Jag skrev precis mitt första inlägg på en mammagrupp. Jag, Lisa, har precis skrivit ett inlägg i en mammagrupp på Facebook. Jäklar.
Trodde nog aldrig den dagen skulle komma. Kan delta i trådar och kommentera nån gång ibland (oftast inte för att jag tycker folk är idioter och föräldrar är hemska varelser) men nu blev ett ett inlägg. Satt i 15 minuter och formulerade om det men till slut klickade jag på ”publicera” innan jag kunde ändra mig.
Nu börjar kommentarerna ploppa upp och jag är löjligt nervös för vad folk kommer att skriva.
Jag skrev ett inlägg om vår kamp med den här jävla nappflaskan. Efter 10 veckor har vi fortfarande inte gjort några större framsteg. Vi har gått från totalpanik till halvpanik ungefär. Eller två tredjedels-panik.
Hon kan nu äta sig mätt då vi koppmatar henne med ersättning men det är inte protest-fritt. Vi har snart testat allt och alla nappflaskor som finns.
Så nu börjar tålamodet och hoppet ta slut. Och därför blev det ett litet rop på hjälp i mammagruppen där jag efterfrågar dom där tipsen man kanske inte ska tipsa om. För jag är beredd att testa så stort sett allt. Alla tips man kan googla fram har vi redan testat.
Clara, vår älskade lilla vän, vår lilla utmaning. En envis kämpe som inte ger upp i första taget. Eller aldrig. Vi får se.
Vår bestämda, starka, vackra och älskade lilla vän har passerat två månaders sträcket och checkade av milstolparna galant. Och jag känner verkligen att vi checkar av dom här två månaderna och klappar oss på axeln. Jag är redo att lämna de första spädbarns månaderna bakom mig.
Vid två månader har man ett mamma-samtal på bvc då hormonnivåerna i kroppen är crazy vid två månader efter förlossning. Och förra inlägget här, jaaaa.. Hormoner it is. Med Caspian var det samtalet som en liten notis, igår blev det ett ganska långt samtal.
Efter samtalet slogs jag över hur trygg jag är som mamma. Jag har koll på läget även om det ibland (för det mesta(alltid)) är en karusell som snurrar alldeles för fort. Även när jag inte har koll så har jag koll på varför jag inte har det – om nu någon alls förstod vad jag menade där, grattis.
Vad jag vill säga med det här inlägget är oklart, ville nog bara kika in och säga hej. Jag fick beröm på mamma-samtalet på bvc för att jag vågar uttrycka och reflektera. Tänker att den här bloggen nog har en del med det att göra, att här lyckas jag åtminstone få ner en rad eller två som får ner mina tankar och känslor till något man kan förstå hyfsat.
Det här är hundra procent pms som talar. Jag vet det. Har precis fått första mensen efter förlossningen och av erfarenhet så blev allt det värre efter att ha fått barn. Och att jag sen också har en miljon hemska amningshormoner i kroppen som hellre ser till att tuttarna funkar än bryr sig om hjärtat och hjärnan… Herregud, var ska man ta vägen?
Nu håller jag på att gå under, av en nappflaska. Eller nä, saknaden efter nappflaska som funkar rättare sagt.
Idag fick vi hem ett efterlängtat paket med ännu en variant av napp till nappflaska. Jag skojar inte om vi lätt köpt nappar, dinappar och flaskor för lätt över tusen spänn på dom här veckorna. Har nog varenda jävla napp hemma som går att köpa i Sverige. ”Det är bara tvinga bebis att ta den, till slut accepterar hon den”. Fuck you. Fuck you varenda jävla människa som säger eller tänker så. För min bebis hon accepterar ingen jävla napp. Henne går det inte att tvinga.
Första barnet ville jag amma länge. Nu ville jag amma första veckorna sen gå över till ersättning några mål om dagen, nu ikväll känner jag att jag inte vill amma alls. Tar bebisen napp? Nej. Tar bebisen nappflaska? Nej. Inte ens med bröstmjölk i? Nej. Kan man ha en nappflaska i närheten av henne utan hysteri? Nej.
Give me a break. Den här bebisen vet vad hon vill – och inte fan är de nån jävla nappflaska eller napp.
Nu är Clara 5 veckor och 4 dagar – med andra ord lite mer än en månad. Vi lär känna henne mer och mer för varje dag, hon utvecklas i raketfart och tiden går alldeles för fort. Precis som det ska med en nyfödd liten familjemedlem!
Än har vi inte blivit golvade av någon tvåbarns-chock som vi blivit varnade för. Men å andra sidan har inte vardagen börjat riktigt än, Rickard jobbar sina första pass sen hon kom nu den här veckan sen är han ledig igen. Lyxigt.
Den här kombinationen av föräldraledig, semester och sommarlov resulterar i ett härligt kaos helt utan rutiner så det här med två barn smälter som in bra tror jag.
Caspian tar fortfarande det här med syskon hur bra som helst. Han har precis kommit hem efter några dagar i stugan med farmor och farfar sen idag har han härjat runt hos mormor och morfar. Han får en stor del av uppmärksamheten, vilket är viktigt för mig. Gör allt jag kan för att han inte på något sätt ska känna sig bortglömd. Tacksam för att de flesta av våra nära tänker likadant.
Och Clara då. Vem är hon? Det är en bestämd dam med stark vilja och ännu starkare stämband…! Hon ser till att ingen missar henne då hon vill något och låter sig inte luras. Caspian var en drömbebis (skrek aldrig, var lugn och nöjd hos alla nära, fann sig i alla situationer) och det visste vi ju så väntade oss inte en lika enkel bebisperiod så hon chockar oss inte men man slås av hur olika det kan vara.
Caspian var alltid nöjd och tyst, stackarn fick lära sig att skrika med tiden. Clara chockade barnmorskan från första minuten i världen med sin stämma. Det beskriver väl en del?
Clara är mycket gnällig, hon klagar och gnyr mest hela tiden. Men hon är samtidigt inte missnöjd, hon har inte ont i magen eller andra besvär. Men hon är högljudd och visar vad hon vill så tydligt hon bara kan. Hon nöjer sig inte med vad som helst eller vem som helst. Vi ammar och det kräver sitt. Hon vill gärna ha mig för sig själv hela kvällarna och nätterna vilket inte fungerar rent praktiskt men inte minst för mitt psyke så vi ska strax introducera ett par flaskor ersättning om dagen så jag får lite andrum, tid till caspian men främst för att vi ska kunna hjälpas åt mer de dagar hon kräver mycket av oss. Det känns som en bra plan.
Hon vill bara var i famnen och i rörelse – det ska gungas, skakas, buffas, skumpas, vaggas, vyssas, sjungas osv HELA tiden. Dygnet runt.
Det är inte många minuter denna dam är i stillhet om dagarna ska jag tala om. Det tar på energin och tålamodet. Vi jobbar i skift här hemma med henne och är tacksamma för dom stunder då vi har andra i närheten som kan offra sina armar en sund. Det är krävande men man finner sig i det. Dom stunder hon är nöjd i allt det är så värt det.
Hon mår bra, inga problem med magen eller maten. Hon kräver bara extra av sin omgivning.
Vi får sova hela nätterna, jag vaknar av ett försiktigt knorrande 1-2 gånger per natt. Oftast först vid kl 03-04 vilket är tacksamt, då har man fått ett par timmars sammanhängande sömn innan. Det är väl det som gör att vi orkar med de långa dagarna med trötta armar, vi får bra med sömn.
Nu låter det kanske som att hon är hur krävande som helst och inte alls så mysig men det är hon! Hon är så go. Vill som sagt helst vara i famnen dygnet runt, hon trycker gärna in sin näsa alldeles mot ens hud och snarkar gott där medan hon sover. Hon älskar när man stryker i hennes hår och hennes knallblå ögon studerar oss nyfiket om dagarna nu. Hon är snål med sitt leende så än har bara jag hunnit se det en gång. (Grät en flod av lycka av att se henne le, vissa stunder med att hon är missnöjd så mycket så har det känts som att det där leendet aldrig skulle komma. Att vi inte kan göra henne glad. Desperata tankar i tunga tider ni vet. Så lättnaden när hon log, åh. Jag blir tårögd av att ens skriva om det. Hormoner, yup.)
Under livets första månad händer det massor med en människa. Det är häftigt.
Nu fick jag ihop en liten uppdatering. Kanske blev lite negativ ton över det men det var inte meningen, tanken var bara att dela med mig av hur olika våra barns första tid är. Hur krävande det känns till och från . Men mest ville jag bara presentera Clara lite mer, det lilla vi har hunnit lära känna henne.
Clara med tre ord: bestämd, nära och nyfiken.
Fotograferat 1 månadsbilderna, jag tycker hon vuxit massor men det tycker inte Rickard haha! Men det gör hon såklart, idag vägde hon ganska precis 1 kg mer och var ca 5 cm längre än då hon föddes.
Vi lär känna varandra mer varje dag och i mina ögon blir hon bara finare och finare för varje dag.
När Caspian är ledsen numera så la han berätta varför och jag hade förträngt hur maktlös man är med ett litet barn som inte kan berätta eller visa. Hade glömt hur det skär i hjärtat att se dom små tårfyllda ögonen som bedjar efter hjälp men inget av det man försöker med hjälper. Fyfan.
Igår och idag har varit jobbiga dagar. Känner mig maktlös och dålig som inte kan hjälpa henne. Just nu verkar det vara magen och vad jag än gör så duger det bara gör några sekunder. Älskade lilla vän. Paniken i dina ögon skär i mitt hjärta och jag skulle göra vad som helst för att aldrig behöva se dig eller din storebror ledsna. Vad som helst.
Livet springer fram här, vi firar en månad som familj på fyra nu i veckan. Och så fort man anpassar sig! Känns som dom alltid varit två, lillasyster är så självklar att det känns som hon alltid varit här. Cappe verkar ha varit brorsa hur länge som helst, allt är naturligt för honom. Är nog jag som har mer besvär med att ta till mig den nya vardagen.
Vi föräldrar börjar så småningom få ordning på vardagen. Eller vardag och vardag, vi haft besök fyra nätter och nu till veckan väntar ännu mer besök så riktigt vardag är det väl inte heller.
Ikväll har jag varit själv ett par timmar första gången. Kvällarna brukar vara rätt kämpiga med 3års-trots men ikväll tror jag att Caspian kände av att jag var lite nervös så han har varit snäll och hjälpsam med lillasyster fram till han somnade. Var förberedd på strid men slapp det. Jag blir förvånad över hur omtänksam och förstående en 3åring kan vara, dom förstår så mycket mer än man tänker sig.
Så nu ligger jag i sängen med ett bebis i babynestet bakom min rygg och en svettig storebror klistrad på min arm. Det är trångt, svettigt och riktigt jäkla obekvämt men det är ändå den bästa platsen jag kan tänka mig just nu.
Sådärja. Till slut lyckas jag få ner förlossnings berättelsen. Något en del säkert finner helt ointressant medan andra är som mig och älskar dom. Oavsett så – here we go, här kommer min andra förlossning.
Men först, wow. Föda barn är det häftigaste som finns och jag har nu haft två helt fantastiska förlossningar. Två helt olika upplevelser men så fina. Den här andra var väldigt intensiv men vilken upplevelse.
Många vill prata tid när de kommer till förlossningar, vilket i sig inte säger något om hur förlossningen gått eller upplevts. Men för er som gillar det så jämförelse första och andra förlossningen: Med Caspian började värkarna till natten den dagen han föddes och vi var på förlossningen i 7 timmar innan han kom. Nu med lillasyster Clara började värkarna på torsdag kväll och hon är född natten till söndag, vi var på förlossningen i 2 timmar.
Magen 11 juni
Torsdag 20 juni
Hade mycket sammandragningar dom sista veckorna men nu blev dom ondare. Cirka kl 21.00 fick jag värkar som kom regelbundet, inte så starka men dom höll på till ca 23.30, precis då vi började fundera på om det var på riktigt så slutade det helt. Fick inte ihop mycket sömn alls den natten, hade många jobbiga sammandragningar, allt var obekvämt och vid varje sammandragning vaknade jag och hoppades att värkarna skulle starta om. Så vaknade tröttare än innan natten.
Fredag21 juni – Midsommarafton
Jag vaknade med värkar kl 06.00, dom var regelbundna ca 7-8 minuter men inte heller nu särskilt onda. Vi var hemma hela dagen och skulle fira dagen efter med min familj. Tog oss ut för att binda en blomsterkrans till Caspian som tradition för midsommar. Fick stanna upp lite medan vi var ute och gick av värkarna, sen vilade jag på sängen en hel del under dagen. Värkarna tog krafter men själva förlossningen kändes långt bort.
Kring middagstid kände jag att värkarna ökat något men främst att de tagit mycket av mitt tålamod och jag orkade inte riktigt med mig själv. Så pratade med mina föräldrar om att Caspian skulle åka dit och sova, inte för att förlossningen var på gång utan för att jag behövde få fokusera på mig själv istället för honom och förhoppningsvis få lite sömn. Så min pappa hämtade honom efter vi ätit middag.
Efter klockan 20 blev värkarna mer onda och det blev jobbigt. Ju mer klockan blev desto mer ångest började bubbla upp, jag var helt slut i kroppen och skulle inte kunna sova den här natten heller. Hur skulle jag då orka med när förlossningen väl startade? Vid 21 ringde jag förlossningen och berättade om ångesten inför natten, att jag inte trodde förlossningen var särskilt nära men att jag inte skulle kunna sova med värkarna som var och önskade en sovdos.
Vi blev välkomnade in för undersökning och sovdos så klockan 22 var vi inne på förlossningen. Undersökningen visade att att bebisen mådde väldigt bra, var öppen 3 cm och att förlossningen var på gång – men inte riktigt än. Jag fick välja sovdos och sen vi åkte hem igen. Glad över att bebis mådde bra och att förlossningen närmade sig. Men gladast över den lilla burken med tabletter som barnmorskan skrivit ”God natt” på.
Sovdos innebär en härlig kombination av tabletter och en injektion Bricanyl för att lindra sammandragningarna/värkarna. Smärtlindring i tablettform av Alvedon och Morfin, sen en insomningstablett. Den natten sov jag 7 timmar i sträck vilket verkligen behövdes! Så glad i efterhand att vi åkte in för det eftersom det dröjde ännu en hel dag med värkar innan det startade på riktigt. Gick från att ha slut tålamod och ork till att vakna peppad på förlossning av sovdosen.
22 juni
Ännu en hel dag med värkar, de var nu ondare än innan men fortfarande hanterbara. Vi åkte till Boden som planerat och firade midsommar med min familj. Caspian stannade kvar där hos mormor och morfar, vi åkte hem vid kl 16 och plöjde igenom ett par tusen avsnitt.
Klockan 21.00 Värkarna blev starkare och starkare. Vi förstår att nu är det på riktigt. Måste börja fokusera och andas ordentligt genom värkarna nu. Det blir svårt att hitta en bekväm ställning. Det går ganska snabbt då värkarna börjar bli jobbigare, jag kramar sönder Rickards händer vid varje värk och håller på att svettas ihjäl. Men det är fortfarande hanterbart.
Klockan 22.30 Nu börjar jag fantisera om lustgas och annan smärtlindring. Det börjar vara riktigt jobbigt att ta värkarna hemma, får lite lätt ångest inför varje värk vilket jag minns från förra förlossningen. Jag är sjöblöt i svett och tänker att jag ska kontakta förlossningen, ta en dusch och sen åka in…
Klockan 23.00 … Men jag tar mig knappt från sängen till badrummet. Värkarna gör så ont, blir tårögd och får lite lätt panik av att ta mig upp. På väg till badrummet kommer det kanske tre värkar väldigt tätt, måste stanna många gånger på den korta sträckan. Det blir ingen dusch. Istället ringer jag förlossningen och vi är välkomna in direkt.
23 juni
Klockan 00.00 Vi kommer in på förlossningen och träffar barnmorskan. En väldigt speciell kvinna som både jag och Rickard får en bra känsla av direkt. Hon är rolig, rak och erfaren. Känns som vi blir ett bra team tillsammans. Vi får en förlossningssal direkt och jag kopplas upp för CTG undersökning. Koll av bebisens hjärtljud och värkarnas styrka, den undersökning som aldrig fungerar på mig. Oklart varför. Hon justerar dosorna ett par gånger men nej, inga utslag alls för värkar trots att jag nu verkligen måste andas genom dom.
Klockan 00.30 Första undersökningen görs, det är från nu förlossningen räknas enligt journalen. Barnmorskan är erfaren och känner av värkarnas styrka vid undersökningen då CTG mätningen inte fungerade. Är öppen 5 cm och med instruktioner av barnmorskan får jag själv känna var bebisen är. Så sjukt men häftigt, behövde nog det för att förstå att förlossningen verkligen startat nu och inte skulle stanna av igen. Dagarna med värkar hade tagit på tålamod och hopp. Barnmorskan är väldigt rak på och slänger ut frågan: ”Vill du föda barn nu?” ”Ja?” ”Då gör vi det!”
Där och då är allt väldigt omtumlande. Från att ha tappat en del av hoppet om att förlossningen var på gång till att nu är vi mitt i det. Nu är bebis på väg. NU är bebis på väg. Jag och Rickard kramar om varandra, nu jäklar händer det.
Barnmorskan går ut en stund och jag byter om. Sedan kommer hon tillbaka med sin plan av förlossningen. Hon föreslår att jag börjar med lustgasen direkt, himla bra idé för värkarna är hemska. Efter de vill hon sätta pvk på handen och ta hål på hinnorna så att vattnet går för att sätta en elektrod på bebisen eftersom CTG mätningen inte riktigt går att lita på. Sedan föreslår hon spinal bedövning då hon läst att jag hade Epidural förra förlossningen och fick bra bedövning av den.
”Spinal bedövning är lik men håller bara cirka 2-3 timmar, det betyder att jag måste se till att bebisen är ute innan det, låter det bra?”
Ehh ja?! Står du och säger att vi kan ha våran bebis här på 2-3 timmar?! Kööör! Din plan låter underbar. Ge hit lustgasen, stick mig i ryggen, gör var du vill bara jag får min bebis!
Klockan 00.35 Hinnorna tas och jag börjar med lustgasen. Barnmorskan går ut för att kontakta narkosen angående bedövningen och undersköterskan kommer in för att förbereda, innan hon är klar har narkosläkaren kommit. Allt går så fort att jag knappt hinner med, försöker anteckna på telefonen men får knappt ner korta meningar innan det händer något nytt.
Klockan 00.50 Bedövningen är satt. Helt klart bland de värsta jag varit med om. Fyfan. Tänker inte ens försöka återbeskriva den upplevelsen, det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde känna i knäna(!!) hur nålen/slangen rörde sig i ryggen. Han lyckades inte på första försöket utan de tog några minuter innan det var klart. Tog lustgas till hela huvudet snurrade under tiden men ändå gjorde det förbannat jävla ont. Tur det gick fort även om det kändes länge.
Hemsk när den sattes men spinal bedövning – I LOVE YOU! Den verkade direkt, jag kan slappna av i kroppen och andas ordentligt. Värkarnas smärta försvinner helt och blir bara till en känsla av tryck i magen. Jag får klåda som biverkning, vilket hör till tydligen. Det kliar förbannat mycket. Överallt. Ööööverallt. Till och med på läpparna kliar det. Men det värsta med klådan var inte den i sig utan att jag var bedövad så hur mycket jag än kliar så hjälper det inte. Frustrerande men nu får jag ladda upp och slappna av en stund från värkarna.
Klockan 01.15 Undersökning igen, 9 cm öppen men bebis ligger lite för högt upp. Uppmanas att krysta vid värkarna för att hjälpa bebis neråt, jag känner värkarna som ett tryck ingen smärta direkt och det är svårt att få till krystandet. Barnmorskan vill att jag gör detta en stund sedan ska hon sätta ett värkstärkande dropp för att öka värkarna så att bebis kommer neråt innan bedövningen avtar. Lyckas krysta under ett par värkar men snart blir det svårt att slappna av. Värkarna börjar göra ont igen och jag kan inte slappna av mellan dom. Börjar ana att det är krystvärkarna som startat men jag är bedövad och vet inte riktigt.
Klockan 01.55 Barnmorskan dyker upp precis då jag börjat fundera på om det är krystvärkar eller inte. Hon ska sätta droppet men vill undersöka innan då jag säger att värkarna har ändrats något. Öppen 10 cm och bebis är på väg ut! Det blir inget dropp. Istället skyndar sig barnmorskan ut i korridoren för att ropa in undersköterskan. Rickard får sätta sig vid min sida, jag ligger på vänster sida och barnmorskan instruerar om att hon tänker lägga bebisen mellan oss.
Ännu en gång går allt väldigt snabbt, plötsligt ska bebis ut. Undersköterskan hinner knappt på plats innan det är dags, jag är inte helt säker men både jag och Rickard tror det tar 3 stycken värkar så är hon ute.
Klockan 02.05 – Flicka född! Någon minut efter att Rickard satt sig alldeles vid mig så ligger hon där mellan oss. Tiden stannar och hon är så fin. Hon skriker och blir ombäddad med handdukar.
Hon har mörkt hår och stora kinder. Hon är så fin. Det tar en stund innan vi vet om det är en lillasyster eller inte, ingen av oss såg det kön då hon kom ut för det gick så fort. Varken jag, Rickard eller barnmorskan har sett. Det tar en stund innan vi förmår oss att vända på henne så vi ser, äntligen är vårt andra barn här, vår efterlängtade dotter.
Clara, 23 juni klockan 02.05. 3655 gram och 49,5 centimeter.
Bland de första bilderna, 45 minuter gammal.
Klocka 04.00 Två timmar susar förbi, vi hämtar andan och försöker förstå att på två timmar hände allt detta. Vi klev ju nyss ur hissen men nu ligger hon här, våran bebis, ute i världen. Hon är alldeles varm och mysig, så liten och fin.
Jag får ta den där underbara, rätt äckliga men fantastiska duschen. Exakt samma dusch som då Caspian hade fötts, samma lilla toalett/dusch. Samma ganska äckliga plaststol att sitta på, samma dusch med dåligt tryck i, samma vita handdukar att försöka undvika att blöda ner helt och hållet. Känslorna sköljer över mig mer än vad själva vattnet gör. Nu sitter jag där på stolen och är mamma till två. Omtumlande.
När jag kliver ur duschen står redan BB personal inne på salen och väntar på mig. Verkligen allt går fort. Vi får ta plats i ett dubbelrum, där väntade timmar av försök till sömn medan två bebisar väckte varandra hela tiden. Dubbelrum på BB, vem fan kom på det?
Klockan 09.00 + 15.00 Första läkarundersökningen klockan 9, hon blir godkänd och vi ska bara vänta på barnmorskan för att gå igenom journalen sen får vi åka hem. Men det blir långa timmars väntan. Först vid skiftbytet kl 15 får vi prata med henne, ett samtal som tar 5 minuter och sen får vi åka.
Längtade så mycket efter att få träffa Caspian och få visa honom att lillasyster kommit ut ur magen nu. Innan hade jag tänkt att vi skulle landa hemma innan dom fick träffas men vi åker direkt till honom.
Och deras möte är det känslosammaste med hela hennes ankomst. Men jag är ledsen, det blir ingen återberättelse av deras första möte, är så mycket känslor kring det att tårarna rinner okontrollerat då jag försöker och det känns så privat. Mina barn träffas första gången, Caspian som längtat och önskat att lillasyster ska komma i flera veckor. Han som pussat och kramat min mage i flera månader. Min fina, fina, fina, fina Caspian som blir såå glad då han ser henne första gången, han som vill ha henne i sin famn direkt. Han är omtänksam och kärleksfull från första stund. Jag och Rickard var stolta men det var inget emot storebror! Det lyser av stolthet kring honom i flera dagar.
De första två veckorna. Första natten hemma var en utmaning. Lillan skrek mest hela tiden – hon skrek för att hon var hungrig, sen skrek hon för att hon behövde hjälp att rapa, sen när vi lyckats med det var hon hungrig igen och så rullade det på hela natten. Det var en lång natt.
Skämtat om att hon nog skrek lika mycket första natten som Caspian gjort på sina 3 år och de vi sagt det till håller med. De flesta har inget minne av att Caspian någonsin skrek som lillasyster gör, hon är högljudd och bestämd. Ingen missar när hon vill något. Det är kämpigt ibland men går oftast över ganska snabbt.
Hon mår bra, amningen fungerar och hon sover hela nätterna. Dom här två veckorna har gått fort, det känns som att hon kom nyss men samtidigt som hon alltid har varit här. Den långa, helvetes graviditeten känns långt borta.
För min del har tiden efter förlossningen varit oförskämt bra. Jag klarade mig utan besvär trots att förlossningen gick väldigt snabbt när det väl drog igång, inte en enda bristning eller liknande. Har varit ganska skonad från blödningar och annat otrevligt. Hade en dag då mjölken rann till då jag var knäckt av feber. Sen är kroppen såklart påverkade, blir lätt trött då jag är väldigt muskelsvag i rygg och mage. Sen sitter och ligger man i diverse oergonomiska ställningar vid amning av spädbarn vilket känns i kroppen på kvällarna.
Jag är försiktig med aktiviteter, det känns snabbt i kroppen. Blir trött och får lätt ont i ryggen/höfter. Från Caspian föddes så vet jag att kroppen kan vara pigg och stark nu men sedan rasa ihop, min foglossning var bra i några veckor innan det rasade och blev ett bestående besvär… Så jag är väldigt försiktig, vill inte provocera min kropp något. Önskar verkligen att slippa besvär med bäckenet nu efter. Och karpaltunnelsyndromet gör sig påmint, främst under nätterna men verkar ändå ge med sig. En dag i taget. Försöker njuta av varje minut.
Och ja, där har ni den långa versionen av förlossningen. Som tagit flera dagar att skriva, när jag väl publicerar har hon nästan hunnit bli en vecka till. Och kärleken till denna lilla tjej växer för varje dag. Hon blir finare och finare för varje dag. Clara är en bestämd dam som styr och ställer här hemma men det får hon göra ett tag, eller si så där 18 år – vi får se. Nu njuter vi av att hon är ute med oss i världen och vi har en lång ledighet tillsammans hela familjen.
Idag är det en hel vecka sen lillasyster kom. En vecka som gått galet fort men samtidigt har det ju hänt mer den här veckan än på flera månader.
Förlossningsberättelse kommer senare.
Har varit tvåbarnsmamma i sju dagar och just nu sitter jag i lekpark ensam med båda barnen. För två veckor sen hade jag sagt att den tanken kändes läskig men idag känns det helt naturligt. Som att dom alltid varit två.
Caspian har hittills skött allting så himla bra. Han är så omtänksam och snäll, det lyser om honom av stolthet. Väntar på avundsjuka och bakslag men än så länge ingenting mer än små tjafs – såklart.
Första natten hemma var hemsk. Hon skrek oavbrutet så gott som hela natten. Det var inte många minuter vi fick sova. Då kändes det som att två barn var överväldigande. Hon skrek. Caspian vakna. Hon skrek lite till. Efter timmar grät Caspian för att han var så trött. Hon skrek ännu mer. Men efter den natten har det ordnat till sig.
Tänkte bara kika in och säga hey, jag har klarat en vecka som mamma till två utan en enda gnutta panik! Den här veckan har varit helt fantastiskt, första veckan som en familj på fyra. Jag älskar det.
Så overkligt att hon äntligen är här, trots att vi har väntat och längtat i en mindre evighet så förstår man inte riktigt att hon är här nu.
Hahaha, kan eventuellt bero lite på några dagars lurendrejeri med regelbundna värkar i två dygn fram och tillbakatill attförlossningen bara tog 1,5 timme… Återkommer med rapport sen, är bizzy med sömnbrist och såriga bröstvårtor ett par dagar framöver.
