Kategori: Familjeliv

Förlossningsberättelse

Sådärja. Till slut lyckas jag få ner förlossnings berättelsen. Något en del säkert finner helt ointressant medan andra är som mig och älskar dom. Oavsett så – here we go, här kommer min andra förlossning.

Men först, wow. Föda barn är det häftigaste som finns och jag har nu haft två helt fantastiska förlossningar. Två helt olika upplevelser men så fina. Den här andra var väldigt intensiv men vilken upplevelse.

Många vill prata tid när de kommer till förlossningar, vilket i sig inte säger något om hur förlossningen gått eller upplevts. Men för er som gillar det så jämförelse första och andra förlossningen: Med Caspian började värkarna till natten den dagen han föddes och vi var på förlossningen i 7 timmar innan han kom. Nu med lillasyster Clara började värkarna på torsdag kväll och hon är född natten till söndag, vi var på förlossningen i 2 timmar.

Magen 11 juni

Torsdag 20 juni

Hade mycket sammandragningar dom sista veckorna men nu blev dom ondare. Cirka kl 21.00 fick jag värkar som kom regelbundet, inte så starka men dom höll på till ca 23.30, precis då vi började fundera på om det var på riktigt så slutade det helt. Fick inte ihop mycket sömn alls den natten, hade många jobbiga sammandragningar, allt var obekvämt och vid varje sammandragning vaknade jag och hoppades att värkarna skulle starta om. Så vaknade tröttare än innan natten.

Fredag 21 juni  – Midsommarafton

Jag vaknade med värkar kl 06.00, dom var regelbundna ca 7-8 minuter men inte heller nu särskilt onda. Vi var hemma hela dagen och skulle fira dagen efter med min familj. Tog oss ut för att binda en blomsterkrans till Caspian som tradition för midsommar. Fick stanna upp lite medan vi var ute och gick av värkarna, sen vilade jag på sängen en hel del under dagen. Värkarna tog krafter men själva förlossningen kändes långt bort.

Kring middagstid kände jag att värkarna ökat något men främst att de tagit mycket av mitt tålamod och jag orkade inte riktigt med mig själv. Så pratade med mina föräldrar om att Caspian skulle åka dit och sova, inte för att förlossningen var på gång utan för att jag behövde få fokusera på mig själv istället för honom och förhoppningsvis få lite sömn. Så min pappa hämtade honom efter vi ätit middag.

Efter klockan 20 blev värkarna mer onda och det blev jobbigt. Ju mer klockan blev desto mer ångest började bubbla upp, jag var helt slut i kroppen och skulle inte kunna sova den här natten heller. Hur skulle jag då orka med när förlossningen väl startade? Vid 21 ringde jag förlossningen och berättade om ångesten inför natten, att jag inte trodde förlossningen var särskilt nära men att jag inte skulle kunna sova med värkarna som var och önskade en sovdos.

Vi blev välkomnade in för undersökning och sovdos så klockan 22 var vi inne på förlossningen. Undersökningen visade att att bebisen mådde väldigt bra, var öppen 3 cm och att förlossningen var på gång – men inte riktigt än. Jag fick välja sovdos och sen vi åkte hem igen. Glad över att bebis mådde bra och att förlossningen närmade sig. Men gladast över den lilla burken med tabletter som barnmorskan skrivit ”God natt” på.

Sovdos innebär en härlig kombination av tabletter och en injektion Bricanyl för att lindra sammandragningarna/värkarna. Smärtlindring i tablettform av Alvedon och Morfin, sen en insomningstablett. Den natten sov jag 7 timmar i sträck vilket verkligen behövdes! Så glad i efterhand att vi åkte in för det eftersom det dröjde ännu en hel dag med värkar innan det startade på riktigt. Gick från att ha slut tålamod och ork till att vakna peppad på förlossning av sovdosen.

22 juni  

Ännu en hel dag med värkar, de var nu ondare än innan men fortfarande hanterbara. Vi åkte till Boden som planerat och firade midsommar med min familj. Caspian stannade kvar där hos mormor och morfar, vi åkte hem vid kl 16 och plöjde igenom ett par tusen avsnitt.

Klockan 21.00
Värkarna blev starkare och starkare. Vi förstår att nu är det på riktigt. Måste börja fokusera och andas ordentligt genom värkarna nu. Det blir svårt att hitta en bekväm ställning. Det går ganska snabbt då värkarna börjar bli jobbigare, jag kramar sönder Rickards händer vid varje värk och håller på att svettas ihjäl. Men det är fortfarande hanterbart.

Klockan 22.30
Nu börjar jag fantisera om lustgas och annan smärtlindring. Det börjar vara riktigt jobbigt att ta värkarna hemma, får lite lätt ångest inför varje värk vilket jag minns från förra förlossningen. Jag är sjöblöt i svett och tänker att jag ska kontakta förlossningen, ta en dusch och sen åka in…

Klockan 23.00
… Men jag tar mig knappt från sängen till badrummet. Värkarna gör så ont, blir tårögd och får lite lätt panik av att ta mig upp. På väg till badrummet kommer det kanske tre värkar väldigt tätt, måste stanna många gånger på den korta sträckan. Det blir ingen dusch. Istället ringer jag förlossningen och vi är välkomna in direkt.

23 juni

Klockan 00.00
Vi kommer in på förlossningen och träffar barnmorskan. En väldigt speciell kvinna som både jag och Rickard får en bra känsla av direkt. Hon är rolig, rak och erfaren. Känns som vi blir ett bra team tillsammans. Vi får en förlossningssal direkt och jag kopplas upp för CTG undersökning. Koll av bebisens hjärtljud och värkarnas styrka, den undersökning som aldrig fungerar på mig. Oklart varför. Hon justerar dosorna ett par gånger men nej, inga utslag alls för värkar trots att jag nu verkligen måste andas genom dom.

Klockan 00.30
Första undersökningen görs, det är från nu förlossningen räknas enligt journalen. Barnmorskan är erfaren och känner av värkarnas styrka vid undersökningen då CTG mätningen inte fungerade. Är öppen 5 cm och med instruktioner av barnmorskan får jag själv känna var bebisen är. Så sjukt men häftigt, behövde nog det för att förstå att förlossningen verkligen startat nu och inte skulle stanna av igen. Dagarna med värkar hade tagit på tålamod och hopp. Barnmorskan är väldigt rak på och slänger ut frågan:

”Vill du föda barn nu?”
”Ja?”
”Då gör vi det!”

Där och då är allt väldigt omtumlande. Från att ha tappat en del av hoppet om att förlossningen var på gång till att nu är vi mitt i det. Nu är bebis på väg. NU är bebis på väg. Jag och Rickard kramar om varandra, nu jäklar händer det.

Barnmorskan går ut en stund och jag byter om. Sedan kommer hon tillbaka med sin plan av förlossningen. Hon föreslår att jag börjar med lustgasen direkt, himla bra idé för värkarna är hemska. Efter de vill hon sätta pvk på handen och ta hål på hinnorna så att vattnet går för att sätta en elektrod på bebisen eftersom CTG mätningen inte riktigt går att lita på. Sedan föreslår hon spinal bedövning då hon läst att jag hade Epidural förra förlossningen och fick bra bedövning av den.

”Spinal bedövning är lik men håller bara cirka 2-3 timmar, det betyder att jag måste se till att bebisen är ute innan det, låter det bra?”

Ehh ja?! Står du och säger att vi kan ha våran bebis här på 2-3 timmar?! Kööör! Din plan låter underbar. Ge hit lustgasen, stick mig i ryggen, gör var du vill bara jag får min bebis!

Klockan 00.35
Hinnorna tas och jag börjar med lustgasen. Barnmorskan går ut för att kontakta narkosen angående bedövningen och undersköterskan kommer in för att förbereda, innan hon är klar har narkosläkaren kommit. Allt går så fort att jag knappt hinner med, försöker anteckna på telefonen men får knappt ner korta meningar innan det händer något nytt.

Klockan 00.50
Bedövningen är satt. Helt klart bland de värsta jag varit med om. Fyfan. Tänker inte ens försöka återbeskriva den upplevelsen, det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde känna i knäna(!!) hur nålen/slangen rörde sig i ryggen. Han lyckades inte på första försöket utan de tog några minuter innan det var klart. Tog lustgas till hela huvudet snurrade under tiden men ändå gjorde det förbannat jävla ont. Tur det gick fort även om det kändes länge.

Hemsk när den sattes men spinal bedövning – I LOVE YOU! Den verkade direkt, jag kan slappna av i kroppen och andas ordentligt. Värkarnas smärta försvinner helt och blir bara till en känsla av tryck i magen. Jag får klåda som biverkning, vilket hör till tydligen. Det kliar förbannat mycket. Överallt. Ööööverallt. Till och med på läpparna kliar det. Men det värsta med klådan var inte den i sig utan att jag var bedövad så hur mycket jag än kliar så hjälper det inte. Frustrerande men nu får jag ladda upp och slappna av en stund från värkarna.

Klockan 01.15
Undersökning igen, 9 cm öppen men bebis ligger lite för högt upp. Uppmanas att krysta vid värkarna för att hjälpa bebis neråt, jag känner värkarna som ett tryck ingen smärta direkt och det är svårt att få till krystandet. Barnmorskan vill att jag gör detta en stund sedan ska hon sätta ett värkstärkande dropp för att öka värkarna så att bebis kommer neråt innan bedövningen avtar. Lyckas krysta under ett par värkar men snart blir det svårt att slappna av. Värkarna börjar göra ont igen och jag kan inte slappna av mellan dom. Börjar ana att det är krystvärkarna som startat men jag är bedövad och vet inte riktigt.

Klockan 01.55
Barnmorskan dyker upp precis då jag börjat fundera på om det är krystvärkar eller inte. Hon ska sätta droppet men vill undersöka innan då jag säger att värkarna har ändrats något. Öppen 10 cm och bebis är på väg ut! Det blir inget dropp. Istället skyndar sig barnmorskan ut i korridoren för att ropa in undersköterskan. Rickard får sätta sig vid min sida, jag ligger på vänster sida och barnmorskan instruerar om att hon tänker lägga bebisen mellan oss.

Ännu en gång går allt väldigt snabbt, plötsligt ska bebis ut. Undersköterskan hinner knappt på plats innan det är dags, jag är inte helt säker men både jag och Rickard tror det tar 3 stycken värkar så är hon ute.

Klockan 02.05 – Flicka född!
Någon minut efter att Rickard satt sig alldeles vid mig så ligger hon där mellan oss. Tiden stannar och hon är så fin. Hon skriker och blir ombäddad med handdukar.

Hon har mörkt hår och stora kinder. Hon är så fin. Det tar en stund innan vi vet om det är en lillasyster eller inte, ingen av oss såg det kön då hon kom ut för det gick så fort. Varken jag, Rickard eller barnmorskan har sett. Det tar en stund innan vi förmår oss att vända på henne så vi ser, äntligen är vårt andra barn här, vår efterlängtade dotter.

Clara, 23 juni klockan 02.05.
3655 gram och 49,5 centimeter.

Bland de första bilderna, 45 minuter gammal.

Klocka 04.00
Två timmar susar förbi, vi hämtar andan och försöker förstå att på två timmar hände allt detta. Vi klev ju nyss ur hissen men nu ligger hon här, våran bebis, ute i världen. Hon är alldeles varm och mysig, så liten och fin.

Jag får ta den där underbara, rätt äckliga men fantastiska duschen. Exakt samma dusch som då Caspian hade fötts, samma lilla toalett/dusch. Samma ganska äckliga plaststol att sitta på, samma dusch med dåligt tryck i, samma vita handdukar att försöka undvika att blöda ner helt och hållet. Känslorna sköljer över mig mer än vad själva vattnet gör. Nu sitter jag där på stolen och är mamma till två. Omtumlande.

När jag kliver ur duschen står redan BB personal inne på salen och väntar på mig. Verkligen allt går fort. Vi får ta plats i ett dubbelrum, där väntade timmar av försök till sömn medan två bebisar väckte varandra hela tiden. Dubbelrum på BB, vem fan kom på det?

Klockan 09.00 + 15.00
Första läkarundersökningen klockan 9, hon blir godkänd och vi ska bara vänta på barnmorskan för att gå igenom journalen sen får vi åka hem. Men det blir långa timmars väntan. Först vid skiftbytet kl 15 får vi prata med henne, ett samtal som tar 5 minuter och sen får vi åka.

Längtade så mycket efter att få träffa Caspian och få visa honom att lillasyster kommit ut ur magen nu. Innan hade jag tänkt att vi skulle landa hemma innan dom fick träffas men vi åker direkt till honom.

Och deras möte är det känslosammaste med hela hennes ankomst. Men jag är ledsen, det blir ingen återberättelse av deras första möte, är så mycket känslor kring det att tårarna rinner okontrollerat då jag försöker och det känns så privat. Mina barn träffas första gången, Caspian som längtat och önskat att lillasyster ska komma i flera veckor. Han som pussat och kramat min mage i flera månader. Min fina, fina, fina, fina Caspian som blir såå glad då han ser henne första gången, han som vill ha henne i sin famn direkt. Han är omtänksam och kärleksfull från första stund. Jag och Rickard var stolta men det var inget emot storebror! Det lyser av stolthet kring honom i flera dagar.

De första två veckorna.
Första natten hemma var en utmaning. Lillan skrek mest hela tiden – hon skrek för att hon var hungrig, sen skrek hon för att hon behövde hjälp att rapa, sen när vi lyckats med det var hon hungrig igen och så rullade det på hela natten. Det var en lång natt.

Skämtat om att hon nog skrek lika mycket första natten som Caspian gjort på sina 3 år och de vi sagt det till håller med. De flesta har inget minne av att Caspian någonsin skrek som lillasyster gör, hon är högljudd och bestämd. Ingen missar när hon vill något. Det är kämpigt ibland men går oftast över ganska snabbt.

Hon mår bra, amningen fungerar och hon sover hela nätterna. Dom här två veckorna har gått fort, det känns som att hon kom nyss men samtidigt som hon alltid har varit här. Den långa, helvetes graviditeten känns långt borta.

För min del har tiden efter förlossningen varit oförskämt bra. Jag klarade mig utan besvär trots att förlossningen gick väldigt snabbt när det väl drog igång, inte en enda bristning eller liknande. Har varit ganska skonad från blödningar och annat otrevligt. Hade en dag då mjölken rann till då jag var knäckt av feber. Sen är kroppen såklart påverkade, blir lätt trött då jag är väldigt muskelsvag i rygg och mage. Sen sitter och ligger man i diverse oergonomiska ställningar vid amning av spädbarn vilket känns i kroppen på kvällarna.

Jag är försiktig med aktiviteter, det känns snabbt i kroppen. Blir trött och får lätt ont i ryggen/höfter. Från Caspian föddes så vet jag att kroppen kan vara pigg och stark nu men sedan rasa ihop, min foglossning var bra i några veckor innan det rasade och blev ett bestående besvär… Så jag är väldigt försiktig, vill inte provocera min kropp något. Önskar verkligen att slippa besvär med bäckenet nu efter. Och karpaltunnelsyndromet gör sig påmint, främst under nätterna men verkar ändå ge med sig. En dag i taget. Försöker njuta av varje minut.

Och ja, där har ni den långa versionen av förlossningen. Som tagit flera dagar att skriva, när jag väl publicerar har hon nästan hunnit bli en vecka till. Och kärleken till denna lilla tjej växer för varje dag. Hon blir finare och finare för varje dag. Clara är en bestämd dam som styr och ställer här hemma men det får hon göra ett tag, eller si så där 18 år – vi får se. Nu njuter vi av att hon är ute med oss i världen och vi har en lång ledighet tillsammans hela familjen.

En vecka

Idag är det en hel vecka sen lillasyster kom. En vecka som gått galet fort men samtidigt har det ju hänt mer den här veckan än på flera månader.

Förlossningsberättelse kommer senare.

Har varit tvåbarnsmamma i sju dagar och just nu sitter jag i lekpark ensam med båda barnen. För två veckor sen hade jag sagt att den tanken kändes läskig men idag känns det helt naturligt. Som att dom alltid varit två.

Caspian har hittills skött allting så himla bra. Han är så omtänksam och snäll, det lyser om honom av stolthet. Väntar på avundsjuka och bakslag men än så länge ingenting mer än små tjafs – såklart.

Första natten hemma var hemsk. Hon skrek oavbrutet så gott som hela natten. Det var inte många minuter vi fick sova. Då kändes det som att två barn var överväldigande. Hon skrek. Caspian vakna. Hon skrek lite till. Efter timmar grät Caspian för att han var så trött. Hon skrek ännu mer. Men efter den natten har det ordnat till sig.

Tänkte bara kika in och säga hey, jag har klarat en vecka som mamma till två utan en enda gnutta panik! Den här veckan har varit helt fantastiskt, första veckan som en familj på fyra. Jag älskar det.

23 juni 2019, kl 02.05

Så overkligt att hon äntligen är här, trots att vi har väntat och längtat i en mindre evighet så förstår man inte riktigt att hon är här nu.

Hahaha, kan eventuellt bero lite på några dagars lurendrejeri med regelbundna värkar i två dygn fram och tillbaka till att förlossningen bara tog 1,5 timme… Återkommer med rapport sen, är bizzy med sömnbrist och såriga bröstvårtor ett par dagar framöver.

3655 gram och 49,5 cm kärlek.

Lillasyster Clara, som vi har längtat efter dig!

13 dagar kvar

Det går framåt! Även om det inte känns så…

Varit en riktigt tung vecka. Svåra sömnproblem och huvudvärk till följd av de, blev ett samtal till förlossningen idag och extra besök hos barnmorskan. Är så less nu.

Igår hade jag ont i huvudet men hade bara sovit ett fåtal timmar, vaknade kl 01 och somnade kl 06 sen upp med Caspian kl 07 så inte konstigt att jag fick huvudvärk. Vid ett tillfälle under eftermiddagen fick jag blixtrar framför ögonen, väldig obehagligt men det var bara en gång så tänkte inte mer på det. Sen idag fick jag ett rejält anfall av huvudvärk igen, från ingenstans. Och det är vad jag vet ett tecken på havandeskapsförgiftning och det har jag ju inte haft än, så tänkte att det är säkert något som ska läggas till min jävla samling av elände.

Försökte få tag i barnmorskan för att höra vad jag skulle göra, om jag skulle ta alvedon och avvakta att det försvann eller om man vill göra fler kontroller innan. Såklart var deras telefontider slut kl 11 och själva hälsocentralen kunde inte ringa upp före efter kl 16, så slog en signal till förlossningen för att höra vad jag skulle göra.

Blev ombedd att ta alvedon och dricka vatten samt åka till hälsocentralen för att koll blodtrycket osv. Så åkte dit, hade tur och fick träffa min barnmorska som hade en minut över. Alla prover och tester var bra. Så tack och lov – ingen havandeskapsförgiftning! Hahaha, till och med barnmorskan suckade medlidande ”men, att du inte får föda barn istället för sånt här” jo tack börjar tycka det är dags nu.

Så det är läget just nu. Utöver det så är dagarna en enda stor väntan. Orkar inte göra så mycket alls, sitter mest i soffan och försöker ändra läge på fläsket med jämna mellanrum.

Gårdagens form. Rund, rundare, rundast.

Börjar vara rätt bitter, tungt att inte få sova ordentligt och inte kunna vila på dagarna heller. Men upp med hakan och bit ihop, snart får vi se vem det är som vi aldrig träffat men älskar så högt redan. ❤️

Vattengympa och lureri värkar

Igår var nästsista vattengympan. Skämtade om att nu jäklar ska det gympas så bebisen kommer ut. Kom hem och hade riktigt jobbiga sammandragningar tills jag somnade. Sov skit gott fram till strax före 05 då jag vaknade med rejält ont, ganska snabbt kom det värkar. Hade värkar i 45-60 minuter, skulle precis till att klocka för att se hur täta dom var så slutade det.

Såååå tröttsamt! Tänkte såklart att det var förvärkar men när det höll på så länge tändes ju ändå hoppet om att kanske, kanske, kaaaanske det var på riktigt. Men nej. Andra gången förvärkar.

Och jag är bitter. Gjorde rejält ont så när larmet gick för att göra Caspian klar till förskolan fick Rickard ta det, var så öm i magen och ryggen. Jag ligger fortfarande i sängen och letar motivation till att kliva upp. Är öm i armar och ben av gympan också, haha! Vattengympa sista veckorna var inte bästa idéen kanske men kul är det.

Idag glider vi dessutom in i vecka 38 och appen säger att det är 20 dagar kvar till beräknat. Nu springer dagarna förbi.

Förra veckan. Ser inte framemot en växande mage i 5 veckor till så nu du lilla vän, få inte för dig att luras så här och sen stanna över. Neeej nej nej. Det räcker nu. Välkommen ut!

Rena semesterhelgen

Caspian fick följa med sin farmor och farfar till stugan över helgen, långhelg och allt. Så den killen har varit på äventyr onsdag till söndag, Rickard har jobbat hela helgen. När var jag ensam så här länge sist? Oklart!

Så skönt att bara rå om mig själv ett tag och göra precis som jag vill, vila då jag behöver och bara göra det jag vill på dagarna. Men ärligt, nu börjar det vara riktigt jäkla tråkigt.

Saknar min lilla frågemaskin massor! Har vilat öronen nog nu, är redo för miljoner frågor inom loppet av minuter! Skönt att ladda upp batterierna och kul att han fått ett par dagar med sina farföräldrar som han inte annars ser speciellt ofta. Men nu är det nog, dags att komma hem till mamma nu.

Trodde han skulle dyka upp här nån gång men blev visst middag med hela Rickards familj ikväll så vi ses först då, så blev någon extra timme ensam nu när Rickard åkt iväg för kvällsjobb. Jag kämpar på med Caspians fotobok, hans första år ni vet… Haha!

Många av planerna jag hade på att fixa klart när jag gick hem på gravidledigt har inte alls blivit av, inte en enda minut har ägnats åt tentaplugg och den här stackars fotoboken som skulle ha framkallats 2017 försöker jag nu i det sista få ordning på. Kanske hinner jag innan bebis kommer, hoppas på det.

På tal om innan bebis kommer – Igår pysslade vi ihop ett babynest jag och min mor. Jag sydde, hon översatte beskrivningen. Riktigt dreamteam. Blev bara fel en gång, imponerad ändå. Och det ser ju faktiskt ut som ett babynest?! Jäklar å. Skulle blivit två men hade missbedömt hur mycket fyllnad man behövde så har sytt två men bara det ena är klart, min kära sengångar-babynest får vänta lite.

Saknas nån jävla krämpa nu eller?

God morgon. Klockan har nyss passerat kl 04.30 och mitt humör är redan på villovägar.

Är såååå trött. Dom här veckorna är de längsta jag varit med om. Samtidigt som det går så fort. Man blir fuckad i huvudet av det, tiden går snabbt samtidigt som allt hinner hända och man hinner tröttna en miljon gånger.

Trodde jag fått min beskärda del av krämpor och helvete för dom här veckorna. Lite naivt tänkt att nu är det ”bara” att stå ut med foglossning, karpaltunnelsyndrom och en tung mage (eventuellt lite illamående också) de sista veckorna som är kvar. Hade jag fel? Klart jag hade!

Blivit överkörd av världens jävla halsbränna nu på senaste. Fyfan. Det är det värsta jag har varit med om tror jag. Avdomnade händer är trevligt i jämförelse. Varit lite lätt senaste veckan på kvällarna, nån kväll det var svårt att somna men ändå gått bra. Nu igår var det fruktansvärt. Blev desperat och ringde Rickard som var på väg hem från jobbet på kvällen ”åk till Ica, köp det som finns mot halsbränna får googla sen, bara koooom med något” typ. Och det fanns något, tydligen uråldrigt läkemedel vars existens ifrågasattes när jag googla men jag fick ta skiten. Lite medvind där.

Men kom såklart tillbaka när jag la mig ner efter att ha suttit i soffan ett tag. Ska tilläggas att natten innan sov jag inte heller många minuter pga både halsbränna och hemska mardrömmar (också en härlig gravidgrej som jag hade med Caspian men slapp nu – trodde jag! Nu är dom härliga drömmarna också på besök. Fuck you universe.)

Så i natt har jag ”sovit” i en fotölj av kuddar i sängen. Äckligt högt under huvudet och varsin kudde på sidorna att lägga mina avdomnade armar och stötta magen mot när jag har vänt mig. Och försökt sträcka ut i ryggen för de har gjort ont som attan där pga halsbrännan. Vaknade kl 04 och behövde kissa. Lägger mig igen och dör av hunger.

Så där är vi nu. Precis hällt i mig yoghurt och ska gå tillbaka till sängen. Ska vi slå vad om att halsbrännan, fogarna, händerna eller mardrömmarna kickar in då? Jaharå. Det gör dom nog.

Ha en en trevlig dag hörrni.

Mammagrupper

Både det bästa och sämsta som finns. Facebookgrupper med mammor. Ett rent helvete. Antingen mammor som har fått barn eller hormonella monster till gravida kvinnor som oftast inte har några barn men ändå är proffs på barnuppfostran.

Kan inte nån leta fram statistik som visar samband mellan mammagrupperna på Facebook och jourcentraler/akuters ökade belastning? Det måste finnas ett samband. För jäääklar vad sjukvården blir belastade pga hysteriska mammor.

För er som inte är invigda i mammagruppernas universum så finns det hur många grupper som helst på Facebook som riktar sig till föräldrar/mammor. Pappagrupperna finns men är i jämförelse en fis i rymden. Jag är med i flera, mest för underhållningens skull om jag ska vara ärlig. Mitt facebookflöde är ett enda stort frågetecken kring om man ska skratta eller gråta när man läser inläggen som flyter runt där.

Reflekterat mycket nu kring hur olika grupperna ser ut idag mot för när jag gick med i dom för ca 3 år sen. Var med i några gravidgrupper då jag väntade Caspian, då var dom ganska lugna. Enstaka inlägg där trådstartaren uppmanades att åka till akuten för minsta lilla. Idag verkar det vara standard svaret på de mesta. Ont i tån? Akuten! Ont i själen? Akuten! Sand i skorna? Besök jourcentralen!

Nu när jag är gravid igen så är grupperna helt hysteriska. Visst en del är trevliga och man får mycket råd osv men… Skrik och panik, hysteri och hybris. Sitt ner i båten alla morsor, vad fan sysslar ni med?

Det är med gravidgrupp var kanske trevligt första gången för att då ville man veta och höra allt men nu sitter jag mest och scrollar igenom grupperna och tänker vad håller ni på med? Just nu, slutet av graviditeten, det börjar planeras BB-packning och bäddas vagnar. De flesta packar som om dom ska på utlandssemester utan tillgång till rinnande vatten. Vagnen bäddas som om juni är det nya januari.

Föräldrar är det värsta jag vet. Mammor är hemska.

När jag var yngre kunde det pratas om att man skulle skaffa barn samtidigt som ens vänner för att kunna uppleva det tillsammans, hjälpas åt, vara gravida samtidigt och uppfostra barnen lika. Idag är jag så glad att jag slipper det. Vi uppfostrade våran hund samtidigt som ett par kompisar som tog en valp från samma kull, där och då insåg jag att jag inte skulle vilja uppfostra ett barn samtidigt som några vänner. Visade sig att vi hade helt olika syn på hunduppfostran, så även sen vad gäller barnuppfostran.

Att skaffa barn utan att ens vänner har det kan många gånger kännas trist, inte ha någon i ens omkrets som riktigt förstår vad man går igenom som förälder i alla dessa faser men samtidigt, tror fasen min lilla umgängeskrets hade blivit ännu mindre om vi alla skaffat barn samtidigt.

Att bli mamma är på många sätt skitsvårt. Höra allas råd, plocka ut det som är vettigt och passar en själv, våga tro på det man själv tänker är rätt, våga testsa, våga gå emot strömmen, kunna säga ifrån åt andra vuxna, ta hjälp av familj – säga emot familj. Kan hålla på hur länge som helst.

Hitta sin roll som förälder är skitsvårt. Man vet inte hur det är före man är där och knappt då vet man vad man sysslar med. Men jag är jäkligt glad över att jag idag är säker nog på vem jag är som mamma att jag kan scrolla förbi i facebookgrupperna och inte ta åt mig av all skit som skrivs.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt, slogs bara av att hela mitt facebookflöde är fullt av hormonella, bitchar till morsor som klankar ner på osäkra mammor som gör allt för att göra rätt.

Finns det något rätt sätt att vara mamma på? Tveksamt. Säg till ifall det finns det, för jag har garanterat inte koll på vad som är rätt och fel i den här föräldravärlden. Men vet ni vad jag har koll på? Att jag är den bästa mamman för mitt barn.