lika svårt åt andra hållet, att få barnet att ta nappflaska blev en chock. Trodde alla barn tog flaska till slut. Men ingen modell av flaska fungerar, var sig det är med bröstmjök eller ersättning. Det går fortfarande åt helvete och varje försök som misslyckas tynger mig mer och mer.
Inatt har vi sovit skit så ikväll tvingade jag på henne 15 ml ersättning innan hon somnade för natten i hopp om att extra mättnad ska ge mer ro för natten. Det var ren panik i blicken och tårar från både henne och mig. Det är så jävla jobbigt. Om hon bara kunde förstå varför. Jag önskar så att hon förstod att vi inte vill henne ont, för hennes blick säger att vi gör henne illa vid varje försök. Jag önskar så att hon förstod.
Och jag önskar att andra också förstod utan att jag behöver säga något. Det är så svårt. Känns som att jag inte har någon rätt att må dåligt över det här, för det är så många som önskar att dom kunde amma. Att jag inte har någon rätt att må dåligt över ett ”lyxproblem”.
Jag önskar fler förstod mig men jag vill inte klaga. Jag är trött på att förklara. Det är av helt egoistiska skäl jag/vi vill att hon tar ersättning och det tycker jag är jobbigt. Jobbigt att vara så egoistisk att jag utsätter min älskade lilla dotter för denna panik det innebär för henne. Men jag håller fast vid att med de andningspauser det skulle innebära för mig att åtminstone få ”slippa” en eller två amningsstunder per dag skulle jag bli en bättre mamma åt både henne och hennes bror, samt en bättre fru till min man. Jag skulle behöva en paus ibland, lite återhämtning, lite distans.
Ikväll känner jag själv både panik och ångest. Dom här 3 månaderna av föräldraledighet har passerat så fort samtidigt som dom varit så långa. Jag får ångest över att de negativa fått så stort utrymme, att jag klagat och på något sätt själv ställt till det här problemet (nappflaskan) eftersom amningen fungerar. Kanske skulle jag bara hållt oss till amningen och njutit istället, kanske hade det varit bättre. Det har varit tuffa månader på flera sätt, såklart, det är inte en dans på rosor att få ett till barn. Det förväntade vi oss inte heller. Vi har varit förberedda och vi kämpar på.
Jag anar en panik inombords över att tiden går så fort. Min föräldraledighet var tänkt att ta slut i januari då jag med Caspian upplevde det väldigt jobbigt att vara hemma länge. Men här och nu får jag ont i magen över att min ledighet snart skulle vara över, jag har rent mentalt inte hängt med. Jag har inte riktigt bearbetat det hela med att bli tvåbarnsmamma än. Jag har inte känt mig redo att börja träna något än vilket gör att jag har fruktansvärt ont i kroppen, mitt bäcken hatar mig men jag finner ingen tid och ro än för att fokusera på mig själv. Allt fokus är på barnen och inte minst den där jävla nappflaskan. Jag stressar över att jag inte hunnit med mig själv än och att jag inte är redo för att lämna över ledigheten. Jag känner mig inte alls redo, januari känns så väldigt snart. Stressen är som salt i såren, det där skavsåret som hela ersättningsprojektet har skavt upp.
Caspian krävde mycket som bebis, närhet och trygghet. Han ville vara på min hud. Clara kräver mer, hon vill vara under min hud.
Clara är high need. Hon kräver extra allt. Och vad jag kämpar för att ge henne det. Jag vill inget hellre än ge henne allt och lite till men jag är bara människa, jag är en människa som ska räcka till två små människor. Och för att göra det behöver jag få chans att ladda om, jag behöver chans till paus.
Jag känner mig kluven inför att publicera så här nakna och ärliga texter, jag får dåligt samvete och oroar mig för vad folk som läser ska tycka. Folk dömer. Föräldrar dömer mest.
Oroar mig för att folk ska tycka jag är oansvarig, att jag inte ger mitt barn det de behöver, att jag är hemsk som försöker tvinga på henne ersättning, att jag inte anstränger mig nog vid försöken, att jag är för egoistisk, att jag gör ett litet problem till ett stort, att jag klagar för mycket.
Men jag publicerar ändå. Jag behöver få utlopp för dom här tankarna, att skriva har alltid varit ett sätt för mig att sortera och bearbeta mina tankar. Jag har alltid skrivit dagbok för att få lätta på trycket inombords. Skillnaden är nu att andra tar del av det. Och i slutänden spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker om mig som person eller som mamma. Men hjärnspöken är listiga ändå, dom gör mig oroliga ändå.
Jag hade kunnat skriva flera inlägg om dagen här med allt positivt i mitt liv men jag har inte samma behov av att skriva ner det. Jag har inget behov av att sätta ord på kärlek lika mycket som jag har behov av att fånga ner jobbiga, trassliga tankar och känslor. För min skull. Och kanske kan det hjälpa andra att förstå mig eller så kanske jag kan bidra till att någon annan inte känner sig ensam med liknande tankar. Vad vet jag.
Nu har jag fått ventilera lite. Och hjärtat känns lättare på en gång. För en timme sen kändes livet lite övermäktigt men just nu är jag så glad, jag har två fina barn som sover gott vid mig i sängen och jag skulle inte byta ut det här mot någonting annat. Jag är lycklig men stundvis är det väldigt tungt. Väldigt tungt.
God natt.
Jag skrev precis mitt första inlägg på en mammagrupp. Jag, Lisa, har precis skrivit ett inlägg i en mammagrupp på Facebook. Jäklar.
Trodde nog aldrig den dagen skulle komma. Kan delta i trådar och kommentera nån gång ibland (oftast inte för att jag tycker folk är idioter och föräldrar är hemska varelser) men nu blev ett ett inlägg. Satt i 15 minuter och formulerade om det men till slut klickade jag på ”publicera” innan jag kunde ändra mig.
Nu börjar kommentarerna ploppa upp och jag är löjligt nervös för vad folk kommer att skriva.
Jag skrev ett inlägg om vår kamp med den här jävla nappflaskan. Efter 10 veckor har vi fortfarande inte gjort några större framsteg. Vi har gått från totalpanik till halvpanik ungefär. Eller två tredjedels-panik.
Hon kan nu äta sig mätt då vi koppmatar henne med ersättning men det är inte protest-fritt. Vi har snart testat allt och alla nappflaskor som finns.
Så nu börjar tålamodet och hoppet ta slut. Och därför blev det ett litet rop på hjälp i mammagruppen där jag efterfrågar dom där tipsen man kanske inte ska tipsa om. För jag är beredd att testa så stort sett allt. Alla tips man kan googla fram har vi redan testat.
Clara, vår älskade lilla vän, vår lilla utmaning. En envis kämpe som inte ger upp i första taget. Eller aldrig. Vi får se.
Vår bestämda, starka, vackra och älskade lilla vän har passerat två månaders sträcket och checkade av milstolparna galant. Och jag känner verkligen att vi checkar av dom här två månaderna och klappar oss på axeln. Jag är redo att lämna de första spädbarns månaderna bakom mig.
Vid två månader har man ett mamma-samtal på bvc då hormonnivåerna i kroppen är crazy vid två månader efter förlossning. Och förra inlägget här, jaaaa.. Hormoner it is. Med Caspian var det samtalet som en liten notis, igår blev det ett ganska långt samtal.
Efter samtalet slogs jag över hur trygg jag är som mamma. Jag har koll på läget även om det ibland (för det mesta(alltid)) är en karusell som snurrar alldeles för fort. Även när jag inte har koll så har jag koll på varför jag inte har det – om nu någon alls förstod vad jag menade där, grattis.
Vad jag vill säga med det här inlägget är oklart, ville nog bara kika in och säga hej. Jag fick beröm på mamma-samtalet på bvc för att jag vågar uttrycka och reflektera. Tänker att den här bloggen nog har en del med det att göra, att här lyckas jag åtminstone få ner en rad eller två som får ner mina tankar och känslor till något man kan förstå hyfsat.