Bitterhetssyndrom

Den här graviditeten har jag äran att inte bara plågas av foglossning från helvetet utan även något så charmigt som karpaltunnelsyndrom (länk till 1177 för den som aldrig hört om skiten).

Läser man på lite och frågar kunniga så är det en åkomma som kan uppstå i slutet av graviditet pga vätska som trycker på nerver. Men jag hade turen att få skiten redan i vecka 8 av graviditeten. Frågade barnmorskan men hon viftade bort det och trodde inte alls det när jag nämnde karpaltunnelsyndrom (skulle visa sig sen att de mesta hon säger inte stämmer med nutid men de är ett annat kapitel).

Då hade jag redan varit sjukskriven från jobbet för att min vänstra handled gjorde fruktansvärt ont. Kunde varken belasta eller böja den. Det domnade från armbågen och ut i pekfinger och tumme. Dagen efter besöket hos barnmorskan fixade jag tid hos en fysioterapeut som gjorde några enkla undersökningar, satte sig tillbaka och frågade ”vad tror du själv att det är?” så svarade jag karpaltunnelsyndrom och fick en medlidande nickning tillbaka.

Troligen något som jag skulle få så småningom då jag haft problem med handlederna till och från. Nu triggades skiten av graviditeten. Så återstod bara ca 30 veckors lidande och förhoppningsvis försvinner det efter, finns dock inga garantier och operation är lösningen om det blir kvar.

Varför känner jag för att dra den här härliga historien idag då? Jo, för att idag är en helvetes jävla dag, rent smärtmässigt i handlederna. Den här smärtan är inte som den pga foglossningen utan det här är gnagande smärta som är konstant, hela armen känns 20 kg tyngre och jag orkar knappt hålla i telefonen med en hand. Man blir bitter av gnagande smärta. Jag blir bitter av gnagande smärta.

Är hos mina föräldrar nu i några dagar så Rickard är i Stockholm, det är av ren lathet. Här får jag hjälp att roa Caspian och pappa tar ut hunden – istället för att jag ska böka mig ut med en trotsig unge och en skitnödig hund ner för trapporna på egen hand med allt helvete som graviditeten innebär.

Japp, det här är graviditeten är ett helvete på så många sätt. Och jag är bitter idag. Med dubbla handledsstöd som skaver ska jag nu äta mammas palt till middag. Något positivt finns det ändå med den här dagen, johorå.

Ska för övrigt på en föreställning ikväll. Paltkoma är bra planerat. Jag har tvingat mina handleder till att sminka mig som om de vore party, kan ju alltid låtsas. Hej och hå!

Den bortglömda graviditeten

Hört många som säger att första barnet är man duktig att fotografera, dokumentera och så vidare. Och det var jag med Caspian, fotade magen varje vecka i samma outfit i samma miljö så det gick att göra fina klipp där magen växte. Skrev dagbok varje vecka och vid speciella händelser. Noterade barnmorskans ord och värden, hjärtslag och järnvärde.

Den här gången? Haha! Knappt så jag noterar vilken vecka jag är i. Hade jag inte haft gravidappar hade jag säkert glömt när bf är också.

Det är inte att jag är obrydd men det känns inte lika viktigt. Så här i efterhand så ligger ju bara allt det där från första graviditeten och skräpar. Ska ta tag i och framkalla en fotobok från Caspians första år men det har jag inte lyckats med än. Hade deadline för det 25 juni… Haha, skämtåsido.

Det är mycket svårare att göra allt det där nu när man har ett barn, när skulle jag få till en fotografering varje vecka? Eller minnas något järnvärde från barnmorske besöken? Jag prioriterar inte det den här gången, försöker fotografera magen, det är ungefär så långt jag sträcker mig den här gången.

Idag tog jag igen ett par veckor i min köpta graviddagbok man bara kryssar och fyller i korta meningar i. Den har legat bortglömd i flera veckor, tror jag fick gå tillbaka 10 veckor och försöka minnas hur det varit.

Men imorgon är jag i vecka 27, full koll på det. Just nu. I går var det 99 dagar kvar. För alla som är och varit gravida så vet man att det är milstolpe det där med komma under 100 dagar. Det känns så nära men ändå så långt borta.