Mina två graviditeter

Såklart jämför jag graviditeterna en del, även om jag gjort denna resa en gång tidigare så pendlar det mycket mellan att allt känns bekant till att allt känns nytt. Det är samma sak men en helt ny situation. Och dom här graviditeterna känns helt olika fastän dom kanske inte är det.

Första gången kändes ju alla motgångar i graviditeten som de värsta, men att vara gravid och ha ett barn att ta hand om är inte en dans på rosor. Med första barnet var jag som de flesta andra väldigt ambitiös som fotade och antecknade massor. Nu andra gången finns det varken tid eller ork till det. Med Caspian skrev jag fristående anteckningar nu har jag köpt en färdig bok man fyller i korta svar på frågor. Alltid något.

Jag letade fram mina gamla anteckningar från första graviditeten och jämförde lite med det jag har från nu. Det kommer nog bli ett jäkligt långt inlägg och för de flesta kanske rätt ointressant, men det får bli så.

Här kommer en jämförelse, graviditet nr 1 och graviditet nr 2.

Första trimestern, vecka 1-12

Graviditet nr 1
Vi fick veta att jag var gravid i vecka 4, det var ett mycket svagt sträck och vi var inte riktigt säkra på om det ens var ett positivt test. Tog ett test för att jag fick en känsla av att jag borde göra det. Rickard var på jobbet och fick se det svaga sträcket då han kom hem. Sen googlade och testade vi massor, tog flera tester några dagar i rad och ja, sträcket blev tydligare. Graviditeten var inte superplanerad men samtidigt väntad och efterlängtad.

Det var skitläskigt att väl stå där och ha det där testet i handen som det stod ”gravid 1-2 veckor” på. Ingen av våra vänner hade barn. hur skulle omgivningen reagera. Man vet inte vad de innebär att ha barn före man har det, så att stå där med det framför sig var spännande men samtidigt så läskigt.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten var mer planerad. Jag har länge velat ha ett syskon men Rickard har velat vänta, när han väl kände sig redo gick det fort. Blev gravid direkt. Kände mig dessutom gravid direkt. Tog några dagar längre innan det gick att se på test, väldigt svagt den här gången också. Men nu tog jag ett digitalt test direkt dagen efter jag fått första svaga sträcket. Det visade ”gravid 1-2 veckor” och jag överraskade Rickard med att lägga stickan med en liten body i en låda som Caspian hade fått måla på.

Graviditet nr 1
Med första barnet var det läskigt att tänka på hur våra nära och kära skulle reagera. Detta mest för att inga av våra vänner har barn och de flesta vill nog resa och annat innan dom ens börjar tänka på barn. Men vi ville inte det, de var det här vi ville. Jag hade föreställt mig många gånger hur jag skulle avslöja för mina föräldrar att jag var gravid, hur mina bästa vänner skulle få veta. Sen när jag väl stod där och var gravid tyckte jag det var skitläskigt.
För mina då två närmsta vänner var jag mer eller mindre tvungen att berätta för i vecka 7 då dom skulle bo hemma hos oss och sen skulle vi bila ner till Falun tillsammans. Och jag var såååå trött. Helt sinnessjukt trött. Så jag berättade för dom, var så nervös. Men dom blev väldigt glada, det kändes så skönt att äntligen dela hemligheten med några. Det blev lite mer verkligt då.

Resten av våra nära och kära fick vänta till vecka 12/13 med att få veta, dels för att jag var jättenervös för att berätta men också för att vi ville ordna presenter till dom. Vi hade ett foto på Lexie tillsammans med ett par babyskor vi ville trycka och ge bort till vissa och till de blivande farföräldrarna och morföräldrarna ville vi ge kaffekoppar med deras nya titlar på. Sen visade det sig såklart när vi skulle trycka fotot att det inte gick så smidigt som tänkt och muggjävlarna fanns inte i butik, så fick beställa dom. Så det dröjde lite. Men det gjorde inget för mig, jag behövde lite mer tid att samla mig. Tyckte det var jätteläskigt att berätta. Rickard längtade efter att berätta medan jag vill draaaa uuuut på det, kände mig inte alls bekväm.

Graviditet nr 2
Då den andra graviditeten var planerad och mina absolut närmsta vänner visste det, nästan så att vi räknade dagar tillsammans tills jag kunde ta ett test och se om det lyckats på första försöket. Och det gjorde det.

Så den här gången gick de flesta veta direkt, så fort Rickard hade fått veta berättade vi till de närmsta. Jag resonerar så att eftersom jag visste att de var fler än vi som skulle bli glada för den här graviditeten och om det skulle ske något olyckligt så ville jag ha deras stöd – eller åtminstone förståelse. Så jag ville att de närmsta skulle veta, hade känt att jag svek dom ifall jag blev gravid och fick missfall utan att dom visste om det. Jag visste att dom ville vara med från start och vi ville dela med oss av glädjen. Så i vecka 4-5 fick de flesta veta.

I vecka 6 berättade vi för våra föräldrar, den här gången fick dom nya muggar med sina titlar på då deras gamla var välanvända. Och Caspian fick avslöja för dom genom att ha en tröja som jag hade tryckt upp ”Caspian, storebror 2019” på i Blixten McQueen-anda.

Graviditet nr 1
Med Caspian så var första trimestern en enda stor dimma av trötthet. Jag var så fruktansvärt trött. Brukar försöka beskriva gravid-trötthet som att du är så trött att till och med andas är för ansträngande. Eftersom den här graviditeten var hemlig fick jag gott bita ihop och jobba på. Cyklade till och från jobbet, landade helt förstörd på soffan efteråt. Sov all min fritid. Jag mådde lite illa men inte alls så farligt, det värsta var tröttheten. Jag kände mig trygg i graviditeten, var en vecka då symtomen avtog som jag kände mig lite nojjig men det gick över ganska fort.

Graviditet nr 2
Den här graviditeten har sedan start kallats för helvetesgraviditeten Första trimesten var hemsk. Den var lång och den var hemsk. Jag var trött här också men inte lika trött. Däremot började illamåendet direkt, jag har än så länge (v 35 idag) inte behövt kräkas något men haft ett fruktansvärt jobbigt illamående. Kan ibland tänka att kräkas hade varit skönt, då hade illamåendet inte varit helt i onödan. Men det har de varit nu, det är många gånger jag inte kunnat äta utan fått gå och lägga mig istället då det lindrat lite. Tabletter mot illamående har inte hjälpt.

Jag fick foglossning kring v 20 med Caspian och efter graviditeten blev det ett bestående problem, så jag har haft smärta i mitt bäcken sedan 2015. Den här graviditeten började besvären förvärras redan i vecka 7. I vecka 9 började jag dessutom få ont i en handled och misstänkte direkt karpaltunnelsyndrom, var sjukskriven från jobbet och låg hemma med handen i en värmepåse. Det var de enda som lindrade, inte ens det helt. Barnmorskan trodde mig inte. I vecka 10 fick jag bekräftat att jag hade karpaltunnelsyndrom. Så sedan dess kan jag inte anstränga mina händer utan att få värk, jag kan inte sova utan att händerna domna bort och ilar. Beskrivit smärtan tidigare, det helvetet is still going strong och jag hoppas slippa detta efter förlossningen men med den här turen – inte förvånad om det blir kvar det med.

Den här graviditeten är jag trygg i mig själv men jag har varit mycket mer orolig än första gången. Den här gången vet jag vad vi går miste om ifall det händer något. Den här gången är det inte bara ett barn till mig och Rickard, den här gången är det ett syskon till den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill så gärna att allt går som det ska så att vi kan få träffa den här lilla människan vi alla tre längtar efter så mycket. Så jag har varit väldigt orolig. Och min oro samt att jag mådde så dåligt i början gjorde att vi bokade ett privat ultraljud i vecka 10. Jag ville veta att allt såg okej ut och om det var en eller två bebisar, lite för att det skulle kunnat förklarat mitt mående.

Så i vecka 10 hälsade vi på bebis första gången, en liten krabat som sparkade på med ett tickande hjärta. Ultraljudet var över på 5 minuter men lättnaden var så stor. 30 mil enkel väg, 5 minuter, 3 suddiga bilder och 800 kr fattigare. Men hjärtat så mycket rikare.

Andra trimestern, vecka 13-27

Graviditet nr 1
Nu var inte graviditeten någon hemlighet längre och det blir mer och mer verkligt. Minns att jag till och med tog tester ganska långt in i graviditeten bara för att försäkra mig om att det inte var någon dröm utan att jag verkligen var gravid. För då tröttheten avtog hade jag inte så många symtom. Var fortsatt trygg i mig själv och graviditeten, hade en vecka då jag var väldigt orolig efter att ha haft en liten blödning men det var bara en normal blödning som kan uppstå. Men det satte såklart igång hela katastrofkarusellen i huvudet.

Magen började synas i vecka 17 och jag berättar för mina kollegor då. Jag börjar även känna bebisens rörelser i vecka 17, små lätta sparkar. I vecka 18 köpte vi barnvagnen då den vi ville ha var på kampanjpris. I vecka 19 hade vi rutinultraljud. Det var skräckblandad förtjusning i sin renaste form. Längtade efter att få se att det verkligen fanns någon i magen men samtidigt livrädd för att någon skulle vara fel. Hade inte ens tänkt på att något kunde vara fel före strax innan vi skulle in på undersökningen. Vi fick flyttat vårt datum, från 25 februari till 3 mars. En flyttning som vi inte trodde på eftersom jag tagit positivt test så tidigt. (Sen kom han 24 februari så vi hade rätt hela tiden). I vecka 20 kom den berömda foglossningen, det blir jobbigare att arbeta och kring vecka 24 syns bebisen sparkar utanpå magen.

Graviditet nr 2
Magen har avslöjat graviditeten redan sedan vecka 7-8 för den som tittat noga då jag blev väldigt svullen. Kring vecka 14 syns det att det är en bebismage. I den andra trimestern lever jag på hoppet om att illamåendet ska ge med sig men det dröjer några veckor innan det gör de, nånstans i mitten av trimesten lättar det. Kring vecka 16 börjar jag känna rörelser men inte lika tydligt som med Caspian.

Caspian blir mer och mer intresserad av graviditeten, han pratar med magen och frågar mycket kring bebis. Han är väldigt medveten om att han ska bli storebror och att den liten bebis ska flytta in hos oss. Efter vecka 19 mår jag väldigt bra, orken är tillbaka och illamåendet mycket lättare. Jag arbetar och har väldigt kul på jobbet. Det är kämpigt att vara gravid och samtidigt hålla tempo med 3-åringen hemma. Speciellt då Rickard reser en del med jobbet och jag blir hemma ensam med barn och hund. Foglossningen blir värre. Kring vecka 26 är sömn något jag inte sett till på ett tag, jag har svårt att sova pga foglossning och karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar väldigt mycket och jag sover inte långa stunder. Är vaken mest hela nätterna. Det blir tungt att jobba.

Tredje trimestern, vecka 28-43

Graviditet nr 1
Jag vill ha närhet och sällskap i den sista trimestern. Tycker inte om att vara ensam, blir lätt nedstämd. Vecka 29 är jobbig rent psykiskt, det börjar vara sista arbetsveckorna och jag är trött. I vecka 32 slutar jag arbeta. I vecka 33 börjar sammandragningarna som kommer att pågå resten av graviditeten. Vi har köpt allt vi ska och nu väntar vi bara. Jag mår ganska bra utöver sammandragningarna, i vecka 37 springer vi på jokkmokks marknad. Sen har jag inga anteckningar från vecka 33-39 men de flöt på, vi väntade och längtade. Den 23 februari hade vi tid hos barnmorskan och hon var helt säker på att vi skulle ses på besöket 2 veckor senare, gick därifrån bitter och irriterad på henne som inte gett minsta hopp om att det snart var på gång. Sent på kvällen senare kom första värken. Som följdes av regelbundna värkar direkt.

Graviditet nr 2
Jag slutar arbeta i samband med tredje trimestern, jag behöver ledigheten. Jag sover väldigt dåligt, mår illa igen och foglossningen gör sista arbetsdagarna till riktiga utmaningar. Kroppen säger ifrån och är så tacksam för att jag tar ut min semester inför graviditetspenningen.
I vecka 30 blir jag överraskad med en babyshower och i vecka 32 åker vi till Rhodos. Nu återstår bara en lååång väntan. Jag har påbörjat vattengympa nu i vecka 34/45 och ser det som ett sätt att fördriva tiden fram till beräknat datum. Jag mår illa igen och har en hel del onda sammandragningar. Det är tungt att röra sig och gå och lägga sig är inte ens de skönt längre, det är besvärligt att hitta en bra sovställning – antingen gör händerna ont och domnar eller så gör foglossningen ont.

Siffrorna säger att det snart är dags, idag säger appen att det är 40 dagar kvar och över 85,7% passerat. Men i dagligt tal så låter 25 juni jävligt långt borta.

Förlossning

Förlossningen med Caspian gick superbra, kunde inte önskat mig en bättre förlossning med första barnet. Den tog inte för lång tid och gick inte för fort, ingenting stannade upp eller gick för snabbt. Jag är så glad över den.

För den som vill ha en sammanfattning av den: Värkarna började sent den 23 februari, började klocka dom vid midnatt och dom var regelbundna från start. Jag fick inte sova nånting den natten, vandrade runt i lägenheten, såg serier och badade. Rickard var tvungen att försöka sova för att om de avtog skulle han arbeta 12 timmar dagen efter. Men vid kl 06 åker vi in, då är jag så trött av att inte ha fått sova något. Och från det vi stiger in på förlossningen så ja, då är förlossningen igång. Det händer saker hela tiden, det är inget som stannar till något utan tiden går väldigt fort. Inget går för fort eller för långsamt. Det är en superfin vinterdag och det är så lugnt. Jag är lugn, Rickard är lugn.

Klockan 14.29 föds Caspian, 47 cm och 3065 gram. Och jag är sååå nyfiken på hur stor syskonet kommer att vara. Och vilken tid på dygnet det kommer att starta. Och hur det kommer att vara.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför förlossningen, enda jag är något rädd för det är ett eventuellt kejsarsnitt för det vill jag inte. Jag vill inte att någon skär upp min mage och ger mig ett ärr jag sedan måste ta hand om hela sommaren. Jag vill verkligen inte det.

* * *

Nu inför andra förlossningen är det mer praktiska saker som kan vara stressande att inte ha kontroll över, till exempel hur det löser sig smidigast med Caspian för att inte han ska bli påverkad. Är det kväll/natt, vem kan komma och vara med honom? Ska dom komma hit eller ska han hämtas? Är han på förskolan, vem vet var dom ska hämta honom? Hur ska han få sin packning med sig? Är Rickard på jobbet, hur ska det lösa sig? I värsta fall – Är Rickard på jobbresa, vem följer med mig och vem kan ta Caspian då? Och det här med andra barnet, hur fort kommer det att gå? Kommer man vara hemma för länge? Kommer man hinna med smärtlindring? Kommer det uppstå skador om det går för fort?

Är mest sånt praktiskt som snurrar i mitt huvud nu inför den här förlossningen. Jag är tveksam till att det kan bli lika bra som första förlossningen men hoppas ju såklart på det. Jag känner mig förberedd i mig själv men som sagt, de praktiska är ju oklart in i det sista. Vem som hämtar och är med Caspian blir ju beroende på när det drar igång så vi kan inte direkt förbereda någon eller göra upp en plan. Den enda planen jag har det är att mamma är informerad om vilka datum Rickard är bortrest nu i maj ifall att det skulle dra igång så ska hon följa, men där är det återigen – hur ska hon ta sig till sjukhuset? Hur tar jag mig till sjukhuset om jag är själv? Kör jag? Får jag skjuts? Hur beställer jag en taxi till förlossningen?

Gud, förstå huvudvärken och stressen allt det här praktiska kan ge en. Första gången var det ju bara Lexie vi behövde hjälp med och hon klarade ju sig en hel arbetsdag innan någon behövde titta till henne.

Summan av det här inlägget:
Graviditeterna är nog ganska lika men att den här andra är tyngre i och med mer illamående och dom här jävla händerna som gör ont. Och att ha en 3-åring som nu har sina sista månader av full uppmärksamhet av sina föräldrar, det är kämpigt. Försöker verkligen vara Caspians mamma till tusen procent nu under graviditeten, för snart måste han dela mig med någon annan.

Nu är jag glad att Rickard ville vänta med syskon, att Caspian kan vara med oss i det här så medveten som han är är härligt. Älskar att höra hans funderingar och förväntningar på hur livet som storebror kommer att bli. Jag är glad för att bli mamma igen men jag tror jag är gladast över att kunna göra honom till storebror.

Sista veckorna, längtan och nyfikenheten är väldigt stor. Vem är det som vi väntat på? Blir det verkligen en lillasyster som barnmorskan gissade på eller kommer Olofsson-generna att vinna och det blir en lillebror ändå? Kommer hen att vara lik Caspian?

Vem du än är, så längtar vi efter dig.

Vattengympa för flodhästar

Haha, ungefär så jag känner mig. Som en flodhäst. Föreställer mig att vi har lika charmiga kurvor just nu jag och flodhästarna.

Hursomhaver. Den briljanta idéen med att börja röra fläsket så här i slutet på evighetsgraviditeten med vattengympa påbörjades igår. Första passet av fem. Spännande.

Sista passet kommer alltså vara strax innan beräknat, får se om bebis stannar inne till dess eller inte.

Många känslor på en timme – ena stunden kändes de bra, nästa olidligt, tredje obekvämt och den fjärde kändes det som ett spinningpass.

Det är mycket förlossnings förberedande så mycket avslappningsövningar med andning som fokus, superbra – minns hur värdefullt det var att kunna slappna av under förlossningen. Sen en del pulshöjande, rena träningsövningar. Och dom gick bra, har mina fysiska krämpor som såklart gör sig påminda men ändå positiv till hur bra det kändes att faktiskt använda musklerna. Var ett tag sen sist hehehehe.

Tror det skulle vara 18 stycken i gruppen så det är många okända människor man ska dela pool med, visa sig i sin kanske minst charmiga tillstånd. Och det var aaaalldeles för mycket parövningar med okända människor för min smak. Gillar verkligen inte det. Går dit med Petra, en gammal kollega och numera vän, hon ska ha barn i början på augusti – men såklart ”ta en ny partner du inte haft innan” på. Varenda. Jävla. Övning.

Så tjafsade runt på okända människor under de flesta övningar, något jag inte uppskattar, inte minst första tillfället man ser människorna.

Men i det stora hela – så glad att jag testar detta! Det var väldigt kul och alla avslappnande övningar är så skönt nu i slutet då kroppen är spänd mest hela tiden. Ligga i varmt vatten och inte känna sig som den där flodhästen jag relaterar till var skönt.

Så nu är de bara 4 av 5 pass kvar. Jag personligen hoppas att bebis dyker upp nån gång vid pass 3 eller 4. Men är ju sällan barn lyssnar har jag lärt mig…. #livetmed3åring. Så vi får väl se.

Inte alltid on top

Semestern var super, tänkte slänga ihop ett inlägg om det men har behov av att klaga först. Och klaga kommer alltid i första hand, eller hur?

Vill beklaga mig över att nu börjar livet som gravid vara lite för mycket. Nu har vi kommit till de stadiet där allt är förjävla tungt. Vända sig i sängen är ett projekt som kräver både planering och återhämtning efter. Allt som landar på golvet får fan ligga kvar. Glömmer jag smöret till mackorna på bänken, ja då får de bli torra mackor. Behöver jag knyta skorna ska ärendet vara värt besväret.

Uugh. Det är tungt nu. Kände mig inte ens så här höggravid i v 37 med Caspian, idag går vi in i v 34 och veckorna som är kvar känns som en eviiiigheeeeeeeet ska jag ta och tala om. Vecka 37 med Caspian sprang vi på Jokkmokks marknad i snö och femtio minusgrader. Nu har jag redan börjat vila för att orka med personalfest med jobbet i v 37, tror bestämt de behövs 3 veckors vila inför det.

Och vet ni vilken fantastisk idé man kan gå med på då? När de känns tungt så inåt helvete? Varför inte börja gå på vattengympa?!? Johorå! På tisdag kör vi! En timmes gympa i 5 veckor! Vilken himla bra idé….. Hahaha! Till mitt försvar har jag velat gå på vattengympa redan med Caspian men inte haft någon att gå med och jag är ingen som tar mig dit ensam. Så nu är en kompis ville ha sällskap så hänger jag på, en rolig grej. Skulle de sen bli att jag inte orkar, fine, då har jag iallafall testat på det. Sen att hon är cirkus 8 veckor mindre gravid ger väl mig handikapp på övningarna? Eller hur?

Men i övrigt så rullar dagarna på. Varit hemma en vecka nu efter semestern och dom dagarna har vara smälts ihop. Varit så trött. Och ont i händerna. Like always.

Var till barnmorskan igår och det var faktiskt första gången som allt inte var perfekt. Min vikt är super, fick beröm och uppmaning att fortsätta hålla min hälsosamma diet – min barnmorska känner inte mig. Alls. Hehehe.

Men sen var mitt blodvärde ganska lågt trots järntabletter. Pulsen var högre men dom två kan höra ihop. Bebis hade ganska hög puls hen också. Sf-måttet (måttet på hur magen växer) hade planat ut rejält sen sist och hoppat ner en hel kurva. Meeen barnmorskan var inte orolig och jag själv känner att bebis har lagt sig långt nere i magen nu (det har blivit mindre tryck mot lungorna och uppe på magen) och barnmorskan kunde känna att bebis ligger med huvudet neråt. Sen är barnmorskan rätt dålig på att mäta, hon hittar aldrig rätt ytan höftar rätt bra på måtten. Så jag är inte direkt orolig, tråkigt att allt inte var på topp men vi håller ju koll. Tillbaka om 2 veckor igen, nu börjar dom tätare besöken.

Så. Nu har jag gnällt klart för stunden. Nu ska jag återgå till att göra ingenting en stund. En lång stund.

Babyshower

Efter en riktig jävla jobbig vecka var jag nog ännu mindre förberedd på en babyshower än innan. Och det har helt klart varit på topp 3 över saker jag aldrig förväntat mig att få vara med om. Men mina fina vänner överraskade mig i fredags.

Det har varit en lång vecka och fredag var en lång dag redan innan jag steg in genom dörren i Boden. Jag måste vara bland de tråkigaste i världen att överraska, tror inte jag verkade det minsta glad ut. Grät av dåligt samvete på kvällen över att jag inte alls verkade så glad som jag faktiskt blev. Överraskad och glad. Hade inte alls förväntat mig det. Att dom skulle lyckas samla ihop mina favoriter och styra upp en babyshower jag uppskattade (dvs utan lekar och annat helvete). Den var helt perfekt, det var bara jag som inte var de hähä…

Jag gillar inte överraskningar, det har varit en jävlig vecka, det var sent på eftermiddagen och jag var inställd på att jag skulle få middag. Sååå…. Kliva in genom dörren efter Leos lekland med Caspian och inse att det inte alls skulle bli nån mat…. Heh, preggo humöret var inte på topp nej.

Men dom hade pyntat så fint och styrt upp ett mysigt fika, allt i rosa. Så nu har bebis lite press på sig att verkligen vara en lillasyster och inte ha lurat oss på ultraljudet.

Största överraskningen var såklart att Tina och Lo från Falun stod där i hallen när jag klev in. Hade inte förväntat mig att se dom före i slutet av sommaren, så det var verkligen kul! Sen stannade dom hela helgen så vi fick några dagar ihop, även om jag inte varit den roligaste att umgås med. Fyfan.

Dom lyckades planera utan att jag misstänkt något. Mest kanske för att jag aldrig tänkt att nån i min närhet skulle ta sig tid att planera något sånt. Men något ska man visst ha lillasyster till! Hon hade verkligen ordnat det i min stil. Enkelt men lagom. Anade inte en babyshower men anade nånting, eventuellt en hjärnblödning hos Rickard som absolut ville städa hela förmiddagen, ville hämta varor på Willys efter kl 16, skulle ha med kameran för att ”filma i bilen inför utställningar i sommar” och han skulle absolut göra 2 kg tacos under helgen. Inte helt normalt för att vara han. Och min mor brukar inte skriva och fråga ifall vi ska komma på middag och än mindre ha en bestämd tid för det. Så jag reflekterade över att folk betedde sig konstigt men å andra sidan gör jag också de, är en dryg preggo valross för de mesta numera.

Jag hoppas dom förstod att jag blev glad på hjärtat på riktigt och eventuellt får jag skicka ut skriftliga ursäkter för att ha förstört alla deras tänkta ”suprise”-klipp från när jag öppnade dörren som världens bittraste med en son i handen som vägrade gå in genom dörren av chock. Såg alla mobiltelefoner som sänktes i ett ”neheee…..”-suckande. Förlåt!

Glad över att ha dessa människor i mitt liv. Glad över att mina barn kommer att ha så fina förebilder i sin närhet. Älskade vänner, ni är få men ni är bäst.

Det blev en jättefin helg även om jag inte alls är på topp, haft så fruktansvärt ont i händerna hela veckan och tröttheten är plågsam. Börjat må illa igen och sover jättedåligt. Helvetesgraviditeten fortsätter.

Men nu är det bara ca 70 dagar kvar tills vi får se om det är en lillasyster som gömmer sig i magen. Jag längtar så mycket efter att få hålla denna lilla människa i mina armar.

Färdig kämpat på jobbfronten

I söndags var det med blandade känslor när jag tömde mina skåp, lämnade mina pennor, slängde pennfacket i soporna, lämnade tillbaka fleecetröjan med ”Ortopeden” broderat på ryggen, spritade av den gröna ”undersköterska” skylten och lämnade tillbaka den innan jag tog med mig arbetsskorna hem.

Lättnad över att inte behöva kämpa på jobbet mer nu. Sorgligt att inte umgås mer med mina härliga kollegor och inte veta om det var mitt sist pass där någonsin eller inte. Tacksam för att jag haft en så rolig arbetsplats, hade jag inte haft det hade jag nog inte orkat kämpa så här länge.

Kändes tidigt att gå hem redan i mitten av vecka 29 men nu med facit i hand helt rätt. Har haft fruktansvärt jävla ont i händerna måndag och tisdag. Knappt kunnat använda händerna alls. Fått ha skena hela tiden, den skaver och håller handleden helt rak så man blir rätt handikappad i vad man kan göra med den på. Tagit två dagar att skriva det här inlägget för jag orkar inte ens hålla i telefonen när det är som värst.

Idag är det lite lättare men det känns i båda handlederna så fort jag gör något. Så är extra tacksam över att jag hade möjlighet att sluta jobba så här tidigt, kropp och själ behövde det. Tredje trimestern är här med buller och bång.

En graviditet delas in i tre trimestrar och man säger att den första och sista brukar påminna om varandra. Och det stämmer den här graviditeten. Allt helvete från första månaderna gör sig påminda nu så kan bara be och hoppas på att det inte blir lika tungt som det var i början.

Men nu tar vi ett litet påsklov jag och min lilla familj. Från idag och en vecka framåt är vi lediga allihopa. Förhoppningsvis kan det ladda upp batterierna en del för sen jobbar Rickard borta i fem dygn… Huugh. Men nu ser jag framemot en vecka tillsammans så får jag ta fram en katastrofplan för dom dagarna sen.

Längtan

Caspian längtar efter att bli storebror. Mitt hjärta smälter varje gång han pratar om bebisen och vill krama magen. Han funderar så mycket just nu, som alla andra treåringar och bebisen är han så nyfiken på.

I eftermiddag var han så arg på mig och försökte bryta sig loss med alla knep han kom på, till slut körde han på ”jag vill krama bebisen” – smart drag, för han vet att mitt hjärta smälter när han gör det. Han gick från argare än argast till lugn på tre sekunder. En längre stund låg han med kinden mot magen och kände bebisen röra sig där inne. En liten stund senare sov han.

Tre år är en jobbig ålder, herregud vad mycket som händer i denna lilla människa. Trots, utbrott – som att alla känslor är utanpå och dom exploderar utan förvarning. Allt från gråt och vrede till att överösa en med kärlek. Och inför bebisens ankomst är längtan en så stor känsla hos den här blivande storebrorsan att mitt mammahjärta svämmar över.

Nu är det inte allt för länge kvar, strax slutar jag arbeta och då börjar den evighetslånga väntan som egentligen bara är ett par veckor. Tänk att om ett par veckor ska våra familj utökas från tre till fyra. Galet. Underbart.

Bitterhetssyndrom

Den här graviditeten har jag äran att inte bara plågas av foglossning från helvetet utan även något så charmigt som karpaltunnelsyndrom (länk till 1177 för den som aldrig hört om skiten).

Läser man på lite och frågar kunniga så är det en åkomma som kan uppstå i slutet av graviditet pga vätska som trycker på nerver. Men jag hade turen att få skiten redan i vecka 8 av graviditeten. Frågade barnmorskan men hon viftade bort det och trodde inte alls det när jag nämnde karpaltunnelsyndrom (skulle visa sig sen att de mesta hon säger inte stämmer med nutid men de är ett annat kapitel).

Då hade jag redan varit sjukskriven från jobbet för att min vänstra handled gjorde fruktansvärt ont. Kunde varken belasta eller böja den. Det domnade från armbågen och ut i pekfinger och tumme. Dagen efter besöket hos barnmorskan fixade jag tid hos en fysioterapeut som gjorde några enkla undersökningar, satte sig tillbaka och frågade ”vad tror du själv att det är?” så svarade jag karpaltunnelsyndrom och fick en medlidande nickning tillbaka.

Troligen något som jag skulle få så småningom då jag haft problem med handlederna till och från. Nu triggades skiten av graviditeten. Så återstod bara ca 30 veckors lidande och förhoppningsvis försvinner det efter, finns dock inga garantier och operation är lösningen om det blir kvar.

Varför känner jag för att dra den här härliga historien idag då? Jo, för att idag är en helvetes jävla dag, rent smärtmässigt i handlederna. Den här smärtan är inte som den pga foglossningen utan det här är gnagande smärta som är konstant, hela armen känns 20 kg tyngre och jag orkar knappt hålla i telefonen med en hand. Man blir bitter av gnagande smärta. Jag blir bitter av gnagande smärta.

Är hos mina föräldrar nu i några dagar så Rickard är i Stockholm, det är av ren lathet. Här får jag hjälp att roa Caspian och pappa tar ut hunden – istället för att jag ska böka mig ut med en trotsig unge och en skitnödig hund ner för trapporna på egen hand med allt helvete som graviditeten innebär.

Japp, det här är graviditeten är ett helvete på så många sätt. Och jag är bitter idag. Med dubbla handledsstöd som skaver ska jag nu äta mammas palt till middag. Något positivt finns det ändå med den här dagen, johorå.

Ska för övrigt på en föreställning ikväll. Paltkoma är bra planerat. Jag har tvingat mina handleder till att sminka mig som om de vore party, kan ju alltid låtsas. Hej och hå!

Den bortglömda graviditeten

Hört många som säger att första barnet är man duktig att fotografera, dokumentera och så vidare. Och det var jag med Caspian, fotade magen varje vecka i samma outfit i samma miljö så det gick att göra fina klipp där magen växte. Skrev dagbok varje vecka och vid speciella händelser. Noterade barnmorskans ord och värden, hjärtslag och järnvärde.

Den här gången? Haha! Knappt så jag noterar vilken vecka jag är i. Hade jag inte haft gravidappar hade jag säkert glömt när bf är också.

Det är inte att jag är obrydd men det känns inte lika viktigt. Så här i efterhand så ligger ju bara allt det där från första graviditeten och skräpar. Ska ta tag i och framkalla en fotobok från Caspians första år men det har jag inte lyckats med än. Hade deadline för det 25 juni… Haha, skämtåsido.

Det är mycket svårare att göra allt det där nu när man har ett barn, när skulle jag få till en fotografering varje vecka? Eller minnas något järnvärde från barnmorske besöken? Jag prioriterar inte det den här gången, försöker fotografera magen, det är ungefär så långt jag sträcker mig den här gången.

Idag tog jag igen ett par veckor i min köpta graviddagbok man bara kryssar och fyller i korta meningar i. Den har legat bortglömd i flera veckor, tror jag fick gå tillbaka 10 veckor och försöka minnas hur det varit.

Men imorgon är jag i vecka 27, full koll på det. Just nu. I går var det 99 dagar kvar. För alla som är och varit gravida så vet man att det är milstolpe det där med komma under 100 dagar. Det känns så nära men ändå så långt borta.